RECEPT > Rabarberkompott med färsk körvel och kanel

 
Den här enkla kompotten kokade jag ihop som det där lilla extra, som­riga tillbehöret till min viliga kladdkaka.

Den chokladmättade kakan och den här sötsyrliga kompotten med en touch av lakrits och en dunst av kanel, en rejäl klick lättvispad grädde och på toppen strösslat med torrostade solrosfrön – jäkla lyckad ”upp­finning”, om jag tillåts säga det själv!

Du behöver: (för 3-4 portioner)

• c. 100 g rabarber skuren i bitar på ett par centimeter, mindre än så om rabarbern hunnit växa sig grov
• c. 1 tsk finhackad, färsk körvel
• 1 krm kanel
• 0,5 dl strösocker (eller mörkt muscovadosocker, men utelämna då kör­veln eftersom den sortens socker har en tydlig smak av lakrits)
• 1 msk vatten

Gör så här:
Lägg alla ingredienser i en liten kastrull. Koka upp under lätt omrörning och låt det hela puttra på svag värme 5-6 minuter. Men kolla noga, för rabarbern får inte bli för överkokt och falla sönder i trista trådar! Lite stuns ska det vara kvar i den.

Låt svalna och servera ljum som tillbehör t.ex. till en smarrig chok­lad­kaka eller varför inte till vaniljglass.

Putslustigt

DET BLEV INTE gjort till påsk, inte heller till 1:a maj och trots goda föresatser icke heller inför midsommarhelgen. Men nu, nu är det gjort! Årets köksfönsterputsning är avklarad och i pur glädje över att ha gnistrande rena rutor ställde jag mellan fönstren in ett gäng små sjö­märken.

Var dessa välgjorda miniatyrer kommer ifrån vet jag inte. De bara finns, liksom, och har så gjort så långt tillbaks jag kan minnas. Antag­ligen är de en gåva från någon till mina föräldrar, men vem som är upp­hovsmannen är okänt. Fina är de i alla fall, håller ni inte med om det?

Själva putsandet utförde jag enligt gammal, beprövad metod. Inget jox, inga dyra kemikalier eller speciella redskap, men ett ypperligt re­sultat med minsta möjliga arbetsinsats. Helt i min smak ;o)

Mycket till sommar är det verkligen inte, men sommar är det, för det står juni i almanackan

I ÖVERMORGON ÄR det för jösse namn redan juli, men värmen, var är den..? Odlingarna växer uselt och fleecejackan är på till och med mitt på dagen. Det är verkligen en konstig sommar i år, men enligt al­ma­nack­an är det sommar. Och visst, visst, den första jordgubben rod­nar klädsamt under trastnätet:

I rabatterna jäser det och pionknopparna är så sprickfärdiga så:

Och ser man på! Ruckelhäxan har serverat sig ett glas med vitt vin och Sprite på terrassen:

Jag är egentligen helt emot att dricka alkohol in splendid solitude, men när lämpligt sällskap i form av t.ex. herrskapet M & P, fröken P eller herr K inte står till buds ... tja, vad gör man? Ikväll kände jag att jag bara måste få ett glas med sommardricka # 1 före hösten kastar sig över oss igen! Måhända blir det lite roligare sen att ha ont överallt?

Imorgon tänkte jag lägga upp receptet på rabarberkompotten som passar så förträffligt bra till min viliga kladdkaka, om utifall att någon är intresserad.

Plötsligt händer det

NÅGOT HELT MAKALÖST håller på att ske vid ”Rucklet”! Efter fem års väntan kommer jag äntligen att få uppleva att min buskros 'Frühlings­duft' går i blom!

Antalet knoppar är inte överväldigande, men de finns i år och är, i mot­sats till hos övriga rosor på gården, inte översållade av blodsugande, glupska bladlöss.

Sen kan jag också berätta att jag nu löst ut min nya osteoporos­medi­cin, Evista. Vid avhämtningen hos apoteket fick jag intressant nog föl­jande kommentar av farmaceuten som betjänade mig: ”Det är bra att du byter bort bisfosfonatet. Visste du att halveringstiden på det pre­paratet är hur lång som helst?”

En lång halveringstid innebär att effekten av medicinen kvarstår huur länge som helst efter att man slutat ta den. Jamen, det var väl bra va, om man får svåra biverkningar av den?! Tur att jag inte hann peta i mig mer än tre tabletter ...

En annan skillnad mellan bisfosfonatet Alendronat Mylan och den nya medicinen, ett s.k. SERM-preparat (selektiv östrogenreceptor­modu­la­tor), är priset. Kostnaden för tre månaders behov av Alendronat var knappt 11 euro före FPA-ersättningen på 42 %. För Evista var priset drygt 116 före samma procentuella kompensation.

Tror fan det att läkarna i första hand förskriver bisfosfonat! Med tanke på att en behandlingsperiod i all­mänhet är på minimum 5 år finns det med bisfosfonat många pengar för staten att spara. Vore man lagd åt det konspirationsteoretiska hållet skulle man ju kunna misstänka att det föreligger förskrivningsdirektiv från högsta ort.

Sånt som händer

SENT PÅ SÖNDAG kväll, kanske under natten till måndag, fann någon det för gott att snyggt och prydligt parkera en olåst, fin damcykel med tillhörande cykelkorg inne på ruckelgården. Noggrant inkörd mellan Rö­da Faran och syrenbuskaget stod den där, när jag i arla morgonstund gick ut för att hämta in tidningen.

Så konstigt, tänkte jag, inte är det någon bekant som förvarnat om att det är en cykel på kommande.

Sen tänkte jag att det nog var bäst att jag rullade ut den ytterom häck­en, så att en eventuell rättmätig ägare skulle ha en chans att få syn på den. Där stod den sedan hela måndagen och ända till tisdag kväll, olåst. Vid det laget började jag tycka att det ju vore synd och skam om någon odåga for iväg med den, kraschade den och dumpade den i något dike.

Jag rullade in den på gården igen.

Men inte ville jag ju ta risken att själv bli anklagad för cykelstöld! Där­för slog jag en signal till en välutrustad väninna, en sån där med både dragkrok och cykelhållare. Jodå, visst hade hon tid att komma och hjäl­pa mig med att förpassa velocipeden till stadens polisinrättning, och in­te långt därefter hakade vi av ”hittegodset” vid polishuset.

Men klockan var efter 20 och hos ordningsmakten är dörrarna låsta efter kontorstid. Inte gitte jag ringa på nån porttelefon för den här sa­kens skull, så med Crescenten tryggt installerad precis vid entrén kör­de kompisen och jag glatt vidare för en skön promenad i Tullarns äng.

Följande morgon, så fort kontorstiden börjat, ringde jag, denna rätt­skaffens kvinna, genast upp ordningsmakten för att anmäla cykel­le­ve­ransen. Allt gott och väl!

Trodde jag, ja, för bara en kort stund senare ringde en annan polis upp för att upplysa mig om att det minsann inte stod någon damhoj av märket Crescent utanför deras entré.

Vafalls?! Efter två olåsta dygn å ”Rucklet” hade den stående två meter från ingången till polisstationen blivit snodd, igen! Jamen, suck ... Men jag hade ju gjort vad jag kunnat (förutom att ringa på porttelefonen då, vilket jag nu ångrade att jag inte gjort) och hos polisen skulle man se vad en titt på filmen från övervakningskameran kunde ge.

Det gick en stund och jag stretade på med att förbereda ”60+ och sing­el” för leverans till tryckeriet tills koncentrationen ännu en gång bröts av ett telefonsamtal.

”Hej, det här är NN. Jag jobbar på polisen och ville bara ringa och tacka dig för att du lämnat in min cykel.”

Jomenvisst, ser ni! NN kom på jobb tisdag kväll, kanske tio minuter ef­ter att jag lämpat av hojen, och hittade till sin förvåning sin ägandes cykel utanför sin arbetsplats. Har jag faktiskt cyklat på jobb nån dag och sen glömt bort det? tänkte NN, och tyckte förmodligen det var mäk­ta konstigt. Men NN tog förstås glad i hågen sin cykel och förde undan den från entrén, till en säkrare parkeringsplats.

Låt mig säga så här: jag kan tänka mig att stämningen i polishuset blev rätt munter igår morse, när det via övervakningsbandet upp­da­ga­des att ”cykeltjuven” var en kollega :o)

Så slutet gott, allting gott. Men före det hann jag faktiskt tänka en hel del fula tankar om mina medmänniskor. Framför allt om hur lågt mo­ra­len kan sjunka, om man helt frejdigt tar sig för att sno en cy­kel utanför polishuset, av alla ställen. För där, om någonstans, fastnar man ju garanterat på film, dygnet runt.

***
Så enkelt löste det sig alltså med den cykelstölden. Fullt lika snabbt går det inte med mina andra polisanmälningar, där det i dagsläget gått c. 4½ månad utan att det egentligen rört på sig alls.

Fast det är klart, där handlar det förstås om aaningen grövre för­bry­telser, som tarvar en nåågot tyngre arbetsinsats än att titta igenom vad en övervakningskamera snappat upp under en given tidsrymd.

Bara så ni vet

Hur sjuk kan vården bli före den dör..?

TIDIG, TIDIG MORGON. Tassar i morgonrock och trädgårdstofflor iväg till postlådan och hämtar morgontidningen. Häller upp en mugg ny­bryggt Kulta Katriina, slår mig ner vid köksbordet och slår upp tid­ning­en. Spärrar upp ögonen, sätter kaffet i vrångstrupen och håller på att storkna. På första uppslaget stor, fet rubrik:

Nu måste ÅHS spara 3 miljoner euro

Och så en sammanställning över var pengarna ska dras in:


Primärvårdskliniken toppar ligan med 410.000 euro, tätt följd av medi­cin­kliniken med 360.000. Jamen yes, detta bäddar verkligen gott för en kvalitativt god samhällsfinansierad vård, eller hur?

Själv befinner jag mig i läget där jag vill ha det jag enligt bl.a. läkar­för­bun­dets etiska regler har rätt till: en second opinion. För att få en så­dan tarvas remiss till vårdinrättning utanför Åland, eftersom det inom den aktuella specialiteten finns en läkare här på ön.

För detta behövs en betalningsförbindelse, som ska godkännas eller förkastas av samme specialist, nytillsatt som chef – och därmed bud­get­ansvarig – för medicinkliniken, där han även själv är verksam.

Men godmorgon, hur snurrigt får det bli??

Vi har härmed tagit ytterligare ett steg närmare en total privatisering av den åländska sjukvården. För vilken är poängen med en sam­hälls­fi­nan­sierad vårdapparat, där målsättningen att tillhandahålla en hög­klas­sig sjukvård faller på eget grepp?

Skulle det inte vara enklare för alla parter, framför allt patienterna, att vi skrotade tillgängligheten till specialsjukvård mer eller mindre helt och hållet och istället la samma stålar på att betala för att kunna re­mit­tera folk till större sjukhus i närregionerna? Skulle det rentav bli bil­ligare i långa loppet..?

I grund och botten är det ju rent löjligt att vi här på Åland, med vår be­folk­ning på mindre än 30.000 själar, ska ha ett centralsjukhus med alla de specialkliniker som finns på listan. Lika löjligt som att vi har sexton (!) skilda kommuner med sexton (!) separata kommunförvaltningar.

Denna regniga junimorgon är jag glad att jag försakat mycket för att med död och pina hålla min privata sjukkostnadsförsäkring vid liv. Men alla är inte lika lyckligt lottade och för dem blöder mitt hjärta.

Om att vara stolt över det lilla man åstadkommit

IGÅR FYLLDE MIN lilla moster i Åbo 80 år. Dessvärre kunde jag inte gratulera på plats, men tack vare Interflora kan man ju blomsterhylla utan att själv befinna sig på samma ort. Dock icke på söndagar, så bu­ketten anlände inte förrän idag. Ärligt talat tycker jag nog att de ska tillhandahålla utdelning alla veckans dagar när de tar ut en leverans­avgift på 16 euro :o/ Dålig stil, Interflora.

Nåväl, på ruckelgården håller jag mig med överdådig blomsterfägring, helt gratis. Den stora ruggen med självsådda prästkragar mitt på grus­planen blommar för fulla muggar. Himla tjusigt, framför allt i den mjuka kvällssolen, som igår.



Idag har jag fått nöja mig med buketten i köksfönstret. Regnet har öst ner nästan hela dagen, ryggen värker som aldrig förr och när jag på eftermiddagen skulle lösa ut den nya osteoporosmedicinen från apo­te­ket fick jag gå hem tomhänt. Beställningsvara, förstås. ”Välkommen tillbaka på onsdag!”



Alltnog, medan jag satt och väntade på detta besked bar det sig inte bättre än att Ålands egen Krösus dök upp i farmakologiska ärenden han också. En dam ett par väntstolar längre bort slog sig i slang med honom och jag kunde inte undgå att höra att samtalet handlade om att han anlitat någon kändis för att göra det ena eller det andra å hans residens en bit utanför Mariehamn.

Då slog det mig att det egentligen är ganska konstigt att det lite jämt och samt görs flådiga reportage om än den ena, än den andra över­dådiga trädgården, vars planering och skötsel oftast handhas av fack­man eller rentav -män. Trädgårdar där den ekonomiska faktorn är en bisak och man kan fläska på med allt man känner för och lite till, med ett litet orangeri här, en liten fontän där och så vidare.

Egentligen är det ju om oss andra det borde skrivas! Vi vanliga, död­li­ga, som med tomma börsar, tungt arbete och blotta viljan lyckas å­stad­komma någonting av ingenting. Vi som inte kan åka till plant­shop­pen och fylla kundvagnen med femtio olika nävplantor, utan köper en, delar den, väntar ett par år, delar igen och så vidare.

Så tänkte jag när jag satt där och väntade på min tur. Och sen tänkte jag att jag i grund och botten är väldigt stolt över vad jag hittills lyck­ats åstadkomma, helt utan en Krösuspung. Men sen tänkte jag att den där dammen, den skulle jag ändå allt bra gärna vilja ha. Faktiskt.

Lotto på lördag kanske..?