Jag HAR varit till Kökar!

 

Japp, nu är det gjort! Nu kan jag äntligen bocka av Kökar, en av våra sexton åländska kommuner, från min lista. Nu har jag besökt alla. Men det var en låång dag igår, som började redan före sju och slutade när­mare fjorton timmar senare.

Med 120 bilder från en heldag i den betagande, åländska sommarskär­går­den att gå igenom och med Monkan och C på Åland blir det inget walkabout-inlägg ännu. Men så här mycket kan jag säga redan nu, trots att jag bara upplevt en bråkdel av kommunen: Kökar är värt be­sväret!
 

När man får oväntat besök ...

... ÄR HELA HUSET ett katastrofområde och muffinssmeten har inte hunnit förflytta sig från skålen till formarna, än mindre till ugnen. Håret är allt som börjar på o- (tid hos frissan nästa vecka), man är svettig och klädd i lumpor och Janne Schaffer står av någon konstig anledning inte på terrassen och river av ett solo. Man har inte ens Gevalia hem­ma, bara Pirkkas billighetskaffe med ungefär lika mycket smak som ett långkokt kaffefilter från förra veckan.

Men vad gör det, när det är Monkan och C som ställer till med årets – nej, årtiondets – överraskning genom att plötsligt stå på ens trapp och knacka på? Här! På Åland!

Då får man ta mig som jag är och ta det som vi har det, och vet ni vad, de tror hoppas jag att de gör, för de är preciis så mysiga och härliga människor som jag föreställt mig :oD

Gud i London, det här var det roligaste som hänt på jag vet inte när... *fortfarande alldeles omtumlad* Och som om inte detta vore nog fick jag presenter också! En såå vacker sten målad av deras äldste och två vildpelargonsticklingar från Orangeri & Kunskapscentrum Carl von Linné, som de besökte vid sin tur till Möckelsnäs herrgård.



JÄTTEVÄLKOMNA till Åland, käraste ”bloggsvägerskan” och C!!

Sjöfararkapellet i Sjökvarteret i Mariehamns östra hamn

NÄR JAG FÖR några veckor sedan skrev om det enkla, lilla sjöfarar­kapell som sedan tre år finns i Sjökvarteret i Mariehamn lovade jag kolla om det står olåst, så att jag skulle kunna visa lite bilder även från insidan.

I måndags hade jag vägarna förbi igen.


Byggnaden i bakgrunden är Mariebad, Mariehamns badhus, som ligger till hälften i vattnet. Tornet och den krokiga krumeluren är vatten­rut­sch­en, en del av äventyrsbadet. Till vänster i bild skymtar man även den allmänna sandstranden för utomhusbad.

När jag kom lite närmare upptäckte jag att vid kapellet litar man på si­na medmänniskor. Mer tillbommat än med en enkel låshasp och en li­ten träbit var det inte. Den vackra haspen och handtaget i form av en råbandsknop är smidda av Bert Johansson, som också är pappa till min egen fina krok vid ytterdörren.


På insidan av dörren hänger en fågelholk prydd med texten ”Lägg ett boägg, tack”, där var och en som vill bidra till underhåll och repara­tio­ner kan lägga en slant. Tyvärr var jag klädd i kamera, inte plånbok, så jag får återvända för att ge mitt bidrag vid ett annat tillfälle.


Interiören är otroligt vacker i all sin avskalade enkelhet. Stockväg­gar­na är lerklinade och omålade, och den ljusare panelen bryter fint mot de grova, grå stockarna:


Sju spröjsade fönster, tre på vardera långsida och ett bakom podiet, ger ett fint ljus så här en tidig sensommarkväll.

Enkla bänkar är de sittplatser som bjuds och dopfunten tror jag är snidad av vad som brukar kallas för en vril, en klotformad missväxt på ett träd. Den här måste i så fall ha varit av jätteformat!


Tänk er, att som nybliven förälder stå här framför dopfunten med sitt älskade barn i armarna och samtidigt kunna blicka ut över vattnet. Jag är inte det minsta religiös, men för den skull kan jag ändå föreställa mig vilken speciell känsla det måste vara.


Och rätt vad det är kommer det kanske en segelbåt förbi!


När jag stod där inne med min kamera kunde jag se framför mig hur fantastiskt fint det skulle vara både med bröllop och dop i det här ut­rymmet. Lite sommarblommor, kanske några blomstergirlanger och saken är biff. Mer utsmyckning än så behövs inte i det här kapellet.

Åsså blev jag förbannad igen ...

RESERVDEL? JOVISST, MEN inte i form av en del! Ja, jävlar i havet vad jag blev blixtochdunderförbannad, nu igen. Och när jag blir arg då skriver jag. Den här gången direkt till Henrik Bergström, chef för ”Damm­sugare och små hushållsapparater” på Electrolux.

(Klicka på bilden så öppnas den i större format i nytt fönster.)

När man surfar runt på Electroluxkoncernens sidor ordas det vitt och brett om vilket miljöansvar det tas. Ha, pyttsan! Om man tvingar kon­sumenten att slänga helt gångbara saker för att man vägrar sälja re­servdelarna som delar, då tar man tamigfan inte något miljöansvar att skryta om.


Tillverkar man dessutom en slitagedel på dammsugare som utsätts för stor påfrestning av plast, ja, då tar man inte heller särskilt mycket an­svar för miljön.

***
Det är ju det jag alltid har sagt: städning är inte hälsosamt. Man får högt blodtryck av det.

Knaperi, knaperi, knus

DET ÄR INTE mycket bevänt med mina små korgpilsplantor. Vintern gick hårt åt dem och mycket av ovanjordsdelarna frös helt enkelt bort, men under sommaren har de skjutit långa, saftiga skott. Yes!! tänkte jag, och gnuggade händerna av optimistisk förtjusning; fantiserade till och med om kommande skördar och en nytändning för min korgflät­ning, som för närvarande ligger i djup dvala.

Men hallå?! Vilka är de här, som glupskt och med stoor effektivitet gör kål på grönskan tills inget annat än bladnerverna finns kvar??


Dessvärre är ”grabbarna” alldeles för dekorativa för att jag ska nän­nas göra dem illa, så de får väl käka på. Överlever pilplantorna deras frosseri så gör de det, annars var det inte meningen att den odlingen skulle lyckas.

Under tiden fröjdas jag åt att de två plantor av röd solhatt, Echinacea purpurea 'Magnus', jag grävde ner i våras tycks ha etablerat sig och överlevt konkurrensen från revsugan, som invaderat så gott som hela den rabatten. Jag gillar Magnus! Jag gillar den ovanliga färg­kombi­na­tio­nen rosa och rostrött :o)


På den mer matnyttiga sidan av trädgården har den pyttelilla skörden jag får av amerikanska blåbär börjat mogna. Det är ett tecken på att sommaren närmar sig slutet hur mycket jag än vill förtränga detta faktum, och som ett ytterligare bevis på att veckorna rullat undan vi­sade termometern faktiskt inte mer än 11° vid halv sju imorse :o/


Däremot kan jag informera om att undrens tid verkligen inte är förbi! Jag har varit bosatt på Åland sedan 1963. Nu, efter all denna tid, ska jag äntligen få till ett besök på Kökar, vår riktiga ytterskärskommun.

Den här dagsutflykten blir min och Lilla A:s semesterresa i år, och pla­nen är att hinna med att vandra en c. 7 km lång led, med stopp för medhavd lunch och fika. Naturligtvis hoppas jag också på att få med mig massor med fina bilder hem i kameran :oD


Resan tar två och en halv timme med skärgårdsfärja, vilket är en halv­timme mer än en tur från Mariehamn till Kapellskär på svenska sidan. Meteorologerna spår sydlig vind och 24°, så det kan bli en finfin dag i den riktiga skärgården. Det här ser jag verkligen fram mot och glä­der mig oerhört åt att även Lilla A verkar tycka att det ska bli kul!

Men det här blir senare i veckan. Idag ska jag ägna mig åt att försöka ragga upp ett nytt munstycke till dammsugaren. Själva maskinen är det inget fel på, men med åren har de små plastflärpar som ska hålla ihop munstycket med röret blivit så nötta att munstycket faller av hela tiden.


Antagligen är det meningen att man ska dumpa en fullt fungerande dammsugare för att det här inträffar, men jag ska i alla fall göra ett försök att få tag på en reservdel, som om den finns säkert kostar un­gefär lika mycket som en helt ny apparat.

Hur mina entrétak är byggda

JAG FICK EN fråga via ett gammalt inlägg om jag kunde visa lite mer bilder på hur de små taken över ”Rucklets” ytterdörrar är kon­strue­rade.

Sagt och gjort, här kommer det en radda bilder – och till och med rit­ningen jag gjorde åt Knut, min käre norske byggare, när det var dags att sätta igång med snickrandet. Tursamt nog hade jag faktiskt kvar den i datorn :oD

Klicka HÄR för att ladda ner ritningen som en pdf-fil i A3-format






Takbeklädnaden är falsad plåt som jag måttbeställde från ett plåtslageri. Under plåten ligger takpapp.


Inte vet jag om det här kan vara till någon nytta, men nu har jag i alla fall infriat mitt löfte, så håll till godo och lycka till med eget bygge!

I fablernas värld?

IMORGON ÄR DET precis en månad sedan jag mitt i natten hade för­månen att få bli bekant med grodan Boll. Och kan ni förstå, i förrgår hälsade hans bästa vän, Kalle Stropp, på mig hemma vid ”Rucklet”!

Bilderna är tagna i min trädgård med min Fuji FinePix HS20 EXR.

”Man må säja! Vad är det där för nåt kufiskt?
Här sitter Kalle Stropp och har aldrig sett något liknande!”

”Man glider iväg för att ta sig en titt!
Kanhända har grodan Boll gömt sig i den där asken?”

”Äsch då! Man blev visst lurad.
Det där var ju bara något dumt människopåfund.”
(läsarbild i Ålandstidningen 2 augusti 2011)

”Men Kalle Stropp hänger inte läpp!
Man hoppar vidare mot nya äventyr istället!
Undrar om grodan gömt sig någonstans därute på gården?”
Fotnot: ”Kalle Stropp och hans vänner” av Thomas Funk, med illustra­tio­ner av Einar Norelius, är en av de barnböcker jag älskade mest när jag var liten.

Den finns kvar, om än lite skamfilad, och Lilla A älskade berättelserna precis lika högt, på den tiden då det fortfarande var aktuellt med hög­läs­ning vid sängdags.

Litet mellanbokslut för trädgårdssommaren

SISTA DAGEN I juli månad. Dags att förrätta ett mellanbokslut! Vi bör­jar med Glaspalatset, mitt växthus. Därinne behöver jag snart en ma­chete för att ta mig fram. Gurkplantorna nådde taket redan för någon vecka sedan och körsbärstomaterna ligger inte långt efter.


Tomater blir det, må ni tro! Herreminje, så mycket blom ... På den här bilden rymdes bara en av fem-sex lika omfångsrika blomansamlingar som sitter på samma planta. Jag har åtta plantor ... ”Anyone for ketch­up, huh?”


På tal om blom, så måste jag säga att jag aldrig studerat paprika­blom­mor särskilt ingående förut. Men titta, så vackra de är, och vilka fina frukter det blir! Just de här är av en violett sort. Plantorna är egent­li­gen herr K:s, men de är på kollo hos mig i sommar:


Strax utanför Glaspalatset sådde jag bönor i år. Gula vaxbönor, som nu har börjat ge riklig lön för mödan. Knepet är att ta dem tillräckligt tidigt, så de inte hinner blir träiga, trådiga och tråkiga.


Följande bild visar den vinranka jag vid alldeles fel tidpunkt på året ifjol flyttade till min nyuppspikade spaljévägg under terrassen. Men si, den överlevde och har vuxit till sig riktigt fint sedan mitten av juni!

Den urgamla forsythian jag gick hårt åt i början av juni (dvs kapade i princip jäms med marken) skjuter nya, friska skott så det formligen sprutar om den. Och längst ner till höger kan ni beskåda hur lite som återstår av min gigantiska doftschersmin efter att min vän fröken Hus­qvarna och jag umgåtts lite med den.


Så tar vi en snabb sväng upp på terrassen. Där står nu rabarber­bla­det jag göt för några veckor sedan ovanpå en nygjuten behållare för vattnet. Vattentillförseln ombesörjs av en av de gamla kranar jag fyn­dade i juni.

Min lilla, solpaneldrivna pump har dessvärre inte riktigt tillräckligt med flås för att åstadkomma ett tillräckligt tryck på vattenflödet. Det hela liknar mest vad en gammal farbror med grava prostatabesvär lyckas prestera, så inför nästa sommar måste jag på något vis lyckas finan­sie­ra anskaffningen av en lite tuffare pumpmekanism.


Sen vill jag passa på att visa att även misslyckade gjutningar kan bli något användbart! Det här skulle bli en kruka, men som ni ser så sket det sig när jag skulle ta loss formen. Lika bra var det, för gjutningen blev minst sagt ojämn till sin tjocklek.

Men tjolahopp, vänder man det hela upp och ner och pluggar till av­rin­ningshålet blir det ju ett utmärkt regnskydd för de myrdosor jag blivit tvungen att placera ut lite varstans på gården. Jag gillar inte Myrr och dosorna tål inte väta, så det här blev lösningen!


Om nu någon har fått för sig att sommaren är slut, kan jag meddela motsatsen. Det här är min blå anemon 'Mr. Fokker'. Han ska blomma i maj/början av juni. Hm..? Det är slutet av juli nu! Hm ... aha! Slutsats: sommaren har med andra ord bara börjat! ;o)


Och här är bildbevis på något som för mig händer första gången i världshistorien: dr. Westerlunds hälsoblomma, min rosengeranium, blommar!! Jag fick en pytteliten stickling av gode grannen R i början av juni, planterade så småningom om den och har låtit den stå i halvskuggan ute på trappan sedan dess. Nu är dr. Westerlund en halvmeter hög och har satt massor av knoppar:


Till sist en specialare för den sure i Sumpan. Kolla bara, här blir det bär i år! Mogna och färdiga att plockas, till exempel efter att jag är klar med det här inlägget :oD