Här händer’e grejer!

DET VAR EN lätt omtumlande dag igår. Den började med att jag tas­sade ut och hämtade posten, som förvånande nog inte bestod av räk­ningar utan bjöd på en cd-beställning från BTJ Sverige AB! Det finns alltså bibliotek i good ol’ Sweden som tycker att MP3-versionen av ”60+ och singel” kan vara värd att köpa in i sin fysiska form. Wow, liksom ...

Dagens andra överraskning bestod Lilla A med, när hon ringde och med­delade, att hon alldeles på egen hand varit och fått första dosen av sin Twinriximmunisering stucken i armen. Utan mamma! Damen väx­er till sig fortare än jag hinner med. Wow-wow, liksom ...

Något senare kom nästa överraskning: jag har fått mejl från ett svenskt förlag, som noterat bokens framgång och visar intresse för att ge ut den. Att bli tillfrågad av ett förlag, det är stort det. Wow-wow-wow, liksom ...

Provexemplar

FÖRSTA VANTEN MED mitt nya, egna mönster blev klar idag. Inte blev den riktigt som jag tänkt mig, men får väl duga ändå. Färgvalet är, som vanligt, inte direkt konventionellt :o)

Fatta att dom orkar!

FÖR EN VECKA sedan ondgjorde jag mig här, för jag vet inte vilken gång i ordningen, över Aktia Livförsäkrings erbarmliga agerande. Och tittut, idag var de här, för jag vet inte vilken gång i ordningen, och snokade igen. Studerade mitt fotograferande gjorde man också.

Ja, jag vet inte vad ni andra tycker, men det faktum, att såväl FPA som diverse försäkringsbolag bemödar sig om att hålla sig ajour med vad lilla jag skriver här i sajberspejs tyder i alla fall i min värld på, att det mjöl de har i sina påsar visserligen inte är vitaste fina specialvetemjöl utan snarare så gott som oätligt, gjort av bark.

Fatta att dom orkar! Fatta att dom ännu inte fattat att jag inte kom­mer att ge mig! Med risk för att bli tjatig så säger jag det än en gång: bland de mer korkade saker jag gjort i mitt liv är tvivelsutan att jag, som så många andra med mig, låtit mig invaggas i falska för­hopp­ning­ar av försäkringsbranschen.

Nyhetens behag

YES, BOX! JAG börjar äntligen få lite häng på hur det ska göras, det här med stickning av übermönstrade vantar. Då är det dags att ge sig i kast med egen mönsterkonstruktion, för att följa andras mönster har jag i allmänhet svårt för när jag väl förstått tekniken.

För att göra det liite lättare för mig, för jag är trots allt glad nybörjare, gjorde jag igår slag i saken och inhandlade en liten manick som jag saknat under hela mitt långa stickarliv: en varvräknare. På sätt och vis känns det som en överdriven lyx, för det går ju trots allt lika bra att hål­la räkningen med penna och papper, men har man funderat på sa­ken i 30-35 år är det kanske dags ..?

Medan garnet från den upprivna tröjan torkar ägnar jag mig f.n. åt att färdigställa en ny e-bok; en samlingsvolym, som kommer att innehålla en kortroman och tre noveller, upplockade från skrivbordslådan och avdammade. Arbetsnamnet är ”YOLO [man lever bara en gång]”, ef­tersom temat för samtliga berättelser är precis det.

YOLO är en förkortning som används flitigt i den virtuella världen och som står för You Only Live Once :o)

Men har ni sett på maken!!

DET HÖR INTE till vanligheterna att jag blir förstummad. Faktum är, att det faktiskt ska riktigt mycket till innan denna ruckelhäxa tappar mål­föret. Men denna morgon gjorde hon det, samtidigt som hakan slog i mellanslagstangenten på laptoppen och ögongloberna närapå plop­pade ur sina allt djupare hålor:

Fast ens vanliga rutiner får man inte låta störas av såna här oväntade framgångar. De varar ändå inte för evigt. Så idag fortsätter jag med det själsdödande arbetet att repa upp en lastgammal Arantröja, stick­ad någon gång när jag var i trettioårsåldern och modet föreskrev en avsevärt mycket tajtare passform än jag trivs med idag. Varför köpa nytt material för dyra pengar, när det bara är att nysta härvor av det upprivna, tvätta dem och återanvända det fina ullgarnet?

Solveigs oväntade skjuts uppåt på utlåningstoppen är förstås himla kul, och jag kan inte annat än fundera på om t.ex. Piratförlagets lektör överhuvudtaget hade läst mer än pro- och epilogen innan hon med bedömningen att intrigen var förutsägbar(!) sågade detta manus, som synbarligen går hem i stugorna. Nåja, their loss, my gain :o)

Inte så lite roar det mig också, att Ålandstidningen t.v. inte nämnt bo­ken med ett ord eller recenserat någon av dess varianter. Fast annat är väl inte att vänta av en lokaltidning, vars chefredaktör blir så svettig i pannan och skakig i knäna av att en krönikör grundlöst polisanmäls för olaga hot av en statlig instans, att han finner det för gott att be sagda skri­bent ta en time out från freelanceuppdraget ..? Sällan har jag väl varit så förbannad som då. Numera är det bara hejdlöst un­der­hållande.

FPA tycks f.ö. vara Finlands motsvarighet till Indiens heliga kossor, för ingen vågar så mycket som peta på deras smutsiga byk. Och visst sä­ger det väl en hel del om yttrandefriheten här i landet, när t.o.m. ett ”Bu!” från dem är nock för att skrämma skiten ur den fria pressen?

Det om det, hörni. Nu tillbaka till tröjan.