Ms. Bean, I presume?

SKA MAN GÖRA saker ska man göra dem med besked. Inte stor me­ning i att hålla på och dutta med smått tjafs när man kan ta till det tunga artilleriet.

I förrgår kväll fick jag framåt midnatt (!) för mig att det var hög tid att koka den resterande delen av de torkade bönor jag haft i skafferiet sedan fjolårets årliga bunkringsresa till Norrtälje. Att det råkade vara 1,8 kg hindrade mig inte, i blöt hamnade de allihopa.

Pinto, kidney och små vita.
Igår gick därmed en stor del av dagen åt att koka, kyla ner och frysa dem. Fem hela liter färdiglagade baljväxter fick jag och det hela slu­tade med att frysen började larma för att temperaturen steg för snabbt ... Dåligt tajmat, eftersom lilla A lockat in mig på hemlagad glass-spåret till kvällen. Det var länge sedan. Faktiskt inte sedan sistlidna sommar, så förslaget föll i god moderjord.

Å, så gott det var! Vanilj smaksatt med färsk passionsfrukt ... precis så där sötsyrligt som jag vill ha det. Och på köpet blev det en plåt maränger. Lagar man glass enligt mitt recept blir det alltid äggvitor över, och dem kan man ju inte slänga bara så där! Jag instämmer till 100 % med bloggbästisen Monkan: inget får gå till spillo.


Snart är det förresten hög tid att ta färjan till grannlandet igen. Av de 96 rullar toapapper som bland annat inhandlades i fjol våras återstår bara fyra. Hemska saker, så mycket papper som går rakt ner i av­lopps­systemet under ett år ...

Plus i kanten

RÅKADE NI SE programmet Plus på SVT1 igår? Det gjorde jag och erkänner villigt att jag efteråt gav mig själv en rejäl klapp på axeln.

Tro’t om ni kan, men när lilla A var liten lagade jag all barnmat själv. Rubbet, utom havrevällingen som köptes på tetra. Det var slitigt att hinna med, ensam som jag var två veckor i stöten, med spädbarn, eget företag, två hundar, stort hus och en åldrig, krävande mamma.

Denna min moderliga nit är säkert en bidragande orsak till att jag idag, vid femtio, är slutkörd. Men ändå är jag glad, för igår fick jag en gång för alla bekräftat att jag gjorde rätt!

Matfrisk lilla A för drygt tretton år sedan.
I Plus’ jämförande analys av tre industritillverkade burkar barnmat med spaghetti och köttfärssås och en hemlagad variant var den hem­lagade klart överlägsen – och då framför allt beträffande det oerhört viktiga innehållet av järn, som i snitt var dubbelt så högt som i de färdiglagade burkarna.

Som tur är har jag väldigt luddiga minnen av min långa och smärt­sam­ma förlossning, och likaså har jag lyckats glömma hur jag med ögo­nen i kors av trötthet stod i köket och pureade kyckling, fisk och kött på kvällarna det första året. Men oh, så glad jag är över att jag ut­sat­te mig för båda!

En positiv spin off-effekt är att lilla A aldrig varit krånglig med mat. Ribban lades tidigt, kan man säga. Till exempel firade hon sin första midsommar – drygt sex månader gammal – med att med god aptit glufsa i sig en portion [urvattnad] sill och potatis före jag ammade henne.

Självfallet finns det sånt i matväg som hon tycker mindre bra om, men hon smakar på allt, för i det här huset är det belagt med totaltförbud att säga: ”Guu’, va’ äckligt!” före man har provat. Mat är aldrig äcklig. Man kan tycka mer eller mindre om den, men ”äcklig” är den inte.

”Bättre okänd än ökänd”

JAG KUNDE HA blivit lite känd, fått min minut i strålkastarskenet, men som den kloka kvinna jag faktiskt är mellan varven har jag nobbat möj­ligheten.

Jag blev igår kontaktad av YLE/FST, den finländska motsvarigheten till SVT i Sverige, med anledning av de kommentarer jag klämt ur mig på programmet Spotlights webbsida. Det var programmets producent, som tyckte att jag skulle vippa mig över till Helsingfors instundande måndag för att delta i en bandad tv-debatt om försäkringstyrannin.


Spontant kände jag: JA! Men efter en stunds eftertanke – och fram­för allt efter att jag kollat Air Ålands tidtabell – insåg jag att svaret måste bli nej.

För att hinna till pyjamasplanet med avgång 07:10 skulle jag behöva stiga upp före 05:30. Planet landar 08:00, men först kl. 15:00 är det dags för smink. Vid det laget skulle jag inte längre veta mitt födel­se­datum utan att konsultera mitt körkort, än mindre lyckas följa tråden i någon debatt intelligenta människor emellan. Vete fan om jag ens skulle ha koll på i vilken stad jag befann mig ...

Orsaken är framför allt den ”klockstress” jag lider av. Datum och klock­slag som jag vet att jag inte får missa kan stressa upp mig i veckotal före det är dags att komma till skott. Gissa därför hur dåligt jag skulle sova fram till måndag morgon. Mina normala fem-sex tim­mar skulle krympa till tre-fyra, och natten före skulle jag sannolikt inte sova alls. Förutsättningarna för att vara pigg, skärpt och redo att le­ve­rera smar­ta synpunkter och repliker skulle minst sagt vara risiga. Ja, rentav usla. Sämre än värdelösa.

Nä, jag tror nog YLE/FST skulle ha större utbyte av att bjuda in ett lik till tv-studion. Om inte annat så skulle det kunna fungera som ett hand­fast bevis på vilket resultatet blir när man hamnar i klorna på de giriga försäkringstyrannerna. Ett kadaver av levande modell, som un­dertecknad, skulle sannolikt göra saken större skada än nytta.

Det ska fan bo mitt ute i havet. Fast i grund och botten är det nog li­ka så bra, för jag misstänker att jag fått tillfoga förledet ö- till ett even­tuellt kändisskap. ;o)

Min nya devis blir därför från och med nu: ”Bättre okänd än ökänd.”

Bästa svenska folk, kära grannar ...

... VAD NI ÄN gör, se till att det här är bidraget ni skickar till Tyskland i vår!



Det här är ryck-i-benen-feel-good-musik som gör mig glad :o)
 

Paragrafryttare och annat pack

IGÅR, DEN 28.2, var tiden ute för mitt av Pensions-Alandia tillfälligt förlängda rehabiliteringsstöd. Inte förrän igår, den 28.2, kom med pos­ten besked om att deras sakkunnigläkare godkänt en ytterligare för­längning t.o.m. den 31.5, så att jag ska hinna få remiss skriven, få en kallelse, undersökas av neurolog och kunna tillhandahålla ännu ett papper på mitt hälsotillstånd.

Än en gång visar de upp modellen för under vilka omständigheter man förväntas tillfriskna: att inte förrän sista dagen för innevarande intygs­tid ge något besked; att låta försäkringstagaren sväva i kon­stant o­visshet om vad som komma skall och vad som planeras över dennes huvud; att kränka, ifrågasätta och behandla med häp­nads­väck­ande nonchalans; att förvandla en människa av kött och blod till endast ett personnummer i en växande hög med papper.

Jag börjar mer och mer misstänka att det ligger medveten taktik ba­kom alltsammans. Pensions-Alandias (likväl som andra pensions­för­säk­rings­bo­lags) matematiker har säkert räknat ut hur lång tid det rimli­gen bör ta tills jag antingen drabbas av en stressorsakad hjärt­infarkt med dödlig utgång eller helt enkelt drivs till att ta mig själv av daga. Det är väl hugget som stucket för dem hur deras försäkrings­ta­ga­re gör sorti, bara de slipper betala ut de pensionspengar man själv gne­tat ihop för sin trygghet.


Jag har en dröm. I den materialiserar det sig en – eller flera – jurister med en obetvinglig drift att en gång för alla gå till botten med hur det kan vara möjligt att det får gå till som det gör. Någon, eller några, som är beredda att ”göra en Erin Brockovich” genom att för en sam­lad tropp målsägandes räkning erbjuda sig att driva ett civilmål mot den moderna tidens inkvisitorer: försäkringsbolagen.

Kan någon visa mig det lagrum där det står att försäkringsbolagen har rätt att agera som de gör? Finns det överhuvudtaget ett sådant lagrum eller har det bara blivit praxis..?

Jag har god lust att ta exempel av folkresningen i Egypten. Är det nån som hänger på?

Veckans Vanartiga Vers #46

En spjuver på Kyrkogårdsö
ifrån fastlandet tog sig en mö.
Men kärleken grodde
ej så som han trodde,
ty i sänghalmen va’ hon som dö’.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Livets små glädjor

NÄR LIVET KÄNNS fullständigt meningslöst och orken att slåss för sin blotta existens börjar ta slut, då är det bäst att öppna ögonen och för­söka se på allt med andra ögon. Tittar du noga hittar du alltid något att glädjas åt, hur svart det än kan tyckas.


Det kan vara något så enkelt som en knallblå knopp på en gammal bleckburk från en loppis i Jämtland.


Eller en vas med tulpaner, halvvissna och fräscha om vartannat. O­jäm­förlig vardagslyx för en femma!


Något så vardagligt som lite färska frukter på ett koboltblått fat kan skänka glädje. För femtio år sedan var det ingen självklarhet.


Ja, till och med klotter kan pigga upp, bara det gjorts med omsorg och sinne för det estetiska!


Vintern må vara mörk, lång och tung, men jag har tak över huvudet och torrt på fötterna. Det finns de som har det värre.


Och vet ni vad? Precis när jag ska trycka på ”publicera” ger molnen vi­ka för solen!

Nog ska jag överleva en dag till.