Gotta sig lite

MITT I ALLT elände ska man ju måsta vara en god moder också! Igår ordnade Hem & Skola musikcafé i Lilla A:s plugg. Till ett musikcafé be­hövs bakverk och jag gillar att baka, även om jag gör det hellre och bättre när jag inte har fullt så många andra saker att tänka på.

Tio stycken rejäla, chokladiga muffins med en touch av apelsin och chokladtopping blev det i alla fall. Receptet finns HÄR på bloggen. Inuti varje muffins döljer sig en halv, filead apelsinklyfta och hur man gör toppingen kan du läsa nedanför bilderna.



♦♦♦ CHOKLADTOPPING ♦♦♦

Blanda till en jämn smet
- 180-200 g naturell färskost (behöver inte vara dyr Philadelphia!)
- 3 msk siktat kakaopulver
- 3 dl florsocker

Bred eller spritsa ut på väl avsvalnade muffins. Äckligt gott!

Kvar på ruta 1 – bara avsevärt mycket argare

JAG INSER NU att det är mycket ”tror”, ”tycker”, ”brukar inte”, ”i all­mänhet” och ”statistiskt” med i det här med att ha en corpus pineale-cysta (cysta i epifysen/tallkottkörteln). Vilket jag på sätt och vis kan ha en viss förståelse för om en patient inte uppvisar några andra egentliga symptom än t.ex. huvudvärk.

Men jag har vid det här laget en diger mängd problem, som samtliga kan hänföras till rubbningar i det endokrina systemet. Fler tycks de dessutom bli hela tiden. Och jag är inte ensam, inte på långa vägar. Det är bara att surfa runt på några seriösa diskussionsforum, där otaliga människor med samma sorts cysta beskriver sina besvär och hur de nonchaleras av flertalet läkare.

I takt med att tiden går blir jag bara argare och argare över den här nonchalansen. Visa mig åtminstone en vetenskaplig forskningsrapport som fokuserat på att utesluta/säkerställa kopplingen mellan en pi­nea­lecysta och ett otal endokrina symptom! Själv har jag inte lyckats hitta en enda. Noll, zero, nada.

Slutsats 1: någon sådan forskning existerar förmodligen inte.

Slutsats 2: om någon forskning inte existerar, hur kan man då ute­slu­ta att kopplingen finns??

Faktum 1: jag mår dåligt; sämre hela tiden.

Faktum 2: samtliga mina symptom går att koppla till det endokrina systemet* – och därmed till min ”kompis”, Schysta C.


Ett faktum som jag särskilt vill ta fasta på är att pinealecystor är van­liga och att de därmed av läkarvetenskapen likställs med att vara helt oskadliga. Eh..? För att något är vanligt behöver det väl inte auto­ma­tiskt betyda att det är ofarligt? För inte så länge sedan var det van­ligt med lunginflammation, men inte fan var det ofarligt för det!

Ett annat faktum jag hakat upp mig på är att de flesta pinealecystor påstås vara asymptomatiska, dvs inte ge några symptom. Eh..? Says who?? Vem vet hos hur många med sköldkörtelsjukdom, ofrivillig barn­löshet, envisa depressioner, migrän som inte är mottaglig för läke­me­delsbehandling, oförklarlig yrsel/ostadighet, minnes- och koncen­tra­tionsproblem, trigeminusneuralgi som inte svarar på behandling etc. man skulle hitta en cysta i tallkottkörteln om de undersöktes för den saken?!

Ett annat argument jag tycker håller dåligt är att pinealecystor på­träf­fas vid c. var femte obduktion och att detta enligt något märkligt sätt att se på saken skulle bevisa att de är ofarliga och inte ger några symp­tom. Eh..? Är obducenterna parapsykologiska experter också, så att de kan intervjua den avlidna om vilka besvär hon hade före veven blev inkastad..? Knappast.

Låt mig f.ö. citera Columbia University Medical Center/Dept. of Neuro­logical Surgery:

”Endocrine dysfunction is less common and usually is caused when the tu­mor involves the hypothalamus, a nearby brain region that is involved in growth and metabolism.”

”Endokrina störningar är mindre vanliga och orsakas vanligen av att tumören involverar hypothalamus, en närbelägen region i hjärnan som är involverad i tillväxt och ämnesomsättning.”

Notera ordvalet! ”less common” – mindre vanliga – bekräftar att stör­ningar finns även om det är ovanligt. ”usually is caused” – orsakas vanligen – innebär att det även finns andra orsaker.

Jag må stå på kanten till avgrunden, men än är inte sista ordet sagt i den här saken! Och om det är någon som råkar ha en vettig neuro­kirurg i bekantskapskretsen skulle jag inte ha något emot att få kon­takt med denne. Gärna då någon som ser mig som en invidid med en högst individuell och, gud hjälpe mig, mindre vanlig symptombild, inte blott och bart som en siffra i en statistisk rapport och en jävligt krång­lig patient.

---

*) I mitt kopplingsschema glömde jag rita in att epifysen förutom melato­nin producerar även serotonin. Serotoninhalten avgör om vi känner mätt­nad eller hunger. Högre halt serotonin -> mättnad, lägre halt -> hunger. Vissa antidepressiva läkemedel, s.k. SSRI-preparat som ska hindra re­sorption av serotonin, får därför som sidoeffekt att man lätt ökar i vikt. Själv känner jag sällan eller aldrig hunger och borde vara en idealisk täv­lingdeltagare i ”Robinson”.

Halten melatonin, å sin sida, påverkar sköldkörteln och könskörtlarna. För låga värden kan leda till hypotyreos (Sic!), infertilitet (Sic!) och förhöjt vär­de av gulkroppshormon (Sic!).

Ett meddelande från den språkpolisiära sektionen

 
Bästa Coca-Cola Company!

Jag vet inte hur mycket ni får slanta upp för en helsidesannons i Hus & Hem (och vill helst inte veta det heller). Förmodligen mycket men giss­ningsvis värt pengarna, annars skulle ni knappast annonsera där.

Vad som däremot ter sig mindre värt pengarna är det saftiga arvode ni sannolikt betalar åt er reklambyrå, om kunskaperna i svenska hos deras copywriter är av den här kalibern:


Det är knepigt det där med pronomen.

Självtänk

EFTERSOM DET SNÄLLT sagt brister en aning i det skolmedicinska engagemanget runt alla mina märkliga och disparata ”krämpor” blir jag ju liksom tvungen att tänka själv.

Efter ett oräkneligt antal timmars googlande och studerande av di­ver­se medicinska sidor tycker jag mig ha hittat en rätt självklar kopp­ling mellan både det ena och det andra – och framför allt till min ganska nya kompis, Schysta C.

Av pedagogiska skäl börjar vi med en schematisk framställning för att visa storleksförhållandet mellan ”bostaden”, epifysen, och ”hyresgäs­ten”, Schysta C (cysta corpus pineale):


Det krävs inte en nobelpristagare i medicin för att begripa att C:s in­va­sion av tallkottkörteln förmodligen får vissa konsekvenser, eller hur? Så långt hoppas jag att vi är överens. (Om inte, så rekommenderar jag att ni företar ett enkelt fysikaliskt experiment och försöker pressa in en fotboll i en tennisdito.)

Nåväl, raskt vidare till mitt ”kopplingsschema”. Om man studerar det en liten stund upptäcker man logiken; de hittillsvarande, fristående konstigheterna jag drabbats av kan samtliga hänföras till ... just det, epifysen!


Den allra nyaste av mina upptäckter var kopplingen mellan trigeminus­ner­ven och epifysen, och därmed har jag kanske hittat förklaringen till åratals ”tandspänningar” och mitt premiäranfall av trigeminusneuralgi för ett tag sedan.

Det här får mig ju att fundera lite. Hur många stackare som lider alla helvetets smärtsamma kval går kanske, i likhet med mig, omkring med en egen kompis mellan öronen? Skulle närvaron av en i sig godartad cysta kunna förklara varför operativa åtgärder som riktar sig mot tri­geminusnerven inte alltid resulterar i bestående smärtlindring..?

Attans, vad intressant det skulle vara att få diskutera den här saken med en neurokirurg!

Och attans, vad trevligt det skulle vara att få kontakt med någon an­nan som upplevt samma mystiska symptombild som jag. För unik det är jag knappast.

Än slank det hit å än slank det dit

IMORGON SKA JAG äntligen på återbesök till min neurolog och för det har jag nu hållit på och laddat i ungefär en vecka. Det finns myck­et jag vill få sagt, och för ovanlighetens skull har jag försökt sätta ner allt till pappers. Det är ju annars lätt hänt att man glömmer det allra viktigaste, inte sant?

Bland annat har jag uppgjort ett diagram över hur mitt sköldkörtel­hor­mon­värde åkt upp och ner sedan underproduktionen uppdagades 2004. Betraktar man kurvan ur en lekmannamässig vinkel tycker jag inte att det är särskilt förvånande att undertecknad aldrig mår riktigt hyvens.

Klicka på bilden så blir den större.
F.n. laboreras det med medicinmängden jag ska ha, men någon av­görande mängd krut har t.v. inte spillts på att gräva fram orsaken till att min sköldkörtel ”svajar” som den gör. Det är en av sakerna jag nu vill få diskuterat, så där riktigt på riktigt. Att medicinera symptomet är på sitt sätt i sin ordning, men nog fan borde det väl vara av ännu stör­re vikt att hitta anledningen??

Och jo tack, förkylningen lever och har hälsan. Och den 1.12 är det dags för Pensions-Alandia att bråka om mitt rehabiliteringsstöd igen.

Har jag nämnt att jag känner mig lite trött på alltsammans..?

Den finaste gåvan är ofta utan prislapp

GLÄDJOR HAR EN förmåga att dyka upp när man behöver dem som mest, som igår när Eva tyckte att jag förtjänade en award.

Jag är i grund och botten inte mycket för det här awardandet till höger och vänster, men just den här är välkommen, eftersom hon har gett den åt mig för min, som hon säger, ”förmåga att skriva så bra”. Den motiveringen kan inte ens en tjurskallig jävel som jag motstå! Men jag delar inte, som man borde, ut den åt andra. Är man tjurskallig så är man ;o)


När ens författande för det mesta bara stöter på patrull – och det känns som man utan framgång stångar pannan blodig mot förlagsdörr efter förlagsdörr – var det här en extra fin uppmuntran! Så, kära Eva, till dig vill jag härmed med eftertryck säga:

Det kunde vara bättre

FÖR ATT LÅNA ett bra uttryck från kompisen Anki: sedan ett par da­gar är det till att vara lite ämlig och hurven. Nej, förresten, det var en underdrift. Det senaste dygnet har jag i princip befunnit mig i dvala, omgiven av drivor med begagnade bitar hushållspapper.


Vore jag man skulle jag ha trott att slutet är nära, men så är ju inte fallet. Det är bara att plocka fram hushållspappersrulle nummer två och förlita sig på att det blir bättre imorgon. Eller dagen därpå.

Hur stora volymer snor kan för övrigt en enda skalle producera? Finns det statistik på det här? Någon som vet..?