Ett återfall i färgträsket

NEJ, BEVARS! VIRKADE små dukar har inte smugit sig in i min repertoar, om nu någon får för sig något sådant. Men efter ett antal sticketovade van­tar föll det mig in att glänta på locket till min låda med bomullsgarnet ”Ca­tania”. Som vanligt kastade sig färgerna över mig och nu ska ska bli en man­dala, som när rätt diameter uppnåtts ska spännas fast inuti en ring av me­talltråd.

Eftersom jag virkar utan mönster blir det en hel del försök och misstag in­nan jag är nöjd med ett varv, så den blir nog inte färdig i rappet.

Den från början rysligt dimmiga morgonen ser ut att utvecklas till en fin oktoberdag. Utmärkt, eftersom jag fått lov att komma och förse mig med fallfrukt från en gård en bit utanför staden! Att plocka äppel i vi­nande vin­dar och hällande regn är inte kul, men en sån här dag är det rena nöjet.

Pressningen av egen äppelmust närmar sig med andra ord realitet och lyck­as jag bara få tag på ciderjäst ska en sådan sats sättas på jäsning också!

Ha nu ett excellent veckoslut, alla ni där ute i världen!

Svintur

JAG TRODDE DET var kört efter frostnatten mellan tisdag och onsdag, men chansade ändå och flyttade in dahliakrukorna till Glaspalatset. Och ser man på, de verkar ha överlevt trots allt!

Och idag har jag fått växthuset städat inför vintern, så jag känner mig mäk­ta belåten med mig själv :o)

Scheisse, nu kom den!

SENT IGÅR KVÄLL övervägde jag om jag skulle ta och flytta mina ter­rass­krukor med dahlior in i Glaspalatset, men valde att låta bli. Väder­prog­no­sen hade ju faktiskt inte varnat för frost.

”Lita på din magkänsla!” brukar jag alltid säga, så varför gjorde jag inte det?? För inatt kom den, den första köldnatten. Nu är det bara att vänta på att blomstren lägger sig slaka ner över krukkanterna :o(

Nu när jag faktiskt är pensionerad skulle det kanske vara läge att börja gö­ra allvar av tidigare skämt om att flytta till varmare breddgrader ..? Redan Danmark eller Holland skulle vara tillräckligt långt ifrån den åländska vin­tern. Ja, rentav södra Sverige, när jag tänker efter! Växtzon 0 vore dröm­men. Eller är 0 detsamma som öken ..? I så fall räcker det med Zon 1 :o)

Jo, det är på riktigt

JAG HAR SAKTA börjat fatta att det är sant, att min långa kamp mot ar­bets­pensionsbolaget äntligen har nått sin slutdestination. Fast inte förrän idag, när posten kom och med denna ytterligare ett kort att försöka tränga in i en redan överbelastad plånbok, trillade polletten ända till botten.

Det är på riktigt, för nu har jag en plastbit som det står så på! Och tack-gode-gud-eller-andra-valfria-makter, att det till den här typen av kort inte hör lösenord och/eller koder man måste försöka memorera.

2.043

EFTER ATT MIN sammanhängande arbetsoförmåga varat i 2.043 dagar kom så till slut, efter sju sorger, åtta bedrövelser, otaliga läkarutlåtanden, besvär till besvärsnämnd, överklagande till Försäkringsdomstolen et cetera, ett beslut om beviljad invalidpension.

Obegripliga fem år, sju månader och sex dagar av Livet har jag ägnat åt att fajtas mot väderkvarnarna. Otaliga är de gånger jag helst av allt bara hade velat lägga mig ner och dö. Men är man envis så är man. Och lider man av galopperande rättvisepatos så gör man.

Nu ska jag bara ägna mig åt att andas, lååååååångsamt, resten av dagen.

– Ruckelhäxan
a.k.a. Donna Quixote

Oflyt De Luxe

DET HÄNDER SIG stundom att det finns anledning i att gnissla tänder. Ett sådant tillfälle är när man precis på slutrakan av ett parti Wordfeud skulle haft möjlighet att få ut alla sju bokstäver – göra en s.k. rullning – om där bara hade funnits en öppning någonstans. Grr...

Hur det slutade? 439-440 till min motspelare *gnissel-gnissel* ;o)

Men varför gråta över spilld mjölk, när hösten bjuder på ett underbart vä­der denna söndag? Nä, ut på gården och dona istället! Det finns t.e.x. säck­vis med cembrabarr att kratta ihop efter den gångna veckans storm­vindar :o/