Om det här med rundlovning och tunnhållning

DEN 16 DECEMBER kontaktade jag av samma, akuta orsak i tur och ordning tre olika personer. En lovade ringa tillbaka när lunchen var över, en annan lovade återkomma mot slutet av dagen och den tredje bad mig mejla istället, för att kunna svara senare.

Nummer ett hörde aldrig av sig. När nästan tre veckor (!) förflutit fick jag, av en helt annan orsak, sent omsider ett samtal från samma män­niska. Vid det tillfället mindes personen ifråga inte ens att vi talats vid i telefon redan tidigare, än mindre något löfte om att den gången ringa tillbaka inom en timme. Istället lovades jag besked i en ytterst viktig angelägenhet ”inom de närmaste dagarna”. Jaha..? På måndag har det gått elva dagar, vilket enligt min tideräkning är nåågot mer än ”de närmaste” :o|

Nummer två fick jag överhuvudtaget inget livstecken ifrån, förrän jag själv efter fjorton dagar (!) mejlade för att meddela att dennes tjäns­ter inte längre var önskvärda. Då fick jag faktiskt svar, fast först efter fyra dagar, med en halvhjärtad ursäkt ”för dröjsmålet” och ett tyck­ande att jag alldeles uutmärkt skulle klara av att hantera det ifråga­varande ärendet själv – fem veckor efter det förberedande möte vi haft och m.a.o. med ytterligare fem veckors fördröjning av ett redan extremförsenat ärende :o/

Nummer tre har överhuvudtaget inte svarat, varken per mejl, telefon, röksignaler eller telepati :o(

Och fr.o.m. igår kan jag lägga även nummer fyra till raddan vidlyftiga löften: en utlovad kontakt i början av veckan som gick, som naturligt­vis uteblev ända tills jag själv ringde upp igår och via en växel­tele­fo­nist fick ett nytt löfte om påringning, inkommande måndag :o[


Nu kan man kanske förledas att tro att den här berättelsen handlar om folk i hantverksbranschen. De är ju liksom av hävd kända för sina storvulna löften, som infrias om och när det passar. Men nej, det här handlar om representanter för områdena socialskydd, sjukvård och juridik, dvs verksamhetsområden där moral, empati och etik borde va­ra en del av förlängda märgen.

Så vad fan är det med folk nuförtiden?! Varför har det blivit mer regel än undantag att man är totalnonchalant när det gäller andras tid och andras liv..? Håller mänskligheten slutgiltigt på att förlora all känsla för vad det innebär att ge och infria ett löfte?

Ärligt talat tror jag att folks tidsoptimism medför långt mycker mer elän­de för gemene man än den årliga influensan. Utgången av en in­fluensa kan bara vara två: antingen tillfrisknar du inom loppet av en överskådlig tid eller så dör du. Ett oinfriat löfte däremot, det lever och har hälsan preciis hur länge som helst. Fast det är klart, i slutändan dör du ju i det fallet också förstås. Men det vete fan om jag ändå inte föredrar influensan..? Då vet man åtminstone vad man har.

Helt vridet!

”BROTTSPLATS EDINBURGH”, MED stilige Jason Isaacs i rollen som Jackson Brodie, och en nystartad tröjstickning är ingen lyckad kom­bi­na­tion.


Jag hade ju så himla noga kollat att uppläggningsvarvet inte hade vri­dit sig! Ändå upptäckte jag först en dryg timme in i programmet – fem centimeter stickning senare – att det bara är att repa upp. Att fagra karlar ställer till det kan ju inte direkt klassas som århundradets upp­täckt, men lik förbannat blev jag irriterad.

Dessutom visade klockan på någon minut efter midnatt och det hade blivit fredag den 13:e. Ögonfröjd eller inte, i det skedet stängde jag av dumburken.

Men vidskeplig är jag inte.

Finlands vita ros

... LÄR JAG KNAPPAST bli rekommenderad att föräras för de senaste månadernas envetna strävan att uppdaga orsaken till och att få till stånd en korrigering av en viss statlig myndighets huvudlösa beräk­ningar.

Faktum är att jag nog inte ska räkna med ens ett enkelt ”Tack!” någonstans ifrån. Tvärtom borde jag kanske börja ha ögo­nen på skaft när jag är ute och rör på mig? För såvitt jag vet kan det vid det här laget ha utfästs en rejäl belöning åt den som äntligen får tyst på den jävla kärringen.

Men lite tankelek kan man väl ändå få ägna sig åt, som tack för besväret..? För tänk bara, om vart och ett av de c. 8.500 berörda hushållen med egnahem av pur glädje skulle skänka mig så lite som en tia var, när de förhoppningvis sent omsider kommer att få det avsevärt mycket högre bostads­bidrag de i åratal haft rätt till.

Då skulle jag kunna betala bort lånet för ”Rucklet” – allt på ett bräde – och förhopp­ningsvis aldrig mer behöva ta strid för min lagstadgade rätt gentemot den myndig­he­ten. Ack, ljuva tanke ...

Men drömmar slår inte in, lika lite som månen är gjord av ost. Nä, ris­ken är nog i så fall större att jag plötsligt ”försvinner”. Och skulle det­ta hända, kom då för all del ihåg att ni blivit förvarnade.

Plötsligt händer det

JAG HADE HELT givit upp hoppet om att någon av mina tre amaryllis­lökar skulle ställa till med någon blomning i år. Till jul blev det i alla fall inte. Men si bara, här är det plötsligt en som fått ett ryck! Jag tror det är en av de två jag hämtade hem från min femtioårsresa till Madeira i november 2010, men före den bekänner färg kan jag inte vara säker.

Det finns m.a.o. fler än jag som tar sig för att ”sticka ut hakan”, haha!

Ett sant nöje, må jag säga!

 

JO, minsann! Med detta avsänt är det bara att ”slipa kniven” för att ta sig an näste man till rakning, Försäkringsaktiebolaget Pensions-Alan­dia.

Jag börjar vid det här laget vara rätt haj på att läsa lagtext, så Lag om pension för företagare 22.12.2006/1272 lär knappast innebära någ­ra problem, och när jag ändå är igång är det kanske lika bra att i pre­ven­tivt syfte smälla i sig även Lag om patientens ställning och rät­tig­heter 17.8.1992/785..?

Men fy för Farao, vet ni vad, vad juridik är trååkigt :o/

Lite virkat ... och vansinnestidig väckning

NU TAR VI lite hantverk som omväxling :o)

En del av de virkade och tovade blommorna jag skrev om för ett tag sedan håller på att hitta hem. De ska pryda en likaledes virkad och tovad axelväska med blixtlås, som börjar bli färdig.

Väskans ovala botten är gjord av tovad, syrafärgad ull. Runt kanten sydde jag langettstygn, som jag sedan använde som start för virk­ningen.



Den gångna natten blev kort. Först hade jag svårt att somna och prick kl. 05:02 sa det *pling* och jag var klarvaken. Det som väckte mig var förmodligen en intensifiering av den ”molvärk” jag känt under några av tänderna i underkäkens vänstra del i några dagar nu. Fasan är att detta är en pre-warning för ett nytt anfall av trigeminusneuralgi, för det började precis på samma sätt förra gången.

Och på tal om TN, så har jag hittat en hel del ytterligare fakta som stö­der min egen teori om att det finns en koppling mellan Schysta C, min corpus pinealecysta, och denna olidliga smärta.

Här är ett par:
internetmedicin.se
Tandläkartidningen, nr 6/2007

Mr. Ken Wood och fröken Pippi Långstrump

LÅT MIG FÅ presentera min nye sambo, Mr. Ken Wood från Stor­bri­tannien. Mitt första intryck av honom var av en riktigt kantig kille med a very stiff upper lip, indeed, som dessutom tycktes sakna varje uns av finess. Men, men, gläntar man på dörren hittar man ett riktigt mus­kelpaket med en hel radda dolda talanger! Han förkroppsligar helt enkelt ordspråket som säger att man inte ska döma hunden efter håren. :o)

Samtidigt blir jag lite orolig för mig själv. Aldrig tidigare i mitt liv har steget från tanke till draget betal­kort varit så kort som igår, när El­giganten öppnade för dagen. Måtte detta sluta lyckligt!


Och här har vi den andra nyheten: den nyblivna femtonåringen, i otå­lig väntan på att födelsedagstårtan (nåja, cheesecaken då) ska dukas fram.

Vad som däremot inte är nytt är Pippimuggen från Rörstrand. Den fick Lilla A i gåva när hon var alldeles, alldeles nyfödd. Tänk, att den fort­farande är hel och utan kantnagg, trots att den varit i daglig an­vänd­ning i princip ända sedan hon lämnade bort pipmuggen i plast! Den har således hållit bra mycket längre än Mr. Woods föregångare. Men så är den ju inte digital heller ;o)


Självfallet hade jag velat ge Lilla A något mer substantiellt i present på hennes halvtrettiodag än en hemsydd vetevärmare. Men man rår inte över livet. Väljer ett av hushållets nyttoföremål att haverera pre­cis samtidigt, då blir man tvungen att prioritera. Fast det är klart, hår­drar man det hela är ju livet som sådant inget annat en ändlös mängd prioriteringar. Åtminstone så länge som man inte har möjlighet att själv välja sina föräldrar eller till vilket sammanhang man föds.

Materiellt kan jag inte bestå med så mycket, men jag är i alla fall en när­varande förälder. Nu liksom tidigare, och förhoppningsvis ännu några år framöver.