En riktigt rivig historia

UNDER MIN KVÄLLSPROMENAD häromkvällen nöp jag med mig en sällsynt rivig sak. Inte långt från två meter hög var plantan, där den växte ytterom en villaträdgård. Den torra blomställningen – 55-60 mm lång med taggarna inräknade – var vansinnigt dekorativ i motljuset, så jag kunde helt enkelt inte låta bli.

Men vad är det..? Har jag ställt rätt ”diagnos” om jag säger att det är kardvädd, Dipsacus fullonum?


Nu har den släppt ifrån sig en rejäl hög med frön, så jag undrar om jag vågar så den på gården utan att riskera att jag förvandlar ”Ruck­lets” trädgård till en enda stor, stickig åker. Någon som vet..?

Blåelden jag under sommaren hämtade från en dikesren och satte i min nya, långa rabatt mot gatan har för övrigt fått hälsa hem. Den har under sensommaren vuxit något alldeles hejdlöst och trivdes alldeles för bra. Under det frodiga bladverket, som ett grönt täcke direkt mot marken, blev det alldeles för skuggigt och mysigt för sniglar.

För tro’t eller ej, men jag har faktiskt klarat ännu en sommar utan be­sök från några spanska skogsjävlar, trots att de befinner sig på mind­re än 50 meters avstånd från min tomt. Man ska inte utmana ödet. Därför fick blåelden bli ett minne blott.

Som gjutet i järn

MAN BRUKAR JU säga att något är ”som hugget i sten” när det är så där riktigt inibombens garanterat, inte sant? Nåväl, när det gäller mitt loppisfynd från igår skulle jag snarare vilja hävda att det är ”som gju­tet i järn” :o)

Värsta, bästa gjutjärnsgrytan, som rymmer dryga fem liter! Ser ut som den aldrig använts och blev min för ofattbara 4,50 euro! 4,50!! Kan ni fatta?! En motsvarande kostar allt från dryga 70 euro och uppåt om man köper den ny i butik. Och för mig är det fullständigt egalt om det står Le Creuset på kärlet eller ej.


I höst/vinter ska det bli grytor i ”Rucklet” och jag har äntligen ett kok­kärl som lämpar sig för tillredning av en av Finlands nationalrätter: karjalan paisti, karelsk stek – som inte alls är någon stek i ordets van­liga bemärkelse, utan en mustig gryträtt som lagas av en blandning på nöt-, fläsk- och fårkött i bitar.

Tänka sig, jag hann bli femtio före jag fick mig en riktig gjutjärnsgryta, men än en gång är det således bevisat: det som är meningen att ske, det sker. Nu fattas bara jägaren som fyller frysen med rådjur och älg, haha! ;o)

... men livet går vidare, i alla fall tills vidare

PÅ SÖNDAG HAR det redan gått tio år sedan det otänkbara hände, attacken mot Twin Towers i New York. Precis som de flesta andra har jag ett kristallklart minne av var jag befann mig och vad jag gjorde när nyheten om vansinnesdådet träffade mig som ett knytnävsslag i mel­langärdet. Världen, som jag sett den i 40 år, skulle aldrig mera bli sig lik.

Och ändå går livet vidare. Moder Jord kommer, som hon alltid gjort, att överleva. Jodå, även denna fas i sin existens, där vi, människorna, gör vårt yttersta att suga musten ur henne. Förr eller senare når vi den punkt när hon fått nog och vänder sig emot oss. Mänsklighetens era, av många betraktad som något evigt, kommer att vara till ända och vi får vackert stiga tillbaka och rätta in oss i ledet av andra utdöda arter.

Så här tänkte jag igår, när jag satt och pillade med de frön jag samlat från min trädgård och i Glaspalatset, mitt växthus. Ett enda litet frö rymmer allt som behövs för att producera en ny, frodig planta – om det sås i god jord och vårdas väl.


Människofröet hade alla förutsättningar att bli en prunkande del av helheten. Men någonstans på vägen uppstod en oväntad mutation och nyttoväxten genomgick en metamorfos. Ur det goda fröet ut­veck­lades en parasit, anskrämlig att se och invasiv till sin natur. Glömd var tanken att leva i symbios med andra arter. Glupskt slukar vi allt i vår omgivning, tills dagen kommer då inget mer finns att äta. Parasiten, mänskligheten, förtvinar och dör.

Men någonstans, väl dolt, vilar ett litet frö. En ny tid börjar.
En o-mänsklig sådan.

***
Tänka sig, såna tankar det kan bli, en helt vanlig dag i höstens första månad! Och jag som inte ens är religiös. Nej, sannerligen inte! Nu­mera tror jag inte ens på mänskligheten. I alla fall inte så mycket att det stör.

Röstningen är avslutad

TACK TILL ALLA som delat med sig av sina åsikter genom att avge en röst i vår familjs gallup i rådgörande syfte och/eller gett en skriftlig kommentar! Röstningen avslutades igår kl. 18:00.

De tre alternativen var:

1. Låta rättsmaskineriets kvarnar mala och invänta inplockning till polisförhör.


2. Kontakta föräldrarna direkt, men utan att för den skull återkalla vår anmälan.


3. Ge ungen en chans att självmant träda fram och be om ursäkt och i så fall stoppa vidare polisutredning.

Så här har era röster fördelat sig:

Endast 3 av 22 tycker att vi bör ge förövaren en chans att frivilligt ge sig till känna, så det är tydligt att en överväldigande majoritet anser att vår polisanmälan ska kvarstå.

De allra flesta tycker att vi parallellt med att låta rättvisan ha sin gång själva ska ta kontakt med föräldrarna. Det som i praktiken talar emot det alternativet är att sannolikt ingen i familjen med det aktuella IP-numret har någonting som helst med ärendet att göra, eftersom allt pekar på att en dator i deras hem har missbrukats av en utom­ståen­de.

Förövaren har därmed gjort sig skyldig till:

• ärekränkning alternativt grov ärekränkning (beroende på hur förundersökningsledaren väljer att rubricera tilltaget)
• identitetsmissbruk, genom att använda en annan persons namn och bloggadress som sina egna
• egenmäktigt förfarande, genom att utnyttja en annans dator

Tar man den sistnämnda, troliga omständigheten i beaktande är det förmodligen bättre att låta ordningsmakten sköta kontakterna och ska­ka fram den verkliga boven i dramat. Men, som sagt, vi ska dis­ku­tera saken och sedan får vi se. Under tiden tackar Lilla A:s pappa och jag än en gång för er medverkan och kommer absolut att väga in era åsikter i vårt beslut!

***
Klicka HÄR om du är intresserad av vad som stipuleras om äre­kränk­ning i den finska strafflagens 24 KAP.

Edit kl. 12:38
Man bör inte glömma bort att det inom juridiken finns begrepp som ”med­gär­ningsman”, ”medhjälpare” och ”anstiftare”.

Det betyder att den som t.ex. uppmanar någon annan att skriva nå­got fult kan dömas för anstiftan medan den som beredvilligt lånar ut sin dator för ändamålet kan dömas för medhjälp. Således kan även den som inte aktivt begått den brottsliga handlingen själv bli föremål för en polisutredning och/eller ett straff.

En mycket informativ broschyr om mobbning, både den konkreta for­men och den virtuella, har finansierats av finska under­vis­nings­mi­nis­teriet. Klicka HÄR för att läsa den.

Dödstrött

RÅKADE NI SE ”Dödstrött”, det extremintressanta första tv-program­met av två om vådan av att få för lite sömn? Det gick på de oerhört spännande tiderna 07:20 respektive 04:10 (svensk tid) på SVT1 i söndags.

Jag missade morgonsändningen – inte för att jag sov, utan av andra orsaker – men bandade den andra, tittade på den under gårdagen och fick en sällsynt, äkta aha-upplevelse. (Tusen tack för tipset, C!!)


Sedan ungefär tio år har jag inte i våld heller lyckats få till mer än max fem-sex timmars sammanhängande sömn per natt. Jag har således förlorat minst två för hjärnans återhämtning oerhört viktiga timmar varje dygn. På tio år blir det 3.653 dygn à 2 timmar, vilket innebär 7.306 förlorade sömntimmar. Och det, i sin tur, motsvarar TRE­HUND­RA­FYRA DYGN! Alltså inte långt ifrån ett helt år.

Addera även de fyra åren som föregick denna tioårsperiod, när jag var gravid och sov dåligt och sedan hade kolikbarn och sov nästan ing­en­ting alls. Plus att jag i dagsläget har min nyupptäckta polare i pallet, som förmodligen har ett finger med i spelet när det gäller min risiga dygnsrytm.

Inte f*n undra på att jag är trött.
Inte f*n undra på att jag har problem med minne och koncentration.
Inte f*n undra på att jag har problem med balansen.
Inte f*n undra på att min sköldkörtel spelar rövare hela tiden.
Inte f*n undra på ...
Ja, ni fattar.

Om en dryg vecka ska jag äntligen – ja, verkligen äntligen – få träffa en neurolog. Gud give att det är en människa som hör vad jag säger och tar mig på allvar, för vid det här laget börjar jag bli lite trött. Eller om jag ska vara ärlig: dödstrött.

Fotnot:
Programmet repriseras i SVT1 imorgon den 7.9 kl. 00:10 och på söndag den 11.9 kl. 03:35. Klockslagen är ju inte direkt tittarvänliga och pro­gram­met finns dessvärre inte tillgängligt via SVT Play, men banda och se det om ni kan. Tiderna är svensk tid.