Кровавые русские!

DET VETE FAN hur det har gått till, men jag har på något sätt hamnat i en kyrillisk korseld. Det formligen väller in spam med kryptiska tillrop av typen:

Прибыль-каждый-день!
eller
Инвестиции в мобильные технологии!
Som om det inte vore nog med alla Viagraerbjudanden, nigeriabrev och annan skit som dräller in hela tiden? Nu måste man tydligen ta en nybörjarkurs i ryska också. Om man vill fatta vad det är man slänger, alltså. Vore det inte för att Ryssland håller sig med en av världens pam­pigaste nationalhymner skulle jag bli riktigt sur.

Men visst, det skulle inte vara så dumt om det gick att tejpa upp en skylt med texten Никакой рекламы, спасибо!^*) på inboxen. Sam­tidigt känns det som man borde hålla sig på god fot med den ryska björnen, när nu den där tokdåren borta i Nordkorea verkar ha flippat totalt. Var ska detta sluta..?

*) Enligt Google Translate ska detta betyda: ”Ingen reklam, tack!” Men med Google Translate är det ju som med Folkpensionsanstalten i Finland. Det blir inte rätt så ofta, och för det mesta helt obegripligt.

Om det här med en viss kyrklig högtid

 

En kruka knallgula tête-à-tête mitt i
den eviga hantverksröran piggar ju alltid upp!

---

En underbar påskhäxa som Lilla A knåpat ihop för många,
många år sedan; min klara favorit!

---

Nykomlingar i ”Rucklet”!
(PRAO på dagis för en vecka sedan.)

---

Slutligen mina urblåsta, glasfärgsmålade äkta hönsägg. Förutom Lilla A:s häxa är de här det enda riktiga påskpyntsmåstet.

---

Vore det inte för färgerna skulle jag inte ha någonting till övers för pås­ken, som den inbitna ateist jag är. Men allt färgglatt gör den ut­härdlig – och det faktum att långfredagen, den innevarande dagen, numera inte är den eevighetslånga, dystra tilldragelse den var i min barndom.

+ dammsuget igår (Läge för Nobelpris i hygienteknik här!)
+ ett knippe krispigt vita tulpaner i en vas på köksbordet
+ vindstilla och solsken där ute
+ inte en tillstymmelse till påskmat i kylen

Ibland är Livet helt okej.

Idag är en sån dag.

Najs!

Take-off

JAG STICKER TIDIGT i år, för ifjol fick man ju cirkla hur länge som helst och invänta landningstillstånd på BIA, Blåkulla International Air­port. Good Ol’ Lucifer är visserligen bra på mycket, men dit hör inte trafikledning. Kaos var bara förnamnet *suck!*

Nåväl, det var ifjol det. Vatten under broarna. Så hörni, flickor, flyg lågt och håll kursen så ses vi senare!

Chairman of The Aland Islands Division
– bitchy as ever

Den ”samhällsfinansierade” vården

BARA SÅ ATT alla ni ålänningar vet: ÅHS fakturerar numera 10 euro – ja, ni läste rätt, TIO euro – för en telefontid med läkare, även om det handlar om uppföljning av ett tidigare läkarbesök eller avstämning ef­ter avklarad/under pågående behandling.

Yeah-yeah, heja Åland!

Ett normalt poliklinikbesök inom specialsjukvården kostar idag 25 euro. Lägger man till en telefontid för en tia ökar man lätt som en plätt in­täkten per besök med inte mindre än 40 %!

Det skulle inte förvåna mig det minsta om det hädanefter per auto­ma­tik bokas in en telefontid efter varje läkarbesök, oavsett om det är nöd­vändigt eller inte. Det är ju ett extremsmart sätt för ÅHS att hösta in en sjujävla massa extrapengar till kassan.

Yeah-yeah, ÅHS! Det var en listig lösning. Men hur mottagandet blir återstår allt att se. Och så kan man ju undra hur mycket av tian som blir kvar efter att kostnaderna för att administrera och distribuera telefontidsfakturorna har dragits bort.

Dessutom känns det inte riktigt schyst. På det här viset blir det ju de som redan är sjuka och i behov av vård som ensamma får stå för fio­ler­na. Om vi överhuvudtaget ska ha någon sam­hälls­fi­nan­sierad hälso- och sjukvård, då ska alla vara med och bidra, via skatten.

Mitt allra senaste hypokondriska påhitt

DET ÄR TUNGT att vara hypokondriker. Fatta hur mycket jobb det har varit med att inbilla sig till ovariell dysfunktion, hypotyreos, artros, os­teoporos och neuroborrelios! För att inte tala om melanoma in situ och Schysta C, cystan i corpus pineale, inte att förglömma.

Särskilt knepigt var det att komma på var någonstans på kroppen jag skulle tänka mig till en släng hudcancer. Till slut valde jag vänster öra. Och himlars, så kuul det var att lägga sig på operationsbordet på ÅUCS dagkirurgiska klinik! Så oliidligt skoj har jag sällan haft som då, omgiven av ett helt finskspråkigt operationsteam, endast lo­kal­be­dö­vad och på knackig svenska ombedd att ligga blickstilla medan plas­tik­kirurgen karvade och broderade under en timme.

Så oerhöört underhållande var det, att jag sedan 2007 slitit som ett djuur för att få till stånd en reprisering, och – ta-ta-raa! – ser det ta­mig­sjutton inte ut som jag lyckats?

Om en timme ska jag vara hos hudläkaren. Om ytterligare en lär jag kunna ta upp konkurrensen med en välmärkt vaja om vem som har fransigaste öronbladet.

Som sagt: det är tungt att vara hypokondriker. Inget jag re­kom­men­de­rar glada amatörer att ge sig på ;o)

För den som inte redan fattat: detta var ett extremironiserande inlägg,
föranlett av The Little Shrink of Horror.

Edit kl. 09:00
Nähä, än så länge kan jag inte putta ner någon ren från prispallen. Biopsin det flaggats för blev en remiss till öronläkare istället. Tydligen är denne stadigare på skalpellhanden eller bättre på frans­ka knutar.

Men ett par mikrogram lättare blev jag ändå! Huddoktorn hittade nämligen två andra misstänkta, och skruvade därmed upp farten på nöjeskarusellen med ytterligare ett hack.

Och jo, eksemet som jag dragits med en tid, men som nu är borta, var han rätt säker på att borreliosen orsakat. Erythema annulare blev dia­gnosen och det försvann sannolikt tack vare antibiotika­ku­rer­na.

1.461

IDAG, PÅ DAGEN fyra år, eller exakt ettusenfyrahundrasextioen da­gar, efter att jag enfaldigt förtröstansfull lämnade in min ursprungliga ansökan om yrkesinriktad rehabilitering till Pensions-Alandia, har jag via Ams fått träffa en arbetspsykolog. Finally!

Ursäkta mig nu, men inte är det väl särskilt konstigt om jag undrar om man inom arbetspensionsförsäkringen verkligen vill att folk ska lyckas ta sig tillbaka ut i arbetslivet? För ur min synvinkel sett har man under de senaste fyra åren ägnat all tid och möda åt att hitta nya, fräscha käp­par att stoppa in i hjulen.

Och dagens möte hos Ams var ... förvirrande, to say the least.

I det digra läkarintyget jag nyss fått från Petrea står det: ”Klarar för närvarande inte av sitt eget tidigare arbete och inte heller ett därmed jämförbart arbete förrän neuro­bor­re­liosbehandlingen är avslutad. Det är sannolikt att klienten inte heller efter behandlingen kan reha­bi­li­te­ras till sitt eget tidigare eller ett motsvarande arbete på grund av neu­ropsykologiska symtom, artros i händerna och nedsatt stresstålighet.”

Därav förvirringen, när det idag talades om en framtida ar­bets­prövning med arbetsuppgifter som motsvarar det jag tidigare jobbat med.

Eh..? Men vänta lite nu, jag trodde vi var överens om att det är just det jag inte längre klarar av?

Jag fattar ingenting.
Eller åtminstone inte poängen.
Finns det en poäng??
Jag menar, varför öda krut på en ved som är så sur att inte ens na­palm kan få fyr på den? Torrt virke torde enligt alla fysikaliska lagar vara ett bättre val.

Eller så är idén att jag ska ut och arbetspröva mig till ännu en in-i-väggen-vända.
Märkligt i så fall.
Jag trodde tanken var att jag skulle tillbaka till arbetslivet, inte in i en ny sjukskrivning.

Fel tänkt av mig.
Som vanligt.
Huvudsaken är alltså att jag brinner. Skit samma om det är av ar­bets­gläd­je och -lust eller av pur utmattning.
Bränt som bränt, liksom.

Jaja, det ska fan orka med det här. Tack gode ... någon, att jag har hant­ver­kan­det, min pålitliga livlina!

En helt ny modell av Jïengearmband, med inspiration från mor­mors­gryt­lapparna jag gjorde häromsistens. Ska fodras ännu innan det är klart. Blir rätt najs :o)

Det ska vi fira!

IGÅR HÄNDE DET. Bloggens besöksräknare gick med ett ljudlöst Tick! över den ”magiska” siffran 100.000. Vem hade kunnat tro något sånt sommaren 2008, när jag skrev mitt allra första inlägg? Hade jag ens föreställt mig att jag fem år senare fortfarande skulle ha en aktiv blogg..? Nä, knappast. Men så är det nu i alla fall. Jag hänger fort­fa­ran­de med, och gör det kanske ända upp till 200.000.

En tilldragelse som den här bör förstås firas på sätt eller annat. Av för­klarliga skäl tillåter inte min ekonomi att jag drämmer till med någon­ting storstilat, även om jag hade velat. Men kreativ är jag ju mest hela tiden, så därför får det helt enkelt bli en liten utlottning bland er som känner er hugade att delta.

Ett sprillans nytillverkat shamballa-armband är vad jag lottar iväg, och allt som krävs för att delta är en kommentar till det här inlägget. Var och en tilldelas ett nummer i den ordning som kommentarerna kommit och sedan låter jag en slumptalsgenerator dra vinnarens nummer. Dragning blir det efter kl. 12 söndagen den 7 april.

Historien bakom Shamballa-armband är lika gammal som tiden själv och tra­ditionen härstammar från tibetanska och indiska buddister. Dessa tror på ett mytiskt rike, Shambhala, en själslig fristad flödande av kärlek, renhet, upp­lys­ning, perfektion och frid. Shambhala sägs vara beläget i Himalayas övre sfär och kan nås endast av dem som har tillräcklig karmisk kontakt. Men mellan värl­dens religioner görs ingen åtskillnad; Shambhala är ett rike för alla.

Shamballa-armband tillverkades ursprungligen av enkelt hampasnöre och trä­pärlor, ibland av sandelträ, och varje pärla har sin egen, unika betydelse.

För mig har färgerna i det här armbandet – pärlvitt, champagnegult, två nyan­ser av grönt och halvgenomskinligt vitt – en självklar innebörd, men hur du väljer att tolka dem blir helt upp till dig.