Plågopremiär!

KRAFS-KRAFS-KRAFS ... KRAFS-KRAFS-KRAFS! Aha, en fästing! Den första, och förhoppningsvis enda, för året.

Lyckligtvis hör jag till den typen av Homo sapiens sapiens som nästan aldrig blir biten. Inte av fästingar, i alla fall. De fåtaliga gånger det hän­der är det den mikroskopiska modellen som slår tänderna i mig. Så även denna, som tills idag i all stillsamhet framlevt sina dagar i min moss- och gräsmatta, ända till jag igår kom kravlande på knä med maskrosjärnet i högsta hugg. Då högg den, den lille jäveln.



Oförtrutet faller regnet även idag och det är faktiskt rätt skönt. Ef­ter­som lilla A befinner sig å ”Rucklet” detta veckoslut kommer ESC i Düs­seldorf att stå på ikväll. Till detta spektakel har jag, den ömma mo­dern, utlovat hemlagad chokladmousse i stora lass, eftersom dotra anhållit om: ”något gott som räcker riktigt, riktigt länge”.

Faktum är att jag aldrig har sett någon som kan avnjuta en portion så låångsamt som min avkomma; med en knivsudd mousse per sked kan hon få en liten skål att räcka närmare en timme!

Men nu blir det lite Jïengebrodyr före jag börjar med något annat. Om det regnar även hos er finns dagens månadskrönika från Ålands­tid­ning­en tillgänglig för läsning i spalten här till höger. Men temat är nå­got ni förmodligen är rätt utleda på vid det här laget: växthus ;o)

Fredag och den 13:e

SÅ TYPISKT ATT Blogger är down så gott som hela dagen fredag den 13:e. Inte för att jag är skrockfull av mig, men för eget vidkommande avstod jag från att öppna pallen med växthusglas just idag, och så­som varande realist ut i fingerspetsarna använder jag vädret som ur­säkt.

När jag slog upp mina skumma grå och vacklade ut i köket noterade jag att världen såg ännu mer blurrig ut än vanligt. Det duggregnade. Om det är blött kan man inte tejpa tätningslister på växthus, vilket jag i och för sig ändå inte kan börja med förrän jag fått hjälp att lyfta stommen på plats på sockeln och hela härligheten placerad i exakt rätt position på det plana underlaget.


”Hemliga lådan”

Duggregnet övergick under dagen till ett veritabelt hällregn. I vätan är det inte heller lockande att krypa runt på gräs- & mossmattan och at­tackera årets första våg av pigga, små maskrosyngel. Bytt olja på gräsklipparen skulle jag däremot ha kunnat gjort, eftersom jag kan stå torrskodd under terrassen.

Men nä, dagen blev en inomhusdag med ett nytt Jïengearmband fär­digställt och ett till på gång. Lite städning hade inte slagit hål i sidan, men lusten infann sig aldrig. Så märkligt ... ;o)


Och nu lite bilder från ”Rucklets” trädgård, tagna före regnet tog fart:




Gårdagens blogginlägg befinner sig enligt uppgift i omloppsbana ute i sajberrymden. Blogger påstår att de kommer att återställa det för­svun­na, men det återstår att se.

Personlig reflektion: Ja, man överlever utan bloggen, men inte utan rätt kännbara fantomsmärtor.

Makalösa maj

DEN 12:E MAJ ifjol strosade jag omkring i det fria, ute på Nåtö natur­stig en bit utanför Mariehamn. Det har jag inte ro att göra i år med ett växthus på väg att bli färdigt. Men en sväng på gården ger också nå­got att dela med sig av! De vårliga färgerna har helt av misstag blivit väldigt patriotiska här på gården; blått, gult och rött bland allt det gröna.

Bilderna är tagna i min trädgård den 11 maj med min Fuji FinePix F30.

Blå anemon och nyplanterade pärlhyacinter.
Anemonen skulle enligt handelsträdgården inte vara härdig här,
men den återkommer nu för tredje året!


Gammaldags, hederlig påsklilja.


En ”gröngöling” mot det intensivt gula.


Ålands landskapsblomma, gullvivan, samsas med majviva i en rabatt. De resliga, traditionellt röda tulpanerna fanns på gården redan när jag köpte ”Rucklet” och jag älskar dem mer för varje år som går!


Mina från skogen inflyttade bräken är på gång.
Det är jag glad för, eftersom de fick byta plats ifjol och jag var rädd
för att jag tagit kål på dem. Och linden, räddad från ett råddigt hörn av tomten, vecklar vilken dag som helst ut sina blad.

Jag har fått resning!

 
Före middagen:

Och efter:

Tack, granne, för två behövliga extra händer och lånet av en vet­tig 10 mm nyckel! Utan dem hade det inte blitt nåt den här kvällen.

Jag har varit så fokuserad på växthusuppförandet att jag inte förrän ikväll sett mig om i min trädgård. Jösses, det är ju massor på gång! T.ex. är tulpanerna, som bara för någon dag sedan bara hade gröna knoppar, på väg i full blom. Det är den här tiden på våren jag skulle vilja kunna stoppa tiden en smula. Hålla kvar det fräscha, skira och varierande gröna. Men som vanligt går det fort, alldeles för fort.

Heavy Duty

BESÖKET I DEN tandhygieniska tortyrkammaren till trots blev går­dag­en rätt okej, efter att jag kvicknat till efter chockbeskedet att man för en timmes pina förväntas slanta upp 109 euro också. E-T-T-H-U-N-D- R-A-N-I-O! Och då är ändå bara halva käften upprensad. Nog förstår jag att det propageras för att man ska springa hos den odontologiska städpersonalen en gång i halvåret eller mer :o/

Resten av dagen ägnade jag mig åt ”plattityder”: 48 plattor och ett par hundra kilo sättgrus bort och så 48 plattor tillbaka. Solen gassade och jag led, iförd långbyxor och långärmat respektive hatt på golv­moppen, vilket är den rekommenderade sommarkreationen för oss melanommänniskor.

Lagom till middagstid blev jag, för andra gången på en vecka, färdig med mitt växthusgolv och här har lilla A påpassligt plåtat sin trötta moder ...


... som står på terrassen för att fotografiskt dokumentera Fas 2, med växthusets sockel på plats på det nu plana underlaget:


Tiden börjar bli rätt mogen för att få bygget färdigt, för i ”barn­kam­maren” har det redan börjat blomma! Är det nåt fel på gurkplantor som går i blom trots att de inte har fler karaktärsblad än tre..?


Fas 3, plocket med alla aluminiumprofiler som ska bilda stommen, är redo för take off. Hmm ... vi får väl se hur det kommer att gå, för vi ha­de inte Mekano i mitt barndomshem. Hos oss byggde vi med Lego.

Som ren kuriosa kan jag berätta att betongplattorna jag jonglerat med vardera väger 1/4 Stjärnkraft (13,5 kg). På skoj räknade jag ut på ett ungefär hur många kilon jag lyft den senaste veckan, i form av plattor och grus. Tar man finliret med i beräkningen – det som betyder att en betongbit lyfts ett flertal gånger vid själva läggningen – blir det låångt över 10 ton.

I ett tidigare inlägg hävdade jag att jag inte ska bli stenläggare när jag blir stor. Det uttalandet står fast. Som gjutet i betong är det. Tur att jag inte kontrollmätte mig själv före det här projektet, för jag har nog krympt någon centimeter på längden. Större har jag i vart fall inte blivit. Varken på bredden eller längden. Men ni skulle se mina bi­ceps!

En %$#&!@ måndag

DET BÖRJADE BRA. Jag skulle boka klippning åt både lilla A och mig och fick till min förvåning tid redan på eftermiddagen. Finemang!

Nästa punkt på listan var att få den sista betongplattan till växt­hus­gol­vet avkapad i ena hörnet, så att elröret kan gå fritt. Det gick däremot mindre bra. På stenhuggeriet stod alla portar på vid gavel, men inte en käft fanns på plats. Efter att jag traskat runt och ropat: ”Hallå..?” in i varenda hall hittade jag till sist en liten lapp upptejpad på ett föns­ter. Vi är ute på jobb och återkommer c. kl. 14.30 stod det.

Jaha, fast inte hela världen. Jag hade annat att uträtta också.

Nästa anhalt var Stora Firman, där man kan handla elmateriel. 16 m kabel, en stöpsel och ett grenuttag för utomhusbruk stod på listan. Jodå, stöpsel och uttag fanns nog, men inte kabel. ”Men vi får nog hem mera till i övermorgon”, var beskedet.

Jaha, fast inte hela världen det här heller, men irriterande med ytter­li­ga­re en utebliven avbockning.

Nästa anhalt var Marksten Är Vår Grej för att få tag på fogsand till plattläggningen. Jo, tjena ... Tror ni det blev nåt? En kille från grann­före­taget upplyste mig glatt: ”Söker du MÄVG? Då får du komma till­baka vid tretiden, för de stack nyss härifrån.”

Jaha, tänkte jag, finns det inget företag här på Åland där man faktiskt tillhandahåller service? Med en stor suck fick jag vackert åka vidare med ännu ett oförrättat ärende.

Men problem är till för att lösas!

Stenen fick jag hjälp av exet att kapa, även om jag ogärna ville be­svä­ra honom ännu en gång den här veckan. Han har vinkelslip, så det gick ju på två röda. Tack!

Elgrejerna gav jag fan i. Det är ingen panik, för någon frostvakt blir ändå inte aktuell förrän till hösten.

Fogsanden var ett något större problem. Sån går nämligen inte att uppbringa inne i stan fick jag veta när jag slog en signal till killen som förmedlat försäljningen av plattorna. ”Men”, sa han, ”om det duger med riktigt fin badstrandssand har jag en hög som du får ta från.” Tack! Hem för att hämta hink och spade och så var det bekymret ur världen.

Nåja, nu börjar jag ha flyt! tänkte jag övermodigt. Sen satte jag igång med att sopa sand i mina fogar och strax var det dags för ett besök hos frissan.

”Ta inte mer än att jag fortfarande kan sätta upp håret i en häst­svans”, kommenderade jag, men gick med på att för första gången i mitt liv prova på att klippa upp topparna istället för att kapa rakt av. Det var dumt. Riktigt dumt! 25 euro fattigare lämnade jag salongen med ett hår för kort för att hållas på plats av en snodd och med ett utseende snarlikt en bättre begagnad golvmopp. En sån där grå, sunkig sak av garn, ni vet.

Jaha, tänkte jag, fast besluten att inte deppa ihop. Det växer ju ut, så om ett halvår ser jag ut som folk igen. Under tiden får jag hänga en handduk över badrumsspegeln och bunkra upp med en big pack hår­spännen. Har jag inte ”blivit gift” på femtio år var det förmodligen inte meningen att jag skulle bli det i år heller.

Nåväl, efter middagen var det äntligen dags att packa upp paketen med växthusets sockel och aluminiumprofiler. Herr K var vidtalad att komma över och spela plockepinn med mig, så att stommen skulle stå färdig till kvällen.

Jo, tjena :o/ Fastän jag mätt och mätt och mätt och mätt visade det sig när sockeln väl låg på plats att underlaget minsann inte var plant. En diff på ett par millimeter hade fått slinka igenom, men definitivt inte ett par centimeter på diagonalen. Jag begriper inte hur det kunnat gå till, men till hade det gått.

Jaha. Stomresningen genomgick därmed en metamorfos till platt­lägg­ning. Hela den yttre kanten plockade vi upp, vägde av med kirurgisk precision och la om. Nu är den plan – men detsamma gäller i och med omläggningen inte området i mitten.

På dagens arbetsordning står med andra ord bortplockning av 48 tunga, jävla betongplattor och tillbakakånkning av desamma. Jag kan utan överdrift tillstå att jag känner mig en smula sammanbiten. Hade jag haft en bettskena hade jag förmodligen bitit av den under natten.

Som pricken över i:et har jag tid hos tandhygienist nu på för­mid­da­gen. Om tandhygienister tycker jag inte. Det gör ont när man träffar såna. Och när det gör ont tar jag tacksamt emot bedövning.

Så om ni ser en kortvuxen, magerlagd skata på stan idag, som ser ut att lida av ansiktsförlamning och som hon inte varit i närheten av en frisersalong på ett par decennier, behöver ni inte bli rädda. Det är ba­ra jag.

Det enda positiva just nu är att jag har en hel hink med fogsand kvar. Alltid något.

Nytt blingbling i bloggbutiken

MIN GÅRDAG, MORS DAG, ägnade jag bland annat åt fotvård. Efter­som det inte ligger för mig att sitta sysslolös medan fötterna är i bal­jan började jag på ett nytt Jïengearmband. Det blev färdigt imorse och finns nu till salu i bloggbutiken.

Ännu en gång blev det somriga färger. Bredden är 5,5 cm och längden passar runt en handled som är 16,5-17,0 cm i omkrets:

Mönster/Pattern ©Stjärnkraft

Veckans Vanartiga Vers #56

En horhusmadam i Manila
hör alls ej till dom imbecilla!
Medelst muntlig reklam
lovar denna vår dam
att tjänsterna är avdragsgilla.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Vive la France!

DETTA ÄR INGEN slagdänga. Detta är dessutom alldeles för pampigt för ESC. Men jag har bestämt mig: det här året går min röst till folket som äter grodor (och ostar som luktar värre än Usamas fotsvett). End of discussion.

Morsning, det är ju mors dag!

SVIMMA INTE NU, men idag tänker jag ta det lugnt. Riktigt på riktigt, för en gångs skull. Kanske stoppa fötterna i en balja och koppla av med lite virkning, men framför allt inte kånka grus eller sten. Näpp. För ... STENLÄGGNINGEN ÄR FÄRDIG!

Jag skulle ta en bild av underverket imorse, men istället fångade en av ”Rucklets” övriga invånare mitt intresse. Det var så vackert i den tidiga morgonsolen, både bygget och konstruktören själv:


Jag borde städa inomhus idag. Men vet ni, det är bara jag som bor här och behöver stå ut med mina nysandade golv, dammet som virvlar i solgatorna och fönstren som pockar på putsning. Och just idag tän­ker jag inte städa. Förmodligen inte imorgon heller.

Dessutom kommer det idag att bli mera rådd, för åtminstone Monkans pelargoner ska få byta bostad. Kanske någon annan av mina bebisar också, för bland annat mina blodgrapeplantor håller på att växa ur barnskorna.


För övrigt har jag denna morgon noterat ett flitigt flaggande i grann­skapet och begrep först ingenting. Sen slog det mig: ja just ja, det är visst mors dag idag. Så grattis på mig då! Ja, och på alla andra morsor (i Finland) också, förstås!

Mors dag i Finland infaller andra söndagen i maj och är de facto of­fi­ciell flaggdag. Himla tur att jag inte har någon stång, för då hade jag ju fått skämmas ;o)