”Varde ljus.” Eller åtminstone en glimt av det.

MAN HAR SÅ roligt som man gör sig, det är då ett som är säkert. Så nu får jag allt mobilisera ett krafttag och sega mig upp ur gropen igen. För hur mångte gången i ordning det vet jag inte, men upp ska jag!

Dessvärre är det så, att för var gång jag glider ner i dyn verkar jag för­lora ytterligare en liten bit av min ork att finnas där för andra. Det gillar jag inte, men får väl så vackert lov att konstatera, att åt den sa­ken är det inte mycket att göra. Min mentala septiktank är redan så proppfull av egen sk-t att locket inte längre hålls på, för här på bloggen är det ju, som ni märkt, ”översvämning” mest hela tiden :o/

Slutsats 1: jag mäktar inte längre med att engagera mig i andras elän­den.

Slutsats 2: min tid som inkännande lyssnare/gratiscoach/amatör­ku­ra­tor lider mot sitt slut.

Slutsats 3: jag har således blivit en sämre medmänniska.

Otrevliga insikter, alla tre. Men vad gör man, när det är tveksamt om den lilla energi som finns kvar ens räcker för att neutralisera ens egen negativitet? Har man någon form av överlevandsinstinkt i behåll och tagit till sig åtminstone en smula av KBT-terapins grunder, då ska man i förs­ta rummet se till sig själv och sin egen familj. Tough shit, men inte des­to mindre en sanning.

Jag gör härmed ett nytt ryck att se Livet – mitt liv – från den ljusa si­dan, och en liten ljuspunkt – inte mycket ljusstarkare än en gammal­dags, fläm­tande femtonwattare – var idén jag fick häromdagen.

För ett par veckor sedan kom jag över några helt gröna och omogna papayafrukter, som av någon konstig anledning sorterats bort från fruktdisken. De fick ligga i vindstrappan i mörker och lagom sval tem­pe­ratur tills de visade tecken på att mogna. En hamnade sedan i en föga kontroversiell fruktsallad, men en annan skar jag ner och ”marinerade” en stund i saften från en halv citron innan den serverades som till­be­hör till kyckling med currysås. Jamen hallå, så gott!

Testa, för sjutton, som ett fräscht och annorlunda alternativ till de evin­nerliga morötterna. Men glöm inte citronsaften! Eller ta lime eller apelsin istället, om ni föredrar dessa smaker. Papaya behöver näm­li­gen lite syra för att smaken ska framträda.

Det var det. Nu ska jag sätta virknålen i de nio sista blomrutorna. Sen är filten färdig för kantvirkeri. Det är en ljuspunkt i en annars mörklagd tillvaro!

Om hur även det segaste virke sakta men säkert blir till flis

”VISUALISERING” IS MY middle name. Därför, för alla som eventuellt inte kunnat omfatta alla min skriftliga utläggningar, så här ser kurvan för lusten att leva ut, när läkarvetenskapen tvingas träda tillbaka för ”sak­kun­ska­pen” i försäkringsbranschen:

Som synes beter den sig lika ologiskt som kurvan för det allmänna bostadsbidraget för boende i egnahemshus. I båda fallen visar den tydliga, negativa trenden över tid på att någonting är fel. Väldigt fel.

”Det är då som det finska tungsinnet rullar in”

DET ÄR SEGT just nu, det lilla Livet. Mycket segt. Och så ska jag göra en Åboresa igen några dagar in i februari. Inte heller den här gången en resa av nöjessorten, utan för ett extralångt läkarbesök hos en spe­cialist på infektionssjukdomar vid Åbo universitets centralsjukhus och, antagligen, en ny lumbalpunktion, eftersom jag har en bokad labo­rato­rietid.

För jodå, trots den tre veckor långa, perorala amoxicillinkuren jag pe­ta­de i mig i november har antalet borreliaantikroppar i mitt blod fort­satt stiga. ”Vad var det jag sa?” kommer för mig, men jag överlåter väl till expertisen att avgöra att det var intravenös behandling med ett helt annat antibiotikum jag borde fått från första början, inte tabletter.

Och så denna ständiga vää...n...taa...n.

Väntan på att efter över ett år efter inlämnat klagomål få ett av­gö­ran­de från justitieombudsmannen om Folkpensionsanstaltens märkliga implementering av statsrådets förordning om det allmänna bo­stads­bidraget.

Väntan på att besvärsnämnden för social trygghet ska komma med ett utlåtande med anledning av två aktuella besvär, ett rörande det fel­be­räk­nade bostadsbidraget och ett annat med anledning av min ansökan om en rehabiliteringsutredning, som avslogs under sensommaren.

Väntan på att försäkringsdomstolen ska meddela vad som nu kommer att hända med mitt digra överklagande, eftersom arbets­pen­sions­bo­la­get överfört det till domstolen för sent (!) och därmed inte heller av­gi­vit sitt eget utlåtande inom stipulerad tid.

Och så en ytterst otålig väntan på att jag på något okänt vis ska lyck­as uppbåda ännu ett uns av energi, för att författa en omfattande pa­tientskadeanmälan och ovanpå det en skrivelse till Försäkrings- och finansråd­giv­ning­en. Det senare för att få rätsida på den käpprätt åt helvete be­vil­jade premiebefrielsen på min frivilliga pensionsförsäkring.

Fast mest av allt väntar jag på slutet. Antingen på allt detta ut­mat­tan­de, nedbrytande och i sanning omänskliga papperskrigande eller det som ofrånkomligen infinner sig i andra ändan av Livet självt. Jag är så hjärtinnerligt jävla trött på all den nonchalans, arrogans och bristande respekt jag utsatts för under de gångna fyra åren. För att inte tala om inkompetens. Den får vi för fan inte glömma, för om det är något som genomsyrar hela den här historien så är det just det.

Hade jag inte haft glädjen i mina garner, stickor och virknålar hade jag garanterat fått det ultimata psykbrytet redan för länge sedan. Och att lämna saker på hälft är inte riktigt min grej, så åtminstone en halv filt till är jag med på banan ;o)

Pep Talk

 

Eller hur?

Också en sorts lördag

GÅRDAGEN BLEV EN ytterst improduktiv historia. Jag däckade under sena eftermiddagen och sov som en välbalsamerad mumie till närmare sju, då jag hasade mig till spisen och kokade en slät kastrull pasta som dåligt substitut för den middagsinbjudan jag tvingades tacka nej till.

Efter denna kolhydratchock lyckades jag se ”Stjärnorna på slottet” och imponerades storligen av vilken härligt stark kvinna Ewa Fröling är, och hur många kloka saker hon hade att säga.

Men sen var det finito i rutan igen och jag kravlade mig upp ur dvalan först vid åttatiden denna morgon. Makalöst ... Det var förmodligen par­keringsboten som bildligen slog benen under mig. Orken – och en stor del av lusten att leva – tog helt enkelt slut. Så där pang, bom bara. Och så är det väl ofta, att liten tuva välter stort lass.

Vad som också tagit slut är mina restgarner. Men med lite knåpande har jag ändå lyckats gneta ihop 108 blommor allt som allt. Nu ska bu­ketten arrangeras.

De allra sista blommorna blev det handfasta beviset för att detta är ett restgarnsprojekt. En garntåt av en sort, en annan av en annan, och yes blev det baske mig inte en blomma till!

Det om det. Nu ska jag brygga mig en kopp kaffe och ta mig en all­var­lig funderare på om det överhuvudtaget är någon mening med att med våld klamra sig fast vid detta livet.