Äntligen vårkänslor!!

IDAG VAKNADE JAG och kände med ens att nu är det faktiskt vår. Det firar jag med att fr.o.m. idag och t.o.m. 31 maj ge 25 % rabatt på de vir­ka­de filtarna i min Etsybutik.

Hurusom ett problem lika fort blir till ett annat

DOTRA HAR BLIVIT stor. Därmed uppstår en omdisponering av boendet och här har precis fyndats två stycken beg. resårsängar. Gott så, men nu står jag inför problemet hur i helskotta jag ska få hem dem. Det kan nog bli liite bökigt att en och en ta hem dem från centrum av stan på skottkärran, så är det någon som känner sig hugad att bistå en osteoporotisk tant med handräckning i form av en mindre släpvagn ..?

Jag säger bara det: det ska fan vara utan såväl takräcke som dragkrok – eller kurant benstomme, för den delen :-/

Lyckotal

7 PÅSTÅS JU vara ett lyckotal eller hur? Och sju varv är precis det jag har kvar på min andra vågiga filt innan den är färdig. Se fram mot en tadaa-bild vilken dag som helst!

Motvillig ”självis”

VÄNINNAN OCH JAG smider planer på att eventuellt turochretura till Tall­inn inom en snar framtid. ”Nog har du väl ett giltigt pass?” frågade hon mig härom dagen. Nå, det hade jag förstås inte. Det som fanns hade jag för mig att möjligen blivit ogiltigt för sisådär ett år sedan. Men si, det slutade gälla redan 1 december 2011! Så, usch, det var bara att sätta igång med att an­söka om ett nytt.

Till pass behöver man foto. I fotobutiken kostar det nöjet 15 €, men har man kamera och någorlunda hum om fotografering går det utmärkt att ta den nöd­vändiga bilden själv och sedan blinka vackert mot bekanting med foto­printer, för att få konterfejet utskrivet på en av tillståndsmyndigheten god­känd papperskvalisort.

Men hu... Varför ser man alltid ut som en återfallsförbrytare på såna här bil­der? Och gudihimlen så sned en annan är i fejan! Delade man rakt av på mitten skulle man utan problem kunna tala om ”Ruckelhäxans två ansikten”.

Jojo, vacker är man definitivt inte. Men sällsynt! ;-)

Tid för förändring

FÖR SNART TVÅ år sedan stickade jag en grå tröja av riktigt tjockt yllegarn. Men jag var ända från början inte nöjd med ärmarna, som blev lite väl tajta. Efter två år som hyllvärmare fick det räcka. Nu ska samma tröja bli ett antal par rejäla sockor istället:

Ute viner vinden runt knutarna och det eviga regnet denna höst smatt­rar mot rutor och tak. Ett utomordentligt sätt att spendera en sån här äcklig novemberdag är att tända i braskaminen och sätta sig i soffan med en stickning. Och vet ni? Jag tror till och med att jag känner en antydan till inspiration att baka en kaka också! Wow, liksom.

Annars sitter jag mest och funderar på varför jag helt enkelt inte tar och emigrerar till varmare breddgrader, typ Madeira eller Azorerna. November i Norden gör ingen mänska glad, minst av allt mig.

Nu ska ni få dra lite igen :o)

SOM ETT PAR gånger tidigare deltar jag med en bild i en fototävling hos tidskriften Kodin Kuvalehti. Den här gången är temat ”Mitä Suomi syö?”, ”Vad äter Finland?”, och man skulle fotografera sin middag en helt vanlig torsdag i augusti. Det jag tävlar om är en Crescentcykel av den rätta mommomodellen :o)

Allt du behöver göra är att klicka på bilden här under. Väl anländ till Kodin Kuvalehtis sida för du muspekaren ovanpå bilden. Då ploppar det upp två rutor. På den vänstra står det Tykkää, som är finska för Gilla. Klicka på den – om utifall att du gillar min bild, förstås. Vill du dess­utom kommentera bilden klickar du på den andra rutan, Kom­men­toi.

Tack på förhand för draghjälpen!

Orkar ni dra lite till?

FÖR ETT TAG sedan tiggde jag om draghjälp för mitt tävlingsbidrag i en bildtävling anordnad av finska tidskriften Kodin Kuvalehti. Det man kan vinna är en de luxe-kaffemaskin av märket Nespresso, som jag, som den kaffemoster jag är, inte skulle ha något emot att äga – och tack för all välvillig assistans, so far!

Nu har jag skickat in några tävlingsbilder till och räcker därför fram hå­ven än en gång. Så hörni, klicka på respektive bild för att flytta er till dess tävlingssida. Peka sen på fotot där och klicka på Tykkää (svens­ka: Gilla) i bildens nedre, vänstra hörn , så förbättrar ni era chanser att bli bjudna på riktigt de luxe-kaffe hos mig när ni hälsar på :o)

Första bilden deltar i kategorin Mansikkaherkku (svenska: Jord­gubbs­de­li­ka­tess) och är ett collage av bilder av den tårta jag gjorde åt M när han nyligen fyllde 50:

Kategorin för den andra bilden är Lempikori (svenska: Älsklingskorg). Bil­den är tagen i den åländska skärgården och föreställer en korg av pil, som jag faktiskt knåpat ihop med mina egna små fingrar för ett an­tal år sedan, när jag gick en veckoslutskurs i pilflätning:

Den tredje är ur kategorin Auton avaimenperä (svenska: Bilens nyck­el­ring). Röda Farans reservnyckel sitter på en nyckelring med en knop av modellen apnäve, som jag någon gång gjort av s.k. märling (en sorts tjärat snöre):

Visst är det så att man nästan kan känna doften av nybryggt kaffe? Haha!

JAA!!

 

Som jag har väntat!

Den Goda Ruckelhäxan strikes again

DEN DÄR RIKTIGT högsommarvärmen är inte alls här just nu. Fast lika bra är väl det, när sisyfosarbetet med att hålla grusplaner och -gångar fria från ogräs är aktuellt? Det är vackert med grus på gården. Det går bra fem-sex år. Men sen. Sen är det som hela universums samlade ogräsfrön gror samtidigt.

Jag borde ha underhållskrattat alla tidigare år, för det här är ett jobb som varken min inflammerade ländrygg, mina sjuka fossingar eller de förbannade artrotiska tummarna uppskattar så där över hövan :o/

Det blir många pauser. Och igår använde jag en del av dem till att i­kläda mig rollen som Den Barmhärtiga Samariten. Vid två tillfällen age­rade jag hundsjukvårdare, när det måste bytas bandage på lilla Skrot­ten. En djup reva i ena ljumsken är inget enkelt ställe att lägga om på en motsträvig patient försedd med fyra ben och en svans. Två händer räcker inte alls och fyra är fortfarande ett par för lite. Men med hjälp av en stor badhandduk virad runt framvagnen på jycken går det hjälpligt.

Förutom detta inhopp i veterinäryrket har jag och Röda Faran räddat en turistande finländare i nöd. Mitt som jag svettig och dammig stod och hackade i mitt grus dök det upp en man dragande på en kärra, av den sort man som besökare i någondera av stadens två gästhamnar får låna gratis för att förenkla provianteringen.

Plötsligt stod han bara där. Med en fladdrande karta i ett stadigt grepp och ett uttryck av höggradig förvirring i nunan. Jag studerade honom en stund. Sen hojtade jag: ”Kan jag hjälpa dig med något? Do you need any help?” Ja, ni vet, det är lika bra att vara internationell i såna här sammanhang, när det är högst osäkert om personen ifråga talar swahili eller rumänska till vardags.

På vils var han, som vi säger här på ön, och i behov av vägvisning. Gått en låång omväg hade han också och var låångt ifrån framme vid sitt mål. Så jag, för dagen uppfylld av ett övermått av välvilja mot min nästa, förbarmade mig över stackaren. Med dragkärran i skuffen och karln i passagerarsätet bad jag en stilla bön att Röda Faran skulle hål­la ihop och sen skruttibangbangade jag honom dit han var på väg.

”Gud välsigne dig!” sa han, när vi skakade tass innan vi skildes åt. Och tja, det kändes ju rätt okej med denna välmenande tillönskning, även om jag inte för ett ögonblick tror på densamme. Det jag tror på är att hjälpa andra när man kan. Det är mer begripligt och ger ett påtagligt snabbare resultat.

Sökes: draghjälp

JAG HAR TÄNKT att jag skulle vinna mig en flådig kaffemaskin i en täv­ling hos finska tidskriften Kodin kuvalehti. Det hela går ut på att man ska dokumentera sin vardag och i det här fallet fotografera en penal.

Mitt bidrag är en bild på en jag designat och virkat alldeles själv. Så hörni, klicka på bilden och flytta er till tävlingssidan! Peka sen på fotot och klicka på ”Tykkää” (svenska: ”Gilla”), så förbättrar ni era chanser att bli bjudna på riktigt de luxe-kaffe hos mig när ni hälsar på :o)
Förutsatt att ni gillar den, förstås.

Man fååååår tweeta eller gilla på Fejan också. Låt för all del inte mig stå i vägen ;o)

Mariehamn-Åbo-Mariehamn – på fem och en halv timme

FYRA OCH EN halv av gårdagens timmar tillbringade jag i Åbo, varav en del vid Åbolands sjukhus och den s.k. avbildningscentralen. Inför återbesöket på endokrinologiska vid Åbo universitets centralsjukhus den 30:e skulle det göras en ny DEXA-mätning, dvs en röntgenologisk kontroll av hur pass sköra mina ben är idag efter c. ett års me­di­ci­ne­ring av min osteoporos.

Åbo bjöd på ett strålande väder, så timmarna fram till hemresan lo­da­de jag omkring på stan. Bl.a. hittade jag en ny loppis i Kaskisbacken, som jag passerade på min väg från sjukhuset ner till centrum. Aha! tänkte jag optimistiskt. En chans att fynda ett par nya begagnade jeans! Men tyvärr, det blev inga byxor. Inget annat heller, för den de­len.

Och en sväng genom ”finvaruhuset” Stockmann bekräftade bara mina farhågor: jag är inte en konsument att räkna med. Mängden varor som ”ramlade” över mig från höger, vänster, uppifrån och ner gjorde mig bara trött. Och inte minsta tillstymmelse till habegär infann sig, snarare motsatsen; ett visst illamående över hur vansinnigt mycket saker det finns som ska göra oss till lyckligare människor.

Fast jag får ändå krypa till korset och bekänna mina synder: jag shop­pa­de faktiskt loss. På Clas Ohlson, lämpligt placerat i ett hus vid salu­torget, bredvid hållplatsen från vilken bussen till flygplatsen avgår.

En galltvål.
Finns inget bättre för fläckborttagning! Den jag köpte för sexton år sen, när Lilla A var bebis, är faktiskt slut nu.

Ett par förpackningar 2-liters fryspåsar.
Åtgången på såna har – av orsaker jag inte tänker gå in på – varit mångdubblad under det senaste halvåret.

En silinsats till diskhon.
Hon är från 1950-talet och har en totalt felkonstruerad bottensil, där all sk*t fastnar och är svår att få upp.

Visst är det helt makalöst som jag unnat mig?! Nu får det bli ta­gel­skjor­ta och självgissling ett antal veckor för att kompensera detta lyxlirande ;o)

Den enda rätta dagen

JAG ÄR KVINNA.
Jag är internationell.
(Svensk pappa, finsk mamma, bor på Åland och talar engelska flytande, finska hjälpligt och har pluggat såväl tyska som franska.)

Idag är det min dag.
Idag är det alla kvinnors dag!
Mer rosor åt alla underbara kvinnor, för bövelen!!

Fast jag är inte kinkig. Det går bra med en trerätters på restaurang, ett presentkort på ett trevligt spa, en paint seal-behandling av Röda Faran eller ett avgörande från riksdagens justitieombudsman också :o)

Dessvärre fat chance för något av ovanstående. Och nej, jag har inte lagt ut pengar för rosorna själv. Vad f-n tror ni om mig egentligen?! Den omgivande röran har jag dock åstadkommit helt egenhändigt.

Om att falla till föga och bita i den dyra bullen

JAG HADE FÖRVÄNTANSFULLT sett fram mot min fastlagsbulle. Men denna förväntan övergick i mer än lätt missmod, när jag kommen till snabb­köps­kas­san för att göra rätt för mig insåg att jag för priset på en enda bulle skulle ha kunnat baka minst tio stycken själv, om inte många fler.

Men à la bonne heure, den var riktigt god, även så här två dagar för sent. Imorgon har jag förmodligen inte glömt hur &#$¤§% dyr den var.

På posten, dit jag vek in efter ett besök hos Ålands för­valt­nings­dom­stol*, väntade mig nästa överraskning. Denna dock av det klart an­ge­nämare slaget. Med anledning härav ber jag om att få revidera mitt föregående inlägg en smula. En vill jag nämligen särskilt tillönska en särdeles fin alla hjärtans dag och det är G i Göteborg. Det, ska ni veta, är en dam av det rätta virket! En sjusärdeles kvinna helt enkelt.

*) Såsom det överklagarproffs jag av rutiga och långrandiga orsaker börjar bli har jag besvärat mig angående den parkeringsbot jag påfördes häromsistens, eftersom det i 3 § vår egen Landskapslag om parkeringsbot med all tydlighet framgår att jag inte borde ha bötfällts.

♥

TILL INGEN NÄMND, men heller ingen glömd!

Om när en mamma blir lite trött

I BÖRJAN AV juni i år går Lilla A ut grundskolan. Inför examen håller hon i textilslöjden på att egenhändigt, mycket omsorgsfullt sy en jätte­söt s.k. corsageklänning, den på bilden här under. Elegant som bara den av vit duchesse, tyll och med pärlband som dekor längs midje­söm­marna.

Men så var det skor då, det evinnerliga problemet. I just det här fallet är det inte riktigt okej med Converse, oavsett kulör.

Bland det värsta jag vet är att se valpiga femton-sextonåringar vingla omkring i skyhöga klackar, med en gångstil som snarast påminner om den hos en anka iförd Pampers byxblöjor fulla av ett rejält lass. Att gå på högklackat är en konst, en svår konst, som få vanliga, dödliga be­mäst­rar. I tidigare nämnda åldersgrupp återfinner man inte många, hur gärna de än vill tro det själva.

Därför blev jag så himla glad när jag på min stamloppis idag bok­stav­ligt talat snubblade över ett par helt oanvända, vita skor av balle­ri­na­typ men med liten klack. På prislappen står det 6 €, vilket är bra myck­et mindre än nypriset hos Skopunkten, där de just nu står att finna under rubriken ”Nyinkommet”.

Men tro inte att de får godkänt. Nädå. Så nu överväger jag helt all­var­ligt att printa ut ett avtal, i vilket det kommer att stå att jag fritas från allt ansvar för att paniklösa skosituationen dagarna före (eller samma dag) examen ska gå av stapeln. Det ska hon baskemej få under­teck­na, om min förmånliga, lättvindiga och absolut perfekta skolösning inte accepteras.

Japp, den sortens morsa är jag, och det står jag för så länge som det är jag som står för fiolerna. Men vad tycker ni andra? Skulle inte de här skorna passa alldeles underbart till en klän­ning som denna, buren av en sextonåring..?

***
På måndag börjar den intravenösa antibiotikabehandlingen. Efter det blir jag kanske en trevligare människa igen. Men på skofronten ändrar jag mig icke ;o)

Enkla nöjen

IBLAND BEHÖVS DET inte stora åthävor för att man ska känna sig lite gladare. För min del kan det vara något så enkelt som att jag lyckas lära mig någonting nytt.

Inför Lilla A:s födelsedag fick jag t.ex. för mig att jag för en gångs skull ville få till en riktigt fin rosett på det ena present­pa­ketet (av två), vars innehåll av rutiga och randiga orsaker istället var av mycket ringa vär­de. Långt ifrån det jag egentligen hade velat förära min nyblivna sex­tonåring.

Och si, på nätet hittar man tamigsjutton allt! Även föredömligt tydliga instruktioner för rosettknytning.

Inte så pjåkigt knutet, va? Här testat på en bit skumplast. I paketet låg ett nagellack, som den väna modern naturligtvis måste testa :o)

Men det är bara att face the music. Har man passerat de 50 och har händer som ser ut därefter, då är tiden för glittrigt nagellack passé. Detta är i och för sig ingen större förlust, för jag är sannerligen inte stöpt i glitter-, spets- och volangformen. Jeans och några tag med en hårborste är mera min melodi.

Vad som också är glädjande är den recension av ”60+ och singel” som Nya Ålands Patrik Dahlblom skrivit i dagens nummer av tidningen. Re­dan det faktum att boken recenseras är kul, eftersom det hunnit gå ett halvår sedan den trycktes. Men att han dessutom skrivit om den i posi­tiva ordalag är, på ren svenska, skitkul!

För dokumentationens skull

MED BARA TVÅ dagar tillgodo på 2012 är det dags att dokumentera status efter att ännu ett år efter 50 är passerat. Ego pic kallar ung­do­men detta och brukar då stå i en utmanande pose iförda dagens outfit och pluta fånigt med läpparna.

Men är man femtiplussare så är man! Brillorna i senilsnöre runt halsen och riggad till tänderna i en gammal morgonrock med minst tio år på nacken, det är melodin det. Sorry nu bara, men mer förförisk än så här blir jag inte.

Och på tal om plus, så är det sånt där ute idag igen, med takdropp och isgator. Bensköra tanter gör bäst i att hålla sig inomhus. Det får bli en tur på promenadbandet istäl­let. Har man tänkt hänga med ett år till är det bäst att hålla flåset i form och bortsett från ett envist *klonk!* (i menisken?) för varje steg jag tar nedför en trappa börjar snö­skot­tar­knät faktiskt repa sig.

Det var den julaftonen det

SÅ VAD GJORDE ni igår? Firade ni den fullständiga Disneyjulen med alla förväntade attribut och ett dignande julbord med allt från lutfisk till syltade grisfötter? Eller gjorde ni kanske som jag, ägnade dagen åt pyssel i godan ro?

Under året tar jag tillvara alla rester och stumpar av ljusen jag brän­ner. Sen kan jag antingen göra egna marschaller eller som igår, gjuta nya ljus. Av locket från en konservburk klipper jag en lite fästplatta för veken och slår två, små hål i den. Genom hålen trär jag bomullsgarn, som jag sedan tvinnar hårt och gnider in med stearin. Plattan fästs med en klick lim i botten på glaset, så hålls veken på plats när den smälta ljusmassan hälls i.

Några droppar eterisk olja i det smälta stearinet ger ljuset doft. Men låt då stearinet svalna en stund, så att inte hettan gör att doften för­flyktigas direkt.

Med några meter rep eller snöre kan man också roa sig. Ett par gryt­underlägg av 6 mm hamparep och av vanligt snöre en fotring till ett blockljus blev gårdagens resultat. Det är lite knepigt att knopa, men kul :o)

Någon traditionsenlig julmiddag blev det som vanligt inte. Istället tre­rät­ters på tumanhand hos väninnan S, vars döttrar, i likhet med min Lilla A, spenderade julaftonen hos sin pappa. Kräftsoppa till för­rätt, en ma­tig paj på renkött och brödost med grönsallad till varmrätt och som av­rund­ning en mugg gott kaffe till ett glas lime- och blåbärs­pan­nacotta – enkelt, utan åthävor och därmed helt perfekt!

Så det var den julaftonen det. Och guess what, det snöar. Det är bara att dra på sig vintermunderingen och ge sig ut och skotta. Igen.

Om att få upp julångan

SENT SKA SYNDAREN vakna, så inte förrän idag har jag fått bosta­den dammsugen till jul. Och som jag nu var på den sortens humör be­stämde jag mig för en laddning tryfflar till och det är klart roligare än att städa.

Den här satsen, enligt samma recept som den förra, gjorde jag med sprits och roade mig dessutom med att dekorera lite extra.

Men nu får det räcka med juleriet. Får jag bara middagsdisken avkla­rad ska jag göra precis ingenting resten av kvällen efter att transfe­re­ringen av Lilla A är utförd.

Okej då, lite jul är det i ”Rucklet” också

NÅGON GRAN HAR vi inte i år heller, men det blir i mitt tycke precis li­ka trevligt med några röda bollar och en ljusslinga i vår stora, upp­stam­made hibiskus, och lite annorlunda än ifjol.

Alla har vi väl våra egna jultraditioner, även om traditionen hos oss med åren snarast blivit att inte ha några. Så med julen blir det vad det blir, som med så mycket annat här i Livet. En julafton för något år se­dan åts det t.ex. lasagne och ifjol blev det pizza. Men i år har det flag­gats för kräftor, hos väninnan S :o)

Idag drar Lilla A till fadershuset för att återvända på juldagen. Det är nog det närmaste en tradition jag numera kan komma.