Stairway to Heaven

DET FINNS TILLFÄLLEN när det är tur att man finns. Igår kväll var ett sådant. Grannens 12-åring hade låst sig ute, med vuxenfolket på rym­men till sommarstället över natten, syrran borta och ingen reserv­nyck­el gömd på utsidan. Aj, aj ... Prekärt läge, om man så säger.


Då är det tur att tanten några hus längre bort (det vill säga moi) är en välklädd kvinna som äger en saftig aluminiumstege! Utlåsingen och hennes kompis kånkade glada i hågen iväg med fyrametersbiten (jodå, det bads om lov först), klättrade in via bal­kongen, vidare genom ett fönster på glänt och vips var problemet ur världen.

Och själv lärde jag mig något på kuppen också: det kanske inte vore så dumt med en bit kätting och ett hänglås?

Tänk, det går knappt en dag utan att man förkovrar sig! Idag har lärt mig inte bara att det kan vara smart att låsa fast sina dyra stegar, utan jag här även lärt mig namnet på en fluga som jag inte visste fanns. Bombylius major, eller stor svävfluga, heter den lilla gynnaren i mitt förra inlägg.

Entomologer, ohoj!

SOM JAG I ALL stillhet satt och rensade ogräs i en av mina rabattar fick jag plötsligt ögonen på ett flygfä som jag ärligt talat sett bara en gång förut. Vad är det här för typ egentligen?

En lång-lång sugsnabel har den och flaxar med vingarna så snabbt att de inte syns. Nästan som en kolibri håller den sig svävande fram­för ”drinkbaren”, med lite hjälp av fötterna.


Bilden nedan är samma sorts kryp, upphittat i extremavlidet skick i grönsakslandet mot slutet av juni 2008 och nogsamt foto­do­ku­men­te­rat. Med sin droppformade, lurviga kropp och ett tydligt avgränsat, mörkare fält på ryggen liknar den ingenting jag känner till.


Så hur är det där ute i sajberrymden? Finns det nån som har den minsta lilla aning om vad detta är för slags luden, liten bumling..?

(Båda bilderna är tagna med min Fuji FinePix F30.)

***
Halloj på dej Cina och välkommen i sällskapet!

[tag: bombylius major]

Visste ni ...

att jag vill köpa en digital systemkamera plus ett überbra makro­objektiv och ett teledito? Men i den riktiga världen är att vilja sällan synonymt med att kunna :o(

att jag har en förkärlek för whisky, konjak och bitters men avskyr slis­kiga drinkar och klistrigt söta likörer?

att min senaste kyss fick jag av en nästan två meter lång sjökapten med guldtand? Det ni!

att jag funderar på vad jag i herrans namn jag egentligen tänkte på när jag bestämde mig för att börja blogga?

att jag pratar hellre om väsentligheter än skit om andra? Lösning av världsproblem, det är min grej det! *host-host* Väntar bara på att FN:s säkerhetsråd ska höra av sig ;o)

att jag inte gillar lögner, egoism, kverulans, självutnämnt martyrium och skvaller? (Och lite, lite grann när man misshandlar vårt vackra, svenska språk. Eller, tja, alla språk, egentligen.)

att min första riktiga kyss kommer jag bannemej inte ihåg? Anar därför att premiären inte var särskilt himlastormande. Och inte heller har någon av de därpå följande grodorna fövandlats till någon prins av större mått ...

att jag avskyr när någon tror sig veta bättre än jag hur mitt liv ska levas? Det går inte att leva livet åt någon annan, även om många tycks tro det.

att kärlek är som ett pussel? Somliga bitar passar helt enkelt ihop med varandra, andra inte. Fyrkanter och cirklar är två skilda geo­met­riska former, även om man brukar lite våld. Antingen blir bitarnas kan­ter fransiga och kantstötta eller så blir det glipor och dålig pass­form.

att jag gillar att jobba ihop med människor av det motsatta könet? Då är det raka puckar, juste jargong och inget jä-la intrigerande. Inte mycket skvallrande heller, för den delen.

att jag alltid kommer att avsky städning? Hjärtligen, innerligen och i alla dess former! Men jag tål inte att det är ostädat heller. Hm, inte världens mest optimala utgångsläge kan man kanske säga?

att jag är förälskad i själva tanken på att bli förälskad igen innan livet är slut? Hoppet lär ju vara det sista som överger oss människor.

att sist jag grät var jag heligt förbannad? Gråter oftare av ren och skär ilska än av andra orsaker.

att min mobiltelefon är på fallrepet? Funderar faktiskt på att fimpa mobiltelefonerandet helt och hållet. Pilutta er, TeliaSonera! Och er också, Sony Ericsson!

att när jag vaknar på morgonen har jag för länge sedan slutat för­vånas över att jag är ensam i dubbelsängen? Gottar mig istället åt att det är gott om plats.

att innan jag går och lägger mig kollar jag att ytterdörren är or­dent­ligt låst?

att jag just nu tänker på att det här i grund och botten är lite fånigt?

att i morgon kommer jag att ha fått upp den förbannade rosspaljén som jag borde ha skruvat på plats redan igår? Kanske. Om gud vill och jag ids. Och om jag hittar alla verktyg ...

att jag hoppas att jag imorgon, på söndag, blir väckt av ett samtal från Veikkaus (Finlands statliga spelbolag) som talar om att jag var ensam om en sjua ikväll? Då ska Anki också få en fin systemkamera, det har jag lovat.

att jag verkligen vill lära mig att det mesta inte behöver bli gjort i samma stund som tanken föds? Men medan jag övar mig på det ska jag bara ... *rusar vidare*


***
Den här lustiga listan blev jag uppmanad att ta med mig hos Jenny, som plockat upp den hos Pillargontanten, som norpat den av The­rese, som ...

Nu är det meningen att du ska ta den med dig hem :o)

Och Herren sade: "Släck, för guds skull!"

I ETT TIDIGARE inlägg la jag ut texten om ett av våra riktigt all­var­li­ga nutidsproblem: ljudföroreningarna. Men tro inte att det räcker med dem, för vi har fler! Kanske inte fullt ut här på Åland, där jag bor, men i större städer är problemet stort.

Jag pratar om bristen på mörker. Riktigt mörker. Ogenomträngligt, nattsvart mörker, som man nuförtiden i många fall får uppleva bara vid ett totalt strömavbrott. Annars blir det aldrig riktigt mörkt, inte ens på natten. Någonstans finns det alltid någonting som sprider ljus; gatubelysning, bilstrålkastare, grannens gårdsarmatur, neon­skyltar, den digitala väckarklockan på nattygsbordet. You name it.


Likväl som människan behöver tystnad behöver hon mörker som mot­vikt till ljus, och detta är minsann inget som jag plockat ur tomma luf­ten, det är vetenskapligt bevisat. Om vår hjärna aldrig får uppleva att det blir ”natt” kommer den förr eller senare att kortsluta, bränna prop­parna, spräcka topplocket – ja, helt enkelt brinna ut. Bli utbränd.

Vi, som gärna framhåller oss såsom varande skapelsens krona, vill så gärna tro att vi nått så långt i vår mänskliga utveckling. Men faktum är att steget från stenåldern till idag är mindre än mikroskopiskt om man ser det ur ett geologiskt perspektiv. Hur högteknologiska vi än har blivit har vi fortfarande kvar samma basala behov som grott­män­niskan; behovet av en naturlig balans mellan dag och natt. Sådan är vår hjärna konstruerad, den stackars saten.

Den industriella revolutionen har skett på en bråkdel av en nano­se­kund, medan evolutionen, arternas anpassning till förändringar i mil­jön, tar tusentals och åter tusentals år. Vi är med andra ord inte skap­ta för den värld vi skapat. Inte ännu. Inte på länge. Kanske aldrig.

För stenåldersmänniskan var nattens mörker ofta liktydigt med fara, och därför bär vi än idag med oss en genetiskt kodad rädsla för mörk­ret. Men mörkret idag är inte detsamma som mörkret då, och det ”mo­der­na” mörk­ret är inget att frukta. Utan mörker går vi sakta men sä­kert under. Så enkelt är det.

Och du, finns det inget mörker ser du inte heller några stjärnor.

Stig har kommit ut

HAN HAR KOMMIT ut nu, Stig. Fulltankad, oljad och dragen har han nyss gjort sin äktenskapliga plikt för första gången det här året.

Vi har inte varit riktigt kontanta, Stig och jag, det måste jag erkänna. Det skar sig så att säga från dag ett, och det var väldigt nära att jag dumpat honom, så fabriksny han var.


Grejen var att vi hade rätt olika åsikter om hur mycket det skulle pumpas före det tänder. Jag tyckte att vi skulle följa re­kom­men­da­tio­ner­na och ta det lite måttligt, men Stig var inte nöjd förrän han fick minst det dubbla, och därför var han mer än lovligt tjurig den som­ma­ren vi blev ihop. Men nu har jag lärt mig att han är en krävande jävel och för hus­fri­dens skull låter jag honom få vad han vill ha.

Inte är han riktigt lika fräsch som när vi först träffades heller, men vem är det? Han har tappat nån mutter, ett bakhjul hänger lite på trekvart och den tidigare så vackert apelsingula färgen är ett minne blott. Men så länge han gör det han ska sparkar jag inte ut honom. Inte nu, när jag vant mig vid hur mycket han dricker. Man vet vad man har, men man vet aldrig vad man får!

Siddu barra! ... #1

SIDDU BARRA, ÅLAND har egen flagga!

Ålands flagga är en mellanblå korsflagga med ett rött kors med gula ytterlinjer och dess proportioner är 17:26. Den fungerar både som na­tions-, handels- och statsflagga. Snygg är den också!



Flaggan antogs den 9 december 1953 av det åländska landstinget (numera lagtinget) och 1954 godkändes flaggan av Finlands då­va­rande president, J.K. Paasikivi. Den första flaggdagen firades den 24 april 1954 och Ålands officiella flaggdagar är:

30 mars, dagen för högtidlighållande av Ålands demilitarisering och neutralisering
sista söndagen i april, Ålands flaggas dag
9 juni, Ålands självstyrelsedag

Färgkoderna för flaggan är enligt Ålands författningssamling nr 15/2004:

BLÅ: PMS 2945C/300U (CMYK 100/54/2/0)
GUL: PMS 116C/109U (CMYK 0/16/100/0)
RÖD: PMS 186C/185U (CMYK 6/100/100/0)

***

”Siddu barra!” är rena, rama åländskan
och betyder ungefär ”Ser man på!”

Angst!

OM EN LITEN vecka förväntas jag leverera en ny krönika till Ålands­tidningen men ... jag har inte en susning om vad jag ska kröniköra om!

Det kanske inte är totalpanik ännu, men det närmar sig. Jag kan kän­na det komma krypande. Jag känner kryllet i hårrötterna ...


För den här jämrans privata bloggen har jag [nästan] hur många idé­er som helst, men till en enda liten, sketen krönika på futtiga 3.800 tecken har jag inte så mycket som ett embryo.

Gaaaah!!! Giv. Mig. Styrka. Fast ännu hellre inspiration. Tack.

---

Bilden är lånad från www.cudenver.edu

Campa på Åland - mitt i stan!

DET HÄR INLÄGGET tillägnas framför allt Polargrevinnan, som ut­tryckt lust att besöka Åland i sommar. Kommer damen (och hennes eventuella sällskap) med husvagn eller husbil, eller om herrskapet gillar tältliv, kan Mariehamn erbjuda en campingplats mer eller mindre mitt i stan!


Gröna Uddens camping ligger cirkus en kilometer från Mariehamns absoluta centrum, i slutet av Tullarns äng. Förutom en egen, barn­vän­lig sandstrand erbjuder stället naturskön uppställning för husbilar eller -vagnar, tältplatser ”mitt i spenaten” fast i stan och nätta små övernattningsstugor för den som inte släpar med sig eget tak över huvudet.

Mer om Gröna Udden kan du läsa om du klickar HÄR.


Bortom det grönmålade huset, som inrymmer duschar och toaletter, skymtar man stranden och vattnet mellan träden. Ett långt stenkast bara.


De rödmålade små övernattningsstugorna står vända med entréerna mot stranden. Jättesöta, tycker jag!

Årets klipp

DE ÄR HÄR nu, mössöronen! De två senaste dagarnas något högre dygnstemperatur har fått björkarna att börja veckla ut sina blad och då är det dags att vässa sekatören för att gå lös på rosorna :o)


”Rucklet” kan inte stoltsera med många rosor och de som finns är fortfarande ynkliga; de tre äldsta går emot sin tredje sommar i mina klor:

'Aimable Amie' från 2007 (buskros)
'Chapeau de Napoléon' från 2007 (buskros)
'Frühlingsduft' från 2007 (buskros)
'Schneewittchen' från 2008 (buskros)
'New Dawn' från 2008 (klätterros)
'Wrams Gunnarstorp' från 2009 (klätterros)

Asch, nu kom jag just på att gunnarstorpar’n inte har fått sin spaljé på plats ännu! Det blir med andra ord att borra och skruva lite idag då, så här på Flygardagen.

Hur det gick när lilla Dawn fick sin klätterställning monterad kan du läsa om bland mina kåserier, som du kan ladda ner genom att klicka HÄR. Kåseriet har rubriken ”Screw You”.

Sch! Hör ni?

DET STORA FLERTALET av oss nordbor lever i dag i en värld där det aldrig blir tyst. Inte så där tyst-tyst som det blir när inget mänskligt ljud kan urskiljas; när trafikens brusande ljudmatta är avstängd, inga transkontinentala flygplan smutsar ner ljudhimlen och alla våra elek­troniska blippande, blinkande, ringande, plingande gadgets har blivit stumma – och när man själv är tyst.


Det finns många som verkar rädda för tystnaden; sådana som lider oral diarré och oavbrutet pratar, babblar, pladdrar, skvallrar, tjattrar, gnatar, orerar, domderar och går på. Allt för att hålla tystnaden på avstånd. Somliga håller låda för att de tycks älska sin egen röst, and­ra för att de tror sig ha så mycket viktigt att säga och en del tuggar helt enkelt på tomgång, men den minsta gemensamma nämnaren måste väl ändå vara att de inte klarar av tystnaden?

Varför är det då så svårt att vara tyst i vår moderna värld..? Vad är det för hemskheter som vi tror kommer att drabba oss om vi upplåter mera utrymme åt de naturliga ljuden? Kan det vara en under­med­ve­ten oro över att våra egna tankar då slipper fram? Jomenvisst, det är väl kanske just det som är det förskräckliga: att tvingas stå öga mot öga med ett sammelsurium av tankar som normalt virvlar bort i en tsunami av ljud och oljud. Och detta är ju för sjutton farligt. Tänker man för mycket kanske man till exempel inser hur man egentligen mår.

Jag tror (utan att ha några som helst vetenskapliga belägg för mitt påstående) att vi alla, lite till mans, skulle må jäkla bra av att hålla snattran lite mer, och av att stänga av tv, radio, cd- och mp3-spelare, mobiltelefoner och andra förorenare. Det är knappast utan orsak som ljudintolerans är ett allmänt förekommande symptom på utbrändhet och att de som drabbas blir allt yngre.

Följande mäkta tänkvärda ordspråk kan i vissa fall säkert vara en god hjälp på vägen mot ett minskat ljudmissbruk:

Se för guds skull till
att hjärnan är inkopplad
innan du startar käften.

Och med detta sagt ska jag och min stora trut ge oss ut på andra rackartyg. Självfallet gör vi det i det tysta ;o)

Kunde varit värre

FÖRRA GÅNGEN JAG i min Etsybutik fick en beställning på en 48-uddig, tredimensionell pappersstjärna hade jag fullständigt hjärn­släpp. Fast jag tidigare tillverkat mängder av dem stod det totalstilla och jag visste knappt hur jag skulle börja.

Den här gången gick det bättre! Lite bättre, i alla fall. Jag behövde inte konsultera beskrivningen mer än en gång, och det tycker jag att är snudd på godkänt ;o)


I likhet med den förra är den här cirka tio centimeter i diameter och beströdd med ultrafint glitter. Och så är det till min stora häpnad faktiskt samma köpare som vid förra tillfället! Det är fascinerande att någon på andra sidan Atlanten faktiskt tycker det är värt pengarna att ända bortifrån Finland köpa ett dekorationsföremål tillverkat av papper ...

En sån tur, mera natur!

JAG ÄR JU av födsel och ohejdad vana ryyysligt praktiskt lagd, så mina gamla stövlar finns alltid till hands bak i bilen. På så vis kan jag hasta la vista ekipera mig för oplanerade skutt ut i det fria. Himla praktiskt!


Trenden just nu är naturreservat. Denna gång var målet Nåtö na­tur­stig, c. 6 km söder om Mariehamn. På samma område finns även Nåtö biologiska station, där det bedrivs fältforskning.


(Klicka på bilden för en mer läsvänlig version!)

Precis som Ramsholmens naturreservat är Nåtö ett område som domineras av hassellundmark och därmed sammanknippade örter (sippor, vivor, orkidéer). Stigen är som längst c. 2 km lång och mer omväxlande och kuperad till sin natur än den på Ramsholmen.



Leden är tydligt märkt med gula pilar eller prickar, så det är lätt att undvika ”urspårning”.


Bitvis är området ganska sankt, men Ålands landskapsregering har med föredömligt engagemang låtit placerat ut spångar över de allra blötaste partierna. Detta till trots rekommenderar jag stövlar eller tåliga kängor, åtminstone om man besöker reservatet på våren eller hösten.


Sommartid dubblerar reservatet som kobete, och kossornas jobb är att bibehålla landskapet öppet. Men what goes in must come out och det finns därför gott om ”trampminor” överallt, så ibland får man lov att kryssa lite.


På Nåtö har man hållit boskap ”i all evighet” och av den anledningen är en del av träden hamlade. Hamling gjordes förr för att samla in foder åt djuren, men numera görs det framför allt i naturvårdande syfte. Jämför gärna med pilträden i Skåne!


Merparten av naturstigen slingrar sig genom hassellundar och löv­ängar, men gör också en avstickare ner till en strandäng. Där växer det gott om havtorn (Hippophaë rhamnoides) av vars bär man får en vansinnigt C-vitaminrik saft.

Äter du på restaurang på Åland är det inte alls ovanligt att det er­bjuds någon form av dessert som inne­hål­ler havtorn, t.ex. parfait. Personligen är jag inte särskilt förtjust i saf­ten i dess rena form för jag tycker den har en unken lukt, men som smaksättare är den god!


Från stranden vänder stigen upp mot land igen, och det var som väl tusiken, det trodde jag aldrig! Mitt i allt snubblade jag på några blommande exemplar av Adam och Eva (Dactylorhiza latifolia). Det är tidigt, med tanke på hur försenat allting annat är denna kalla vår.


Här tog jag en paus och bara njöt av att en dimmig morgon ut­veck­lades till en solig dag, och av att det inte fanns en käft mer än jag där på området. Ja, förutom ett par rådjur då, som jag skrämt upp ett par minuter tidigare.

Därefter lämnade jag den märkta leden och vek ner mot sjön igen. Ute på fjärden låg ett stort antal knölsvanar och guppade, men de vägrade envist komma närmare in mot land. Bilden blev därför som den blev, eftersom jag bara har en vanlig kompaktkamera.


Som det stora barn jag ibland är måste jag naturligtvis ner och vada i strandkanten! Fast med stövlarna på, förstås, för så pass vuxen är jag numera.

Följande två bilder har jag tagit enkom för Agneta med bloggen Snäckskalsdalen för att visa att vi minsann har snäckor vi också, om ock av ett mer anspråkslöst format än de som finns i syd­sverige.



Nere vid stranden finns också den klippa där min gode vän J och jag alltid brukade ha vår traditionella vårpicknick. Nu blir det ingen sådan mer, eftersom han hastigt rycktes bort i alltför unga år redan för fyra år sedan. Men innan jag vände hemåt satte jag mig ner en stund och tänkte lite grann på honom och på hur orättvist livet kan vara.



Den här rejäla björken har sannerligen hängt med ett tag och tagit mycket stryk. Men seg som en gammal skärgårdsgubbe står den en­vist kvar, någon eller några grenar fattigare. Jag minns den bra från min barndom, för den var ett så superhäftigt klätterträd.



Intill ett litet kärr satte jag nästan fötterna rätt på de här krulliga, gulliga ormbunksskotten. Någon sorts bräken är det alldeles säkert, men vad den heter lämnar jag osagt. På närbilden ser man faktiskt att snurran ska veckla ut sig och bli ormbunksblad!




Mossa i alla dess former fascinerar mig – så länge den håller sig från min gräsmatta, vill säga. Kombinationen gamla träd, vatten och mos­sa blir ibland helt trolsk, till och med mitt på dagen!


Och självfallet (hur hade jag kunnat tro något annat ...) så hittar man spår av mänskligheten även på en sådan här plats: urdruckna öl­bur­kar mitt i ett naturreservat. Usch och blä, vad jag kan bli förgrymmad på mina medmänniskor ibland!

Sist, men inte minst, ska jag visa några bilder på det jag egentligen tog mig till Nåtö för: vätterosen (Lathraea squamaria); en flerårig, rosafärgad ört som helt saknar klorofyll. Jag tycker den nästan ser lite utomjordisk ut – eller kanske snarare underjordisk? Släktnamnet Lathraea härleds nämligen från grekiskans lathraios (dold, hemlig) och syftar på att vätterosen lever merparten av sitt liv under marken.




Du kan se alla bilder i större format om du klickar på dem.

Tomattips

FINNS DET FLER än jag som inte gillar den där delen på en tomat där skaf­tet suttit fast?

Personligen tar jag en spetsig, vass liten kniv och skär bort en kon­formad bit med den där hårda lilla pluppen innan jag skivar, klyftar eller hackar mina tomater. Resultatet är himla sympatiskt, så tycker både jag och lilla A :o)


Nu kanske en del av er suckar, himlar med ögonen och tänker lite snörpigt: Jösses ... blogga om såna här självklarheter ... Må så vara, men ibland är det självklara inte alldeles självskrivet, och hellre ett delat tips för mycket än ett för lite. Så resonerar i alla fall jag :o)

Naturtur

 
UNGEFÄR TRE OCH en halv kilometer utanför Mariehamn finns Rams­holmens naturreservat, ett underbart område för nära naturen-upp­le­vel­ser och ett perfekt picknickmål. Dit tog jag mig i kylan och grådas­ket under gårdagen för en promenad längs den kilometerlånga vand­ringsstigen. Ramsholmen är i vanliga fall som vackrast i maj och juni, men i år låter den riktiga vårvärmen vänta på sig och det märks även där.


(Klicka på bilden för en mer läsvänlig version!)

Här växer lastgamla hasselrunnor, jättelika askar och mäng­der av bloms­ter typiska för en åländsk löväng. På våren domineras området av vitsippsblomningen och den rikligt förekommande ramslöken (Al­lium ursinum). Ännu är träden kala, men när allt är utslaget är det ma­giskt att vandra här eller slå sig ner med kaffe och mackor i strand­kan­ten, som skymtar bakom träden till höger bild.


Ramslöken finns här i sådana oerhörda mängder att den bildar mat­tor över marken. När man ser det här förstår man verkligen varför stället heter som det gör.


Och snart, vilken dag som helst, kommer den att slå ut i blom!


Gulsippan (Anemone ranunculoides) blommar redan ...


och det gör även vårlöken (Gagea).


Härutöver finns det också mängder av blåsippor (Anemone hepatica) och nunneört (Corydalis), men just den här tiden på våren är det utan tvekan vitsippan (Anemone nemorosa) som stjäl all uppmärksamhet. Om det vid mitt besök hade varit en riktigt solig dag hade hassel­back­ar­na sett ut som om det snöat, men kylan gör att blommorna håller igen med sin fägring.


Hasslarnas hängen är tunga, till förtret för alla pollenallergiker, som min egen lilla A. Det behövs saftiga doser antihistamin om hon ska kun­na följa med på en sådan här promenad.


Mycket till blad har runnorna ännu inte fått, men små ludna blad­knop­par tittar faktiskt fram.


Längre fram på stigen, i en svacka, finns ett litet kärr. Här kommer det att prunka av gula svärdsliljor (Iris pseudacorus) så småningom, men tills vidare är det bara deras gröna, bajonettlika blad som skvall­rar om vad som komma skall.


Längs kärrets kanter står kabblekan (Caltha palustris) i knopp. Det är en blomma som jag tycker är så läcker att jag nästan, men bara nästan, skulle vara beredd att anlägga en damm för sådana hemma vid ”Rucklet”.


Strax efter kärret var jag tillbaka där jag började. Vid ingången till naturreservatet finns en skylt som talar om att en vända här är en del av Jomala vandringsled. Den cirka 40 kilometer långa leden är relativt ny, den färdigställdes hösten 2008. Ännu har jag inte gått den själv, men jag skulle vilja!


Du kan se alla bilder i större format om du klickar på dem.