Diverse ljuspunkter ... och en liten, mörk skugga

 

OCH SÅ HAR jag, tack vare att jag nu har operativsystemet Windows 7 Professional, lyckats installera bl.a. mina lastgamla Photo­shop 7.0 i min nya dator! Med det operativet kan man i den nya burken skapa en virtuell dator i s.k. Windows XP-läge och på så sätt få möjlighet att köra föråldrad mjukvara. Jippii!! Men hur mycket tidsspillan och bök det har inneburit ska vi inte tala om.

En annan god nyhet är, att Försäkrings- och finansrådgivningen låtit meddela att mitt premiebefrielseärende nu har tagits upp till be­hand­ling.

Däremot är det mindre roligt, att jag konstaterat att jag sedan en tid lider av lukthallucinationer. I det längsta har jag försökt intala mig själv, att den starka, obehagliga, stickande lukt av ”vidbränt mjöl” jag sedan några månader känner lite då och då under dagarna har varit på riktigt. Men det är den inte. Tre personer har nu verifierat att så in­te är fallet, utan att lukten finns bara i mitt huvud. Läskigt. Borde jag oroa mig ..? Kan det vara Schysta C som är i farten nu igen??

Just nu är jag f.ö. en riktigt usel bloggare/bloggkompis. Det är lite för mycket annat på gång både till höger och vänster. Men jag kommer igen! Så länge jag fortfarande lever och andas kommer jag alltid igen, förr eller senare.

Och nu blir det naturfilm!

 
IDAG BLIR DET inga bilder, det blir – hör och häpna – film istället. Igår tog nämligen kom­pisen B och jag en härlig promenad på naturreser­va­tet på Nåtö strax söderom Mariehamn. Balsam för en stressråtta som jag.



Om du har en snabb bredbandsanslutning kan du, när du tryckt på playknap­pen, gå upp i kvalitet genom att klicka på kugghjulet och välja 480p istället och ändra till fullskärmsläge gen­om att klicka på skärmsymbolen längst till höger.

---

Timmarna i det fria var en lämplig nedvarvning före den magnetrönt­gen jag högst oväntat kallades till kl. 20:45 på kvällen. Om magnet­rönt­gen av hjärnan tycker jag nämligen inte. Den klaustrofobiska käns­la som infinner sig när man skjutsas in i tunneln är bland det värs­ta jag någonsin upplevt.

Nu visste jag i och för sig vad jag hade att vänta, efter­som jag var med om samma sak för nästan exakt ett år sedan. Jag överlevde den här gången också, och nu är det bara att vänta på be­sked om huru­vida Schysta C hållit sig på mat­tan eller ökat ytter­ligare i omfång – och om de vita fläckarna blivit fler och/eller större :o/

Annars har jag inga omvälvande nyheter eller funderingar ett roa er med denna söndag i maj. Förutom att herr och fru gråsparv tycks vara färdiga med bobygget, och nu jobbar så intensivt på att föra arten vi­dare att det ruskar i lärkgrenarna, har det inte hänt något värt att rap­portera.

Vädret är fint. Grässtråna i mossmattan behöver klippas. Nu går jag ut.

Amazing grace!

JAG ÄR INGEN pillerknarkare. Tvärtom undviker jag i görligaste mån att peta i mig syntetiskt tillverkade preparat, eftersom jag hyllar princi­pen att man först ska hitta orsaken till något före man behandlar symptomen.

Sedan i somras har jag haft en oöppnad förpackning melatonin på hyl­lan. Lite då och då har jag sneglat på den, eftersom min sömnrubb­ning efter ett tiotal år har hållit på att göra mig knasig mellan varven.

Det är inte det att jag har svårt att somna. Nej, bevars! Out like a light är det som gäller. Men att förbli sovande ... mindre lyckat resultat. *Pling!* kl. 02:03 ... somna om. *Pling!* kl. 04:08 ... somna om.
*Pling!* kl. 06:13 ... och så vidare. Hackat och malet, skulle man kun­na säga. Och uttröttande.


För en kort vecka sedan fick jag nog och plockade fram tablettasken. Första nätterna var det ingen skillnad. Jävla skit, tänkte jag, men har lydigt fortsatt ta min tablett varje kväll. Och ser man på, infinner sig inte ett hallelujah moment! Igår och inatt har jag sovit sju timmar i sträck, ända tills Lilla A väckt mig för att meddela att det finns kaffe i köket.

Baksidan är att jag då varit astrött, långt ifrån utsövd och helst sussat vidare en timme eller två. Men det är ett lågt pris att betala för att ha fått det verifierat: det är något som är vajsing med min kroppsegna produktion av sömnhormonet melatonin. Ett kvitto på att Schysta C ställer till det, åtminstone på det viset.

Och en rubbning av melatoninproduktionen påverkar andra hormon­ax­lar, som i sin tur resulterar i andra endokrina kufiskheter. Välkänt fak­tum!

Fast tar jag det här med någon läkare lär jag väl få den likaledes väl­kända placeboeffekten uppkörd i nyllet :o/ Något egentligt gehör för att cystan i tallkottkörteln har någon konkret inverkan på mitt mående lär jag inte få förrän den vuxit sig så stor att kanalerna för vätske­flö­det inne på hjärnkontoret korkas igen. När läget blivit så akut finns bara två vägar: akut neurokirurgi eller död.

Och melatonin får man inte knapra mer än tre veckor på raken.

*suck!*

Lite virkat ... och vansinnestidig väckning

NU TAR VI lite hantverk som omväxling :o)

En del av de virkade och tovade blommorna jag skrev om för ett tag sedan håller på att hitta hem. De ska pryda en likaledes virkad och tovad axelväska med blixtlås, som börjar bli färdig.

Väskans ovala botten är gjord av tovad, syrafärgad ull. Runt kanten sydde jag langettstygn, som jag sedan använde som start för virk­ningen.



Den gångna natten blev kort. Först hade jag svårt att somna och prick kl. 05:02 sa det *pling* och jag var klarvaken. Det som väckte mig var förmodligen en intensifiering av den ”molvärk” jag känt under några av tänderna i underkäkens vänstra del i några dagar nu. Fasan är att detta är en pre-warning för ett nytt anfall av trigeminusneuralgi, för det började precis på samma sätt förra gången.

Och på tal om TN, så har jag hittat en hel del ytterligare fakta som stö­der min egen teori om att det finns en koppling mellan Schysta C, min corpus pinealecysta, och denna olidliga smärta.

Här är ett par:
internetmedicin.se
Tandläkartidningen, nr 6/2007

Kvar på ruta 1 – bara avsevärt mycket argare

JAG INSER NU att det är mycket ”tror”, ”tycker”, ”brukar inte”, ”i all­mänhet” och ”statistiskt” med i det här med att ha en corpus pineale-cysta (cysta i epifysen/tallkottkörteln). Vilket jag på sätt och vis kan ha en viss förståelse för om en patient inte uppvisar några andra egentliga symptom än t.ex. huvudvärk.

Men jag har vid det här laget en diger mängd problem, som samtliga kan hänföras till rubbningar i det endokrina systemet. Fler tycks de dessutom bli hela tiden. Och jag är inte ensam, inte på långa vägar. Det är bara att surfa runt på några seriösa diskussionsforum, där otaliga människor med samma sorts cysta beskriver sina besvär och hur de nonchaleras av flertalet läkare.

I takt med att tiden går blir jag bara argare och argare över den här nonchalansen. Visa mig åtminstone en vetenskaplig forskningsrapport som fokuserat på att utesluta/säkerställa kopplingen mellan en pi­nea­lecysta och ett otal endokrina symptom! Själv har jag inte lyckats hitta en enda. Noll, zero, nada.

Slutsats 1: någon sådan forskning existerar förmodligen inte.

Slutsats 2: om någon forskning inte existerar, hur kan man då ute­slu­ta att kopplingen finns??

Faktum 1: jag mår dåligt; sämre hela tiden.

Faktum 2: samtliga mina symptom går att koppla till det endokrina systemet* – och därmed till min ”kompis”, Schysta C.


Ett faktum som jag särskilt vill ta fasta på är att pinealecystor är van­liga och att de därmed av läkarvetenskapen likställs med att vara helt oskadliga. Eh..? För att något är vanligt behöver det väl inte auto­ma­tiskt betyda att det är ofarligt? För inte så länge sedan var det van­ligt med lunginflammation, men inte fan var det ofarligt för det!

Ett annat faktum jag hakat upp mig på är att de flesta pinealecystor påstås vara asymptomatiska, dvs inte ge några symptom. Eh..? Says who?? Vem vet hos hur många med sköldkörtelsjukdom, ofrivillig barn­löshet, envisa depressioner, migrän som inte är mottaglig för läke­me­delsbehandling, oförklarlig yrsel/ostadighet, minnes- och koncen­tra­tionsproblem, trigeminusneuralgi som inte svarar på behandling etc. man skulle hitta en cysta i tallkottkörteln om de undersöktes för den saken?!

Ett annat argument jag tycker håller dåligt är att pinealecystor på­träf­fas vid c. var femte obduktion och att detta enligt något märkligt sätt att se på saken skulle bevisa att de är ofarliga och inte ger några symp­tom. Eh..? Är obducenterna parapsykologiska experter också, så att de kan intervjua den avlidna om vilka besvär hon hade före veven blev inkastad..? Knappast.

Låt mig f.ö. citera Columbia University Medical Center/Dept. of Neuro­logical Surgery:

”Endocrine dysfunction is less common and usually is caused when the tu­mor involves the hypothalamus, a nearby brain region that is involved in growth and metabolism.”

”Endokrina störningar är mindre vanliga och orsakas vanligen av att tumören involverar hypothalamus, en närbelägen region i hjärnan som är involverad i tillväxt och ämnesomsättning.”

Notera ordvalet! ”less common” – mindre vanliga – bekräftar att stör­ningar finns även om det är ovanligt. ”usually is caused” – orsakas vanligen – innebär att det även finns andra orsaker.

Jag må stå på kanten till avgrunden, men än är inte sista ordet sagt i den här saken! Och om det är någon som råkar ha en vettig neuro­kirurg i bekantskapskretsen skulle jag inte ha något emot att få kon­takt med denne. Gärna då någon som ser mig som en invidid med en högst individuell och, gud hjälpe mig, mindre vanlig symptombild, inte blott och bart som en siffra i en statistisk rapport och en jävligt krång­lig patient.

---

*) I mitt kopplingsschema glömde jag rita in att epifysen förutom melato­nin producerar även serotonin. Serotoninhalten avgör om vi känner mätt­nad eller hunger. Högre halt serotonin -> mättnad, lägre halt -> hunger. Vissa antidepressiva läkemedel, s.k. SSRI-preparat som ska hindra re­sorption av serotonin, får därför som sidoeffekt att man lätt ökar i vikt. Själv känner jag sällan eller aldrig hunger och borde vara en idealisk täv­lingdeltagare i ”Robinson”.

Halten melatonin, å sin sida, påverkar sköldkörteln och könskörtlarna. För låga värden kan leda till hypotyreos (Sic!), infertilitet (Sic!) och förhöjt vär­de av gulkroppshormon (Sic!).

Självtänk

EFTERSOM DET SNÄLLT sagt brister en aning i det skolmedicinska engagemanget runt alla mina märkliga och disparata ”krämpor” blir jag ju liksom tvungen att tänka själv.

Efter ett oräkneligt antal timmars googlande och studerande av di­ver­se medicinska sidor tycker jag mig ha hittat en rätt självklar kopp­ling mellan både det ena och det andra – och framför allt till min ganska nya kompis, Schysta C.

Av pedagogiska skäl börjar vi med en schematisk framställning för att visa storleksförhållandet mellan ”bostaden”, epifysen, och ”hyresgäs­ten”, Schysta C (cysta corpus pineale):


Det krävs inte en nobelpristagare i medicin för att begripa att C:s in­va­sion av tallkottkörteln förmodligen får vissa konsekvenser, eller hur? Så långt hoppas jag att vi är överens. (Om inte, så rekommenderar jag att ni företar ett enkelt fysikaliskt experiment och försöker pressa in en fotboll i en tennisdito.)

Nåväl, raskt vidare till mitt ”kopplingsschema”. Om man studerar det en liten stund upptäcker man logiken; de hittillsvarande, fristående konstigheterna jag drabbats av kan samtliga hänföras till ... just det, epifysen!


Den allra nyaste av mina upptäckter var kopplingen mellan trigeminus­ner­ven och epifysen, och därmed har jag kanske hittat förklaringen till åratals ”tandspänningar” och mitt premiäranfall av trigeminusneuralgi för ett tag sedan.

Det här får mig ju att fundera lite. Hur många stackare som lider alla helvetets smärtsamma kval går kanske, i likhet med mig, omkring med en egen kompis mellan öronen? Skulle närvaron av en i sig godartad cysta kunna förklara varför operativa åtgärder som riktar sig mot tri­geminusnerven inte alltid resulterar i bestående smärtlindring..?

Attans, vad intressant det skulle vara att få diskutera den här saken med en neurokirurg!

Och attans, vad trevligt det skulle vara att få kontakt med någon an­nan som upplevt samma mystiska symptombild som jag. För unik det är jag knappast.

Punktinsatser

TJA, DET KAN väl knappast skada i alla fall..?
 

Trigeminusneuralgi (TN), lite fakta

Centre for Cranial Nerve Disorders, Winnipeg, University of Manitoba, Health Sciences Centre har mycket informativa sidor på engelska om trigeminusneuralgi. Klicka HÄR för att gå dit. Här följer min svenska översättning av deras inledande text:

Trigeminusneuralgi (TN), eller tic douloureux, är en av de mest smärt­samma plågor man känner till. Den karaktäriseras av episo­der av ytterst plågsamma, huggande eller elchockliknande smärtor som begränsar sig till ena sidan av ansiktet. De korta smärt­epi­so­der­na varar upp till två minuter och kan uppträda helt spontant el­ler utlösas av lätt stimuli, som t.ex. att tvätta sig, raka sig, kamma sig, ta en dusch, tala, borsta tänderna, tugga, äta eller dricka. Under perioder av försämring kan dessa smärtattacker uppträda många gånger per dag och kan vara svåra att kontrollera med me­dicinsk behandling. Den som lider av TN kan till och med under bätt­re perioder leva i skräck för nästa uppblossning, som utan be­hand­ling oundvikligen inträffar.

Den vanligaste orsaken till TN är ett eller fler blodkärl förorsakar ett tryck på trigeminusnervroten. Ett sådant ”neurovaskulärt” el­ler ”mikrovaskulärt” tryck leder till en irritation av tri­ge­minala nerv­systemet, ett tillstånd av neuronhyperaktivitet och det som kallas typisk TN. Det finns andra kategorier av och orsaker till TN, bl.a. atypisk TN, pre-TN, multipel skleros-relaterad TN, sekundär eller tumörrelaterad TN, posttraumatisk TN (trigeminusneuropati), och ”misslyckad” TN.

***
Under den gångna veckan har jag varit i helvetet för första gången och kommit tillbaka. Sedan åtta-nio år har jag haft kortare och längre, helt oregelbundet återkommande epsioder då det enklast förklarat känts som det varit för trångt mellan tänderna, antingen i övre käken eller nedre eller båda på samma gång.

Detta i sig har varit en nervpåfrestande åkomma, som ingen tand­lä­kare eller läkare jag talat med ödat någon tankekraft eller tid på. Till slut har jag givit upp att försöka få något gehör, utan lärt mig att leva med det hela. Det har inte varit lätt, eftersom den molande ”värken” tär hårt på pysket och tar ner humöret när den pågår. Man blir trött, lättretlig och tappar lätt koncentrationen.

I söndags ändrade sig plötsligt ”molvärken” jag vant mig vid genom åren. Med ens uppstod ett tillstånd då det kändes som jag fått en rotinfektion under varenda tand i underkäken. I tre dagar tog jag 400 mg ibuprofen tre gånger dagligen utan någon som helst effekt och dag fyra, i torsdags – KABOOM!! – smällde det till. Ett helt dygn hade jag regelrätta TN-anfall ungefär varannan timme och det enda som lindrade smärtan från helvetet var att ligga platt på rygg.


Igår, fredag, vaknade jag smärtfri, men gick på tånaglarna hela dagen och väntade på nästa attack. Men ingenting hände. TACK GODE GUD! Dagen före hade jag bokstavligen gråtit av smärta. Nu ville jag bara gråta av lycka.

Även idag har jag klarat mig, trots att jag imorse vaknade med sam­ma ”tandvärk” som inledde torsdagens helvetesresa. All tid jag kun­nat har jag ägnat åt att söka information om TN. Framför allt om in­for­mation om TN + en cysta i tallkottkörteln – och har hittat massor. Vilda hästar kan inte ändra på det: jag är helt övertygad om att min TN orsakas av Schysta C, som vid det här laget gissningsvis vuxit sig så stor att den – direkt eller indirekt – förorsakar ett tryck på tri­ge­mi­nus­nervroten.

Och därmed börjar det verkliga jobbet, att få mina läkare att gå på samma linje och sluta vifta undan den 15 mm stora cystan med: ”Äh, det där är inget att bry sig om! En sån där gör ingen som helst skada, den bara finns där!” och ”En ny magnetröntgen om ett år..? Nädå, det är heelt onödigt!”

Någon som säger så har inte TN själv. Det kan jag gå ed på. De har förmodligen inte ens en polare i pallet. Möjligtvis inte så mycket annat hel­ler, när jag tänker efter :o/

PS. Min morbror, idag 82, har sedan ett antal år av läkare diagnosticerad TN. Min mamma hade det också, men odiagnosticerat. Till en början hade hon i många år ”molvärk” i tänderna precis som jag, för att under de sis­ta åren av sitt liv lida av ständig ”öronvärk”, då hon gick med fetvadd i ena örat och en yllesjal lindad runt huvudet. Tandläkare hittade inget fel på hennes tänder och ÖNH-läkare inget fel på hennes öra. Ingen – säger ingen – skänkte tydligen en möjlig TN så mycket som en tanke. Stackars lilla mamma ...

Dödstrött

RÅKADE NI SE ”Dödstrött”, det extremintressanta första tv-program­met av två om vådan av att få för lite sömn? Det gick på de oerhört spännande tiderna 07:20 respektive 04:10 (svensk tid) på SVT1 i söndags.

Jag missade morgonsändningen – inte för att jag sov, utan av andra orsaker – men bandade den andra, tittade på den under gårdagen och fick en sällsynt, äkta aha-upplevelse. (Tusen tack för tipset, C!!)


Sedan ungefär tio år har jag inte i våld heller lyckats få till mer än max fem-sex timmars sammanhängande sömn per natt. Jag har således förlorat minst två för hjärnans återhämtning oerhört viktiga timmar varje dygn. På tio år blir det 3.653 dygn à 2 timmar, vilket innebär 7.306 förlorade sömntimmar. Och det, i sin tur, motsvarar TRE­HUND­RA­FYRA DYGN! Alltså inte långt ifrån ett helt år.

Addera även de fyra åren som föregick denna tioårsperiod, när jag var gravid och sov dåligt och sedan hade kolikbarn och sov nästan ing­en­ting alls. Plus att jag i dagsläget har min nyupptäckta polare i pallet, som förmodligen har ett finger med i spelet när det gäller min risiga dygnsrytm.

Inte f*n undra på att jag är trött.
Inte f*n undra på att jag har problem med minne och koncentration.
Inte f*n undra på att jag har problem med balansen.
Inte f*n undra på att min sköldkörtel spelar rövare hela tiden.
Inte f*n undra på ...
Ja, ni fattar.

Om en dryg vecka ska jag äntligen – ja, verkligen äntligen – få träffa en neurolog. Gud give att det är en människa som hör vad jag säger och tar mig på allvar, för vid det här laget börjar jag bli lite trött. Eller om jag ska vara ärlig: dödstrött.

Fotnot:
Programmet repriseras i SVT1 imorgon den 7.9 kl. 00:10 och på söndag den 11.9 kl. 03:35. Klockslagen är ju inte direkt tittarvänliga och pro­gram­met finns dessvärre inte tillgängligt via SVT Play, men banda och se det om ni kan. Tiderna är svensk tid.

Schysta C och jag

JAG HAR FÅTT en ny kompis. Trots att vi inte blev presenterade för varandra förrän igår borde vi egentligen känna varandra rätt väl, ef­ter­som vi har ägnat åt oss ett intimt samröre redan under en lång tid. Schysta C är nämligen en i personalen på huvudkontoret och har san­nolikt, mig ovetande, haft fast anställning rätt länge.

Schysta C är förstås bara det smeknamn jag har gett denna nyfunna vän. Det officiella tilltalsnamnet är Cysta corpus pineale, på svenska ”cys­ta i epifysen”. Det här är såvitt jag förstår inget ovanligt, men det är visst mindre vanligt att storleken når upp till den Schysta C ståtar med (1,5 cm i diameter).


Epifysen är en liten, kul körtel av det endokrina slaget. Denna lilla ill­battings mening med livet är att producera melatonin, hormonet som reglerar vår dygnsrytm. Aa-hah! vill jag utbrist här. Inte har vi väl, helt by mistake, snubblat över orsaken till att jag sover så/för lite..?

Det ska bli väldigt intressant att höra vad Långe Doktorn tycker om min nya polare. Vad jag själv tycker är jag ännu inte riktigt säker på. Det är ju inte direkt kul att veta att det växer något i ens skalle, även om detta något påstås vara en godartad jävel. Just nu känner jag mig lite som en 007-martini: shaken, not stirred.

Detta blir förmodligen en en-och-en-halv-muggsmorgon, för det var lite si och så med nattsömnen. Men sen raskt iväg till labbet för TSH-kontroll (sköldkörtelfunktionen) och lika raskt hem igen för att as­sis­te­ra lilla A i förberedelserna inför förmiddagens skolavslutning. Tänka sig, min bäbis går redan ut sjunde klass ... *suckar, tyngd av tidens gång*

Bilden är från Wikipedia och är s.k. public domain, dvs så gammal att det inte finns någon copyright på den.