SYNDEN HAR SITT pris, och imorse kom jag endast med stor möda mig ur sängen medelst långsam rullning till sidoläge osv. Mer fruktträdsbeskärning blir det således av förekommen anledning inte idag. (Däremot någon näve Burana 600 mg.) Ja, förutom mitt minsta träd, det egenplanterade melonäpplet. Det är fortfarande så litet – och ska så förbli – att jag i princip inte ens behöver stege.
Jag har förresten hittat ett par riktigt informativa klipp på YouTube, gjorda av verkliga proffs på det här med äppelträd. En kille i New England i Massachusetts, som har bortåt 40.000 (!) träd att tukta varje år, visar och berättar hur de vårdar sina fruktträd.
Men, som han också poängterar, så är deras sätt att beskära bara ett av många. Tio olika äppelodlare beskär enligt tio helt egna idéer. För den intresserade har jag klippt in del 1 här:
Det finns fler informativa filmer från samma ställe, Tougas Family Farm. Klicka HÄR.
lördag 3 augusti 2013
fredag 2 augusti 2013
Jesus, vilka dagar!
JUST NU ÄR jag totalt utpumpad. Herregud, vilken dag det har varit! Jag rivstartade med att starta en maskin tvätt, körde därefter händerna i diskbaljan och fortsatte omedelbums med att slänga ut så gott som alla mattor, dammsuga hela kåken och våttorka golven. En snabb fika följd av tömning och hängning av första laddningen, starta av nästa och sen på med trädgårdspaltorna och snabba ryck ut på gården.
Där fanns det att göra, vill jag lova! De två senaste dagarna har jag nämligen ägnat mig åt äppelträdstuktning. Ett träd i förrgår och ett annat igår (och har ytterligare ett kvar). Inte nog med att det tar en evinnerlig tid detta stegklättrande, sågande och klippande – det är ändå den roliga delen av jobbet – för sen kommer det sura bakefter: huur mycket ris som helst att ta om hand. Närmare bestämt en dryg halv kubik flis blev det, efter att jag ägnat timtal av dagen åt att umgås med käre Konrad.
Jag är Marilla i Sthlm evigt tack skyldig för att hon ifjol fyndade honom åt mig, annars vete fåglarna vad jag skulle tagit mig till med allt ris jag blir med när jag sköter om mina fruktträd och häckar. Men propert blir det, trots att jag är en riktigt glad amatör och säkert gör fel både här och där.
I en andhämtningspaus var det bara att torka svetten ur pannan, kasta trädgårdshandskarna på backen och hasta till tvättmaskinen igen, tömma den och hänga laddning nummer två. Utmärkt torkväder idag, kan jag meddela! Sol och vind i en föredömlig kombination.
Och tja, sen var det ju middagen som måste lagas och intas också. Men där tog energin tillfälligtvis slut, så det blev pasta med lite färsk basilika, olivolja och riven ost, inget mer avancerat än så. När magen var mätt var klockan redan 18:00, men dagen var långt ifrån slut.
I pluggboxen växer höstsådden så det knakar. Dock inget skördeläge där ännu ... som tur är. För det är det på gården. Vaxbönor och sockerärtor måste plockas, snoppas och förvällas. Sommarmorötter tas upp, skrubbas, skivas och förvällas. Och sen skulle allt i fryspåsar också, förstås.
Ska jag vara ärlig så är jag mer än slut just nu. Någon gång på förmiddagen gjorde jag dessutom ett osmart lyft med samtidig vridning av överkroppen och då small det till någonstans i ländryggsregionen. I det skedet borde jag antagligen ha lagt ner för dagen, gått in och lagt ner mig själv. Men hur skulle det ha sett ut, med allt som måste göras?!
Fast nu värker det. Rejält. Men jag klagar inte, tro inte det! ”Dumt huvud får kroppen lida”, så jag får skylla mig själv.
Imorgon väntar äppelträd nummer tre, men belöningen väntar också. Kvarteret håller knytkalas med start kl. 16, så jag kan inte hålla på fullt så besinningslöst som igår och idag. Tur är väl det, för hjärnan må vara som en pigg 25-årings hur mycket den vill, men den övriga fysionomin är definitivt med id-handlingarnas födelsedatum överensstämmande. Möjligtvis något tiotal år äldre än så, när jag känner efter ;o)
Så gokväll, alla! Nu blir det soffan och glas rött. Because I’m bloody well worth it.
Där fanns det att göra, vill jag lova! De två senaste dagarna har jag nämligen ägnat mig åt äppelträdstuktning. Ett träd i förrgår och ett annat igår (och har ytterligare ett kvar). Inte nog med att det tar en evinnerlig tid detta stegklättrande, sågande och klippande – det är ändå den roliga delen av jobbet – för sen kommer det sura bakefter: huur mycket ris som helst att ta om hand. Närmare bestämt en dryg halv kubik flis blev det, efter att jag ägnat timtal av dagen åt att umgås med käre Konrad.
Jag är Marilla i Sthlm evigt tack skyldig för att hon ifjol fyndade honom åt mig, annars vete fåglarna vad jag skulle tagit mig till med allt ris jag blir med när jag sköter om mina fruktträd och häckar. Men propert blir det, trots att jag är en riktigt glad amatör och säkert gör fel både här och där.
I en andhämtningspaus var det bara att torka svetten ur pannan, kasta trädgårdshandskarna på backen och hasta till tvättmaskinen igen, tömma den och hänga laddning nummer två. Utmärkt torkväder idag, kan jag meddela! Sol och vind i en föredömlig kombination.
Och tja, sen var det ju middagen som måste lagas och intas också. Men där tog energin tillfälligtvis slut, så det blev pasta med lite färsk basilika, olivolja och riven ost, inget mer avancerat än så. När magen var mätt var klockan redan 18:00, men dagen var långt ifrån slut.
I pluggboxen växer höstsådden så det knakar. Dock inget skördeläge där ännu ... som tur är. För det är det på gården. Vaxbönor och sockerärtor måste plockas, snoppas och förvällas. Sommarmorötter tas upp, skrubbas, skivas och förvällas. Och sen skulle allt i fryspåsar också, förstås.
Ska jag vara ärlig så är jag mer än slut just nu. Någon gång på förmiddagen gjorde jag dessutom ett osmart lyft med samtidig vridning av överkroppen och då small det till någonstans i ländryggsregionen. I det skedet borde jag antagligen ha lagt ner för dagen, gått in och lagt ner mig själv. Men hur skulle det ha sett ut, med allt som måste göras?!
Fast nu värker det. Rejält. Men jag klagar inte, tro inte det! ”Dumt huvud får kroppen lida”, så jag får skylla mig själv.
Imorgon väntar äppelträd nummer tre, men belöningen väntar också. Kvarteret håller knytkalas med start kl. 16, så jag kan inte hålla på fullt så besinningslöst som igår och idag. Tur är väl det, för hjärnan må vara som en pigg 25-årings hur mycket den vill, men den övriga fysionomin är definitivt med id-handlingarnas födelsedatum överensstämmande. Möjligtvis något tiotal år äldre än så, när jag känner efter ;o)
Så gokväll, alla! Nu blir det soffan och glas rött. Because I’m bloody well worth it.
onsdag 31 juli 2013
tisdag 30 juli 2013
Proppgång
DET ÄR RÄTT länge nu, som jag lyckats hålla locket på och inte orerat vitt och brett om försäkringsbolag av det ena eller det andra slaget. Men nu är måttet rågat! Propparna har gått igen.
I maj genomgick jag ett antal arbetspsykologiska tester och därefter hölls en palaver med undertecknad, min läkare på hälsocentralen, min arbetspsykolog och min handläggare på arbetsmarknadsmyndigheten, Ams. Avsikten var att planera en arbetsprövning, lämplig både ur medicinskt och psykologiskt perspektiv. Beslutet blev att börja med 4 timmar/dag under en månad följt av ett utvärderingsmöte, där riktlinjerna för en [eventuell] fortsättning skulle kunna läggas upp, baserat på hur den första månaden utfallit.
Gott och väl. Det lät rimligt och jag ordnade själv fram en lämplig arbetsplats för sagda prövning, där det överenskoms att jag skulle börja måndagen den 2 september. Observera särskilt att benämningen är arbetsprövning, inte arbetsträning. Dessa är två vitt skilda saker och bör inte förväxlas med varandra! Prövar gör man för att se om det alls går att arbeta och i vilken utsträckning. Tränar gör man när man ska slussas in på en ny arbetsplats eller lära sig en ny arbetsuppgift på sin gamla.
Veckan efter mötet ansökte jag hos Alandia Pensionsförsäkringar, med assistans av min Ams-handläggare, om sagda arbetsprövning samt rehabiliteringstillägg för prövningstiden. (I sammanhanget bör nämnas, att rehabiliteringstillägget höjer den invalidpension jag tidigare beviljats med 33 %.) Enligt föreskrifterna bifogade jag ett nytt läkarutlåtande (vilket i ordningen har jag tappat räkningen på) och en omfattande yrkesplan, som arbetspsykologen sammanställt.
»Ska vi slå vad om att de hittar på något sätt att avslå den här ansökan?» minns jag med stor tydlighet att jag sa åt Ams-damen, när jag satt hos henne och fyllde i blanketthelvetet.
»Nej då!» svarade hon. »En arbetsprövning på tre till sex månader brukar de alltid godkänna, under förutsättning att det handlar om minst fyra timmar per dag.»
Jojo, tänkte jag, som vid det här laget känner mina löss synnerligen väl på gången. Därför blev jag inte heller, ärligt talat, särskilt förvånad när mina misstankar ett par veckor senare besannades. En börjar ju bli en smula luttrad vid det här laget, om jag så säger.
Rehabiliteringsstöd, dvs invalidpension, har jag för all del beviljats, ända t.o.m. 31.10.2014. Interimistiskt pga att mitt ärende ligger som ett överklagande hos Försäkringsdomstolen, men dock. Men yrkesplanen godkändes inte, eftersom (citerat direkt från Alandia Pensionsförsäkringars följebrev, inklusive stav- och språkfel och med det mest häpnadsväckande festilat):
samt
Men, va’ faan?!
– och då avser jag inte den undermåliga svenskan
Nu är det nämligen så här, att den här tanten kommer aldrig mer att vara i stånd att ha ett heltidsarbete. Den här tanten skulle vara mäkta nöjd om hon uppnådde en sån kapacitet att hon klarar av ett arbete på deltid. Den här tanten har smällt in i väggen en gång för mycket, har bestående, kognitiva men av en borreliainfektion, har artros och sannolik psoriasisentesit och vill helt enkelt inte jobba heltid mera. Så att ens försöka arbetspröva till heltid är a waste of time.
Men enligt Alandia Pensionsförsäkringars sätt att se på saken har man inget värde för dem om man inte jobbar heltid. Förklaringen torde vara enkel. På en heltidsanställd håvar man in mycket mer i arbetspensionspremier än på en deltidare, så intresset för att rehabilitera en kund tillbaka till något annat än heltid är förstås lika med noll. Det här resonemanget finner jag högst märkligt. Även om premieintäkten blir lägre, så är det ju trots allt en intäkt, icke sant?
*ruskar förundrad på huvudet*
Fast under de sistlidna snart fem åren (!) har jag ju gång på gång fått kvitto på att varken humanism eller logik är särskilt utmärkande drag hos nämnda bolag. Och jag har sagt det förut, men säger det mer än gärna igen: det finns få saker i Livet jag ångrar lika djupt, som de tillfällen jag var så urbota blåögt korkad, att jag helt av egen, fri vilja tecknade någon som helst försäkring i den här åländska försäkringskoncernen.
Att systerbolaget, Liv-Alandia, duckande bakom försäkringsjättens Aktia breda ryggtavla, samtidigt fortsätter att neka mig premiebefrielse på min individuella pensionsförsäkring var inte annat än väntat. Det är ju samma, feta börs det handlar om i slutändan.
Men jag har ju vinbärslikör på kommande, egenodlad basilika att piffa upp tråkmaten med, ett fång lysande, gula solhattar utanför Glaspalatset och, sedan imorse, en burk sylt på vita vinbär till vintern! Så fu*k you, alla försäkringsbolag! Så länge jag kan finna glädje i såna här enkla småsaker kommer jag inte att sluta slåss mot er!
I maj genomgick jag ett antal arbetspsykologiska tester och därefter hölls en palaver med undertecknad, min läkare på hälsocentralen, min arbetspsykolog och min handläggare på arbetsmarknadsmyndigheten, Ams. Avsikten var att planera en arbetsprövning, lämplig både ur medicinskt och psykologiskt perspektiv. Beslutet blev att börja med 4 timmar/dag under en månad följt av ett utvärderingsmöte, där riktlinjerna för en [eventuell] fortsättning skulle kunna läggas upp, baserat på hur den första månaden utfallit.
Gott och väl. Det lät rimligt och jag ordnade själv fram en lämplig arbetsplats för sagda prövning, där det överenskoms att jag skulle börja måndagen den 2 september. Observera särskilt att benämningen är arbetsprövning, inte arbetsträning. Dessa är två vitt skilda saker och bör inte förväxlas med varandra! Prövar gör man för att se om det alls går att arbeta och i vilken utsträckning. Tränar gör man när man ska slussas in på en ny arbetsplats eller lära sig en ny arbetsuppgift på sin gamla.
Veckan efter mötet ansökte jag hos Alandia Pensionsförsäkringar, med assistans av min Ams-handläggare, om sagda arbetsprövning samt rehabiliteringstillägg för prövningstiden. (I sammanhanget bör nämnas, att rehabiliteringstillägget höjer den invalidpension jag tidigare beviljats med 33 %.) Enligt föreskrifterna bifogade jag ett nytt läkarutlåtande (vilket i ordningen har jag tappat räkningen på) och en omfattande yrkesplan, som arbetspsykologen sammanställt.
»Ska vi slå vad om att de hittar på något sätt att avslå den här ansökan?» minns jag med stor tydlighet att jag sa åt Ams-damen, när jag satt hos henne och fyllde i blanketthelvetet.
»Nej då!» svarade hon. »En arbetsprövning på tre till sex månader brukar de alltid godkänna, under förutsättning att det handlar om minst fyra timmar per dag.»
Jojo, tänkte jag, som vid det här laget känner mina löss synnerligen väl på gången. Därför blev jag inte heller, ärligt talat, särskilt förvånad när mina misstankar ett par veckor senare besannades. En börjar ju bli en smula luttrad vid det här laget, om jag så säger.
Rehabiliteringsstöd, dvs invalidpension, har jag för all del beviljats, ända t.o.m. 31.10.2014. Interimistiskt pga att mitt ärende ligger som ett överklagande hos Försäkringsdomstolen, men dock. Men yrkesplanen godkändes inte, eftersom (citerat direkt från Alandia Pensionsförsäkringars följebrev, inklusive stav- och språkfel och med det mest häpnadsväckande festilat):
/.../ Från nämnda planen framgår att den sökta arbetsprövningen omfattar en månads tid med arbetstid på 4 timmar/dag. Eftersom den yrkesinriktade rehabilitering som arbetspensionsbolagen kan bevilja torde alltid ha ett klart syfte till ett ärligt försök att återgå till fulltidsarbete ber vi Er komplettera nämnda planen med fortsatta åtgärder om hur arbetsprövningen fortgår till full arbetstid. Vi påminner om att den maximala längden för en arbetsprövning är 6 månader och konstaterar att en av de mest vanliga planer innebär arbetstid på 4 h/dag under den första månaden, 6 h/dag följande samt full arbetstid på 8 h den sista månaden, tot. 3 månader.
samt
/.../ Ifall Ni inte vill komplettera Er plan med syfte till full arbetstid ber vi Er meddela oss. I så fall kommer vi tyvärr högst antagligen att avslag Er nuvarande rehabiliteringsplan med 4 h/dag under en månad på grund av att vi inte ser den som endamålsenlig eftersom full arbetstid inte ämnas ens bli provad.
– och då avser jag inte den undermåliga svenskan
Nu är det nämligen så här, att den här tanten kommer aldrig mer att vara i stånd att ha ett heltidsarbete. Den här tanten skulle vara mäkta nöjd om hon uppnådde en sån kapacitet att hon klarar av ett arbete på deltid. Den här tanten har smällt in i väggen en gång för mycket, har bestående, kognitiva men av en borreliainfektion, har artros och sannolik psoriasisentesit och vill helt enkelt inte jobba heltid mera. Så att ens försöka arbetspröva till heltid är a waste of time.
Men enligt Alandia Pensionsförsäkringars sätt att se på saken har man inget värde för dem om man inte jobbar heltid. Förklaringen torde vara enkel. På en heltidsanställd håvar man in mycket mer i arbetspensionspremier än på en deltidare, så intresset för att rehabilitera en kund tillbaka till något annat än heltid är förstås lika med noll. Det här resonemanget finner jag högst märkligt. Även om premieintäkten blir lägre, så är det ju trots allt en intäkt, icke sant?
*ruskar förundrad på huvudet*
Fast under de sistlidna snart fem åren (!) har jag ju gång på gång fått kvitto på att varken humanism eller logik är särskilt utmärkande drag hos nämnda bolag. Och jag har sagt det förut, men säger det mer än gärna igen: det finns få saker i Livet jag ångrar lika djupt, som de tillfällen jag var så urbota blåögt korkad, att jag helt av egen, fri vilja tecknade någon som helst försäkring i den här åländska försäkringskoncernen.
Att systerbolaget, Liv-Alandia, duckande bakom försäkringsjättens Aktia breda ryggtavla, samtidigt fortsätter att neka mig premiebefrielse på min individuella pensionsförsäkring var inte annat än väntat. Det är ju samma, feta börs det handlar om i slutändan.
Men jag har ju vinbärslikör på kommande, egenodlad basilika att piffa upp tråkmaten med, ett fång lysande, gula solhattar utanför Glaspalatset och, sedan imorse, en burk sylt på vita vinbär till vintern! Så fu*k you, alla försäkringsbolag! Så länge jag kan finna glädje i såna här enkla småsaker kommer jag inte att sluta slåss mot er!
måndag 29 juli 2013
Om att förråda sig
INTE FÖRSTÅR JAG riktigt varför det är i september som alla skördefester hålls, för aldrig är det så bråda tider i ”Rucklet” som i juli/augusti. Allt mognar slag i slag och det känns som jag inte gör annat än går mellan växthus/odlingslådor och köket.
Plocksallaten har börjat sätta knopp och sjunger med andra ord på sista versen. Men vaxbönor och sockerärtor producerar en del varje dag och idag tog jag upp det mesta av rödbetorna, som blivit makalöst fina med pallkragsodling. Vilken tur att jag hann beskära åtminstone ett av fyra äppelträd igår, för idag har det varit regnigt och annat att göra!
Ärtor och bönor är snoppade, förvällda och infrysta. Rödbetorna är kokade, skurna i mindre bitar och inlagda, för att bli tillbehör till de stadigare middagar som hör hösten och vintern till. Det största bekymret jag för närvarande har, är att jag inte vet hur jag ska förvara allt jag vill ha i förråden inför vintern. Man borde ha ett gammaldags skafferi helt enkelt, för ett kylskåp räcker ingenvart :o/
Imorgon är det dags att klämma och smaka på krusbären för att avgöra om de är färdiga att skördas till den andra sortens likör jag har för avsikt att laga den här säsongen. Den första omgången gjorde jag av röda vinbär och några fjuttiga jordgubbar. Och om vädrets makter är med mig blir det steg- och trädklättring igen, eventuellt med risk för livet eller åtminstone lårbenshalsarna, eftersom det går sjögång mellan öronen på mig idag.
Haha! Nog är det sen spännande ändå, Livet jag har ...
Plocksallaten har börjat sätta knopp och sjunger med andra ord på sista versen. Men vaxbönor och sockerärtor producerar en del varje dag och idag tog jag upp det mesta av rödbetorna, som blivit makalöst fina med pallkragsodling. Vilken tur att jag hann beskära åtminstone ett av fyra äppelträd igår, för idag har det varit regnigt och annat att göra!
Ärtor och bönor är snoppade, förvällda och infrysta. Rödbetorna är kokade, skurna i mindre bitar och inlagda, för att bli tillbehör till de stadigare middagar som hör hösten och vintern till. Det största bekymret jag för närvarande har, är att jag inte vet hur jag ska förvara allt jag vill ha i förråden inför vintern. Man borde ha ett gammaldags skafferi helt enkelt, för ett kylskåp räcker ingenvart :o/
Imorgon är det dags att klämma och smaka på krusbären för att avgöra om de är färdiga att skördas till den andra sortens likör jag har för avsikt att laga den här säsongen. Den första omgången gjorde jag av röda vinbär och några fjuttiga jordgubbar. Och om vädrets makter är med mig blir det steg- och trädklättring igen, eventuellt med risk för livet eller åtminstone lårbenshalsarna, eftersom det går sjögång mellan öronen på mig idag.
Haha! Nog är det sen spännande ändå, Livet jag har ...
söndag 28 juli 2013
När flitens lampa lyser alltför klart
IBLAND KÄNNER JAG mig så duktig att det nästan blir lite äckligt. Att koppla av och roa mig är inte riktigt min starka sida, om jag säger som så. Farbror Luther har mig, min ateism till trots, i ett järngrepp. Det är lite mycket ”En dag då inget nyttigt uträttats är en förspilld sådan” över det hela.
Det händer allt oftare att jag blir riktigt utled på mig själv och ändå håller jag på som en ackordavlönad bäver :o/ *suck!* Som igår. Igår var det lördag. Lördag i juli, på Åland, med evenemang i alla knutar. Och vad gör Ruckelhäxan? Jo, ägnar en stor del av dagen åt gurkinläggning! Det är nog inte bara en skruv som är lös. Fan vet, om det inte saknas fästanordningar helt och hållet..?
Och som jag nu hade grävt upp en minimal planteringsyta norrom Glaspalatset häromdagen, så bar det sig inte bättre än att jag sen fick för mig att gå hela vägen. Efter att jag upptäckt att jag i en av mina trädgårdskomposter nu, efter ett antal år, har kanonfin torv att blanda upp min usla sandjord med, ja, då kunde jag bara inte låta bli. Luther igen *suck!*
Men idag blir det klättring. Äppelträden är återigen fulla av vattenskott, så det är bara att plocka fram teleskopklippare, stegar, grensåg och sekatör. Att det är söndag bekommer mig föga. I det fallet har Luther ingen talan whatsoever.
Det händer allt oftare att jag blir riktigt utled på mig själv och ändå håller jag på som en ackordavlönad bäver :o/ *suck!* Som igår. Igår var det lördag. Lördag i juli, på Åland, med evenemang i alla knutar. Och vad gör Ruckelhäxan? Jo, ägnar en stor del av dagen åt gurkinläggning! Det är nog inte bara en skruv som är lös. Fan vet, om det inte saknas fästanordningar helt och hållet..?
Och som jag nu hade grävt upp en minimal planteringsyta norrom Glaspalatset häromdagen, så bar det sig inte bättre än att jag sen fick för mig att gå hela vägen. Efter att jag upptäckt att jag i en av mina trädgårdskomposter nu, efter ett antal år, har kanonfin torv att blanda upp min usla sandjord med, ja, då kunde jag bara inte låta bli. Luther igen *suck!*
Men idag blir det klättring. Äppelträden är återigen fulla av vattenskott, så det är bara att plocka fram teleskopklippare, stegar, grensåg och sekatör. Att det är söndag bekommer mig föga. I det fallet har Luther ingen talan whatsoever.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
