Livstecken

EFTERSOM DET TILL min förvåning faktiskt finns några stycken som bekymrar sig om vart jag tagit vägen kommer här ett litet livstecken. Som jag skrev till någon för ett tag sedan, så är det riktigt illa när t.o.m. orken att blogga tagit slut. Bloggen har varit min livlina i flera år nu, men vad hjälper en sådan, när man nått punkten då man inte läng­re orkar hålla taget..?

På samma sätt har det varit med min trädgård. I år kan jag konstatera att det inte ens blir av att fotografera, eftersom jag endast med möda och stor smärta lyckas ta mig upp igen om jag gått ner på knä. Men just for you har jag ändå lyckats skrapa ihop lite vårbilder, och vi börjar med ett überpatriotiskt collage av gammaldags, röda tulpaner, knallgul gemsrot (också kallad vårkrage) och blåblå pärlhyacint:



Efter mors dag (här i Finland) fiskade jag från en container upp tre krukade minirosor, som hade slutat sina dagar som kompost om inte jag råkat få syn på dem. Dem planterade jag utanför Glaspalatset, som sällskap till min 'Rhapsody in Blue', införskaffad ifjol. Med lite tur har de tillräckligt med livskraft för att återkomma även 2014.

Och så blommar förstås det som återstår av min hårt beskurna for­sy­thia. Det, om något, hör ju våren till.



Av mina inalles fyra sorters rhododendron – t.v. små och ynkliga – är 'P.J. Mezitt' alltid den första att gå i blom. På grund av det oansenliga bladverket kan den nästan ta upp kampen med forsythian om att ”blomma på bar kvist”.

Samma är det med de jättelika fågelbärsträden. Helt översållade av bländvita blommor står de och ståtar längs tomtgränsen.



Men själv varken blommar eller ståtar jag. Det är vissna och hålla sig undan som gäller. Mina inflammatoriska rygg- och ledbesvär blommar däremot som aldrig förr. Och nu har jag, efter sju långa år utan gehör från sjukvården, som vanligt lyckats hitta pudelns kärna alldeles själv. Hur fan jag ska orka kämpa mig till en adekvat behandling ännu en gång vete fåglarna.

Man tycker ju, att jag borde ha lyckats vinna ett visst mått av tro­vär­dig­het i och med att jag i tur och ordning själv ställt helt korrekta diagnoser på: hypotyreos, melanom, osteoporos, artros och neu­ro­borrelios. Men icke. Stämpeln ”medelålders, hypokondrisk kärring” går inte att tvätta bort, även om man så skulle gnugga fingrarna blodiga i ett bad av lut.

Så om det vecka efter vecka blir helt tyst här på bloggen, då vet ni vad det beror på. Då har jag, en gång för alla, gett upp. För nu känns det, är­ligt talat, som det räcker och blir över. Allra helst som Lilla A re­dan fått nog och flytt mig och ”Rucklet” till förmån för de mångfalt grö­nare äng­derna vid fadershuset. Men så vadå? Majoriteten människor är i grun­den op­por­tu­nister, så varför skulle ens egen avkomma utgöra ett un­dantag?