Det kan säkerligen tyckas märkligt att jag bara för någon dag sedan var själaglad, för att lika fort dyka huvudstupa ner i realitetens grådaskiga lervälling. Men sådant är mitt liv numera. Stunderna då något roligt förmår fylla tillvaron med ljus blir färre och kortare. Varenda gång jag tillåter mig att känna att jodå, nog ska det reda upp sig, lika fort händer det något som pressar mig ytterligare några centimeter längre ner i dyn.
Nu är det inte längre fråga om om jag kommer att ge upp, det är helt och hållet en fråga om när.
Den som ändå hade samma livskraft som en mungböna! Lite vatten och lite ljus är allt som behövs för att hålla dem igång. Idag är de färdiga att ätas:
Med ärtorna går det trögare. Jag är nog mer som en sån; utvecklas långsamt till ett friskt skott, som omedelbart torkar bort och dör om vattnet och ljuset försvinner lite för länge.
