Nya rön och risiga rosor

”VETENSKAPENS VÄRLD” IGÅR på SVT2: häpnadsväckande effekt på vår insulinresistens med bara 12 minuters HIT-träning per månad. HIT står för ”High Intensity Training” och innebar i programmet att en gång om dagen på en motionscykel ta i allt man orkar i 20 sekunder, vila några minuter, köra 20 sekunder igen, vila ännu en gång och avsluta med 20 sekunder till.

Glöm således allt vad timslånga gympass heter. Glöm evighetslånga joggningsrundor flera gånger i veckan. Skottarna i Glasgow, som fors­kar på det här, har gjort häpnadsväckande upptäckter och håller på att spräcka en myt. Vad fitnessindustrin tycker om saken kan jag tänka mig, för den här sortens högintensiv träning kräver inga dyra löpar­skor, upp­sätt­ningar träningskläder, avancerade träningsmaskiner eller ens TID.

Missade du programmet? Ta då en titt på BBC:s webb genom att klicka HÄR.
***
Det om det. Efter gårdagens inlägg mindes jag plötsligt att det faktiskt finns en rosa raring till här på gården: sköldpaddsörten, även den en senblommare.

Och den nu hårt nedklippta, vid köpet i somras rosrostdrabbade rosen 'Zephirine Drouhin' är också rosa, djupt ceriserosa, när hon blommar.

Om det blir någon mer blomning på den här plantan är högst tvek­samt, men jag gör i alla fall ett försök. Alla blad, både fastsittande och fällda, med minsta antydan till rostprickar är bortplockade. Sen blan­da­de jag 1 del mögeltvätt för husfasader (!) med 9 delar vatten och spru­tade frikostigt.

Det här är ingen vedertagen typ av bekämpning, utan min helt egna idé. T.v. har rosen åtminstone inte dött av behandlingen, men om det biter på svampangreppet återstår att se.

Ett gammalt recept på medel mot rosrost, också kallat svart­fläck­sjuka, är följande: 1 del Atamon + 5 delar vatten + 1 del såpa. Men Atamon är inte gratis och en flaska räcker inte långt om man har många rosor. Det gör däremot en litersflaska med mögeltvätt. Och om rosen ändå håller på att kola vippen kan det ju vara värt att prova ;o)

Små, små guldkorn i kolsäcken som kallas höst

ETT HÄR OCH ett där lyser de upp skumrasket i oktober, naturens små guldkorn. Vilken salig tur är inte det, för så här års behöver vi nog muntras upp lite till mans! En som verkligen kan behöva lite sär­skild uppmuntran just nu är Skånegrabben. Vi har aldrig träffats, men mitt t.v. friska hjärta klappar varmt för hans lite skruttiga.

Och du, Hjärt-lungfonden kan behöva ett litet bidrag! Utan forskning hade såna i Skånegrabbens situation inte haft en chans.

... men livet går vidare, i alla fall tills vidare

PÅ SÖNDAG HAR det redan gått tio år sedan det otänkbara hände, attacken mot Twin Towers i New York. Precis som de flesta andra har jag ett kristallklart minne av var jag befann mig och vad jag gjorde när nyheten om vansinnesdådet träffade mig som ett knytnävsslag i mel­langärdet. Världen, som jag sett den i 40 år, skulle aldrig mera bli sig lik.

Och ändå går livet vidare. Moder Jord kommer, som hon alltid gjort, att överleva. Jodå, även denna fas i sin existens, där vi, människorna, gör vårt yttersta att suga musten ur henne. Förr eller senare når vi den punkt när hon fått nog och vänder sig emot oss. Mänsklighetens era, av många betraktad som något evigt, kommer att vara till ända och vi får vackert stiga tillbaka och rätta in oss i ledet av andra utdöda arter.

Så här tänkte jag igår, när jag satt och pillade med de frön jag samlat från min trädgård och i Glaspalatset, mitt växthus. Ett enda litet frö rymmer allt som behövs för att producera en ny, frodig planta – om det sås i god jord och vårdas väl.


Människofröet hade alla förutsättningar att bli en prunkande del av helheten. Men någonstans på vägen uppstod en oväntad mutation och nyttoväxten genomgick en metamorfos. Ur det goda fröet ut­veck­lades en parasit, anskrämlig att se och invasiv till sin natur. Glömd var tanken att leva i symbios med andra arter. Glupskt slukar vi allt i vår omgivning, tills dagen kommer då inget mer finns att äta. Parasiten, mänskligheten, förtvinar och dör.

Men någonstans, väl dolt, vilar ett litet frö. En ny tid börjar.
En o-mänsklig sådan.

***
Tänka sig, såna tankar det kan bli, en helt vanlig dag i höstens första månad! Och jag som inte ens är religiös. Nej, sannerligen inte! Nu­mera tror jag inte ens på mänskligheten. I alla fall inte så mycket att det stör.

Hemma bäst..?

SÅG NI DOX-DOKUMENTÄREN ”Home” på SVT1 igår kväll? Det gjor­de jag. Fattar ni att denna vansinniga överkonsumtion vi äg­nar oss åt här i västvärlden måste få ett slut NU???


SVT kan av rättighetsskäl inte visa dokumentären i SVT Play, men du kan se hela filmen på engelska (med engelsk textning) på YouTube. Klicka i så fall HÄR.

Se den här filmen. Vakna.