Catch a dream, anyone?

DET BÖRJADE SOM en vanlig mandala i oktober 2014. Idag blev det med ens en drömfångare.

Nu ska det bokashas å »Rucklet»!

DET MAN INTE har i plånboken får man fixa på annat sätt. Under gårdagskvällen satte väninnan och jag igång med att fixa fyra stycken bokashihinkar av material som samlats ihop lite härifrån och därifrån. Visst, det skulle funka med helt reguljära hinkar med lock, men eftersom jag kan och har verktyg ville vi förse våra lite större hinkar (20 liter) med insatssilar och tappkranar. Det sistnämnda för att även kunna dra nytta av det näringsrika lakvattnet.

Idag återstår bara monteringen av sagda kranar. Det ville jag inte göra inomhus inatt eftersom Lim & Tät helst ska användas i välventilerat utrymme.

Kostnaden per hink slutade på under fyra euro. Helt rimligt!

Det går med lust och olust

DET VAR I mitten av september ifjol jag med möda och besvär skrapade bort all gammal lack från ett litet Aaltomöblemang. Hela långa vintern har de stått och väntat på att jag ska få tummen ur och idag hände det äntligen. Hårdvaxoljebehandling på gång, sent om sider:

Som den periodare jag är så är det egentligen inte alls snickeri- eller målningsarbeten som inspirerar just nu. Nänä, bijouteritillverkning står klart högre i kurs! Min egen vänsterarm börjar bli rätt välprydd:

Senast ut är sådana här wrap-around-armband av tunna läderremmar räddade från ett utrangerat bälte med lås av hamrad koppartråd från el-ledningsstumpar som annars fått gå i soporna. Det sistnämnda ska patineras bara preparatet jag behöver dyker upp med posten någon gång:

Ett par silvriga, skruvade örhängen virade jag också till härom morgonen; lätta, nätta och faktiskt riktigt klädsamma.

Lysande recycling

EN SJÄLVKLAR FORTSÄTTNING på mitt tändsticksaskdekorerande blev att ta itu med att göra nya ljus av alla rester jag sparat under det gångna året. Stöper gör jag inte. Det är för råddigt och går för långsamt. Men gjutna ljus blir fina de också!

Jag brukar göra en eller två marschaller och i det fallet spelar det förstås ingen roll vilken färg det blir på massan. Men i år ville jag göra några vanliga ljus med kontrollerad färgsättning. Därför sorterade jag den här gången stumpar och rester i olika högar.

Till marschallerna flätade jag t.o.m. egen veke av grovt bomullsgarn. Här ligger den och drar i sig mättad saltlösning, som påstås göra att veken brinner långsammare. Helst ska man ha i Borax också, men det gitte jag inte skaffa. Veken torkade jag över natten i ugnen på 50°, för den måste förstås vara riktigt torr när den ska användas.

Saltlaken gör veken styv, så metalltråden är där bara för att hålla veken centrerad i burken.

Förutom marschallen – det fick räcka med en – räckte materialet till ett stort, fyrkantigt ljus gjutet i en mjölktetra och tre mindre i glas. På bilden syns bara två för det tredje var ännu inte påbörjat när jag tog bilden.

Ljus gjutna i tetra får en rätt flammig och matt yta. En del gillar att ha det så, dock inte jag.

Värmer man försiktigt med hårtork går det rätt bra att få ytan blankare. Men ta det försiktigt! Ljusmassa smälter fortare än man anar.

Och här har vi slutprodukterna (minus det tredje glasljuset). Inte så pjåkigt resultat med tanke på att ljusstumpar och spill lika bra hade kunnat hamna i soporna :-)

Egentligen ska man fylla på med mer ljusmassa när gjutningen stelnat, för det bildas alltid en grop runt veken. Min massa räckte inte till det den här gången och vad gör väl det? Ibland får estetiken lov att stryka på foten och ljusen brinner lika bra ändå.

Pyssel för jul- & ljuständartiden

TECKNA- & MÅLAFASEN BLEV längre än jag räknade med och nu har det tillkommit en underrubrik igen: Dekorerade tändsticksaskar. Ytan på en sådan är ett väldans hanterligt format att jobba med för den är så liten att man sannerligen inte hinnar tröttna innan motivet är lackat och klart :-)

Renovera mera!

EN LITEN MATGRUPP bestående av två väldigt gulnade och slitna böjträstolar från Artek och ett kvadratiskt bord från samma tillverkare är som gjorda för den mindre lägenheten i ”Rucklet”! Men först tarvas det ett visst mått av renoveringsarbete. Efter måånga timmar ute på gården för att avlägsna all gammal lack med värmepistol och sickel samt därpå följande sandpappersbehandling ser nu stolarna ut nästan som när de var nya. Bordsbenen väntar ännu på samma behandling och sen återstår det själsdödande lackningsarbetet förstås.

Många himlar nog med ögonen och tycker att jag är helgalen som ger mig på sånt här. Men när nypriset på EN stol f.n. är 330 €, då anser jag faktiskt att det är värt allt slit att göra dessa klassiska möbler presentabla igen. Det förtjänar de faktiskt :-)

Så här såg de ut när jag började:

Ganska tjockt med gammal lack, om jag så säger:

På den här bilden har den vänstra stolen enbart fått lacken bortskrapad medan den högra även har slipats med 240 korn sandpapper:

Riktigt, riktigt fina och med en träyta slät som rumpan på en baby är de nu redo för nya lacklager:

Och i köket där de ska stå passar de excellent. Bordet har röd ovansida och färgen tas upp i taklampan från Stockmann i akrylplast med datering c. 1960/70.

Glasartat

MITT I ALLT har jag fått pippi på att ta bottnarna av flaskor. Än så länge sker det utan några andra hjälpmedel än en [usel] glasskärare, lite matfett och hett och kallt vatten, så ett visst svinn blir det.

Det började med att jag kapade några vinflaskor för att använda som stormlyktor på terrassen, där levande ljus alltid blåser ut hur lite vind det än är.

Sen blev det en åländsk ölflaska, som jag ihop med botten från en burk krossade tomater och en gammal trådgalge gjorde till en grön värmeljuslykta, som komplement till de två brunaorangea köpeslyktor jag redan har. Ser nu att jag fotograferade innan jag kapat av den galvade tråden under bottenplattan ...

Och bara på kul, en stormlykta av en tömd romflaska till bästisens balkong. Lite extra piff med lite miyukipärlor och en fastlimmad, bred gummisnodd som jag tuschmålade randig fulländar konstverket ;-)

Snart en student i familjen

INSTUNDANDE LÖRDAG ÄR det dagen S. Stora A tar studentexamen med ett strålande avgångsbetyg och flaggan i topp. Förberedelserna för mottagningen efter utspringet har pågått ett tag redan och mamman börjar bli lite sliten ...

Men mössan, den ännu bländvita och oanvända, sitter som den ska!

Och skorna till examensklänningen, de som det var ett visst problem att hitta, har fått lite fix av rådiga mamma. Modellen var rätt, men spännena och knäppena var guldfärgade, inte silver så som studentskan hade föredragit. Nåväl, lite självhäftande plast och en burk färg, sen var det problemet ur världen.

Så har det förstås bakats ...

... en massa såväl vanligt (fast laktosfritt) som glutenfritt, eftersom det bland gästerna finns såna med den typen av intolerans. Tårtorna, hembakta förstås, kan jag inte visa på bild ännu eftersom de inte blir färdiga förrän på fredag.

Dessutom har jag konstaterat att jag åtminstone inte t.v. lider av KOL. Det stod klart när jag blåst färdigt 25 ballonger med en diameter på trettio centimeter ;-)

Flaggspel ska det förstås vara en dag som examensdagen! Dem har jag tillverkat av vanligt 80-grams kopieringspapper i olika färger och doppat i smält paraffinvax så att de ska bli stadigare och tåla väta.

Slutligen, på den stora högtidsdagen kommer faktiskt lilla mormor, salig i åminnelse, att få vara med på ett hörn. Studentskan har nämligen i fodret till sin egen mössa nålat fast lyran från mormors från 1940-talet. Gulligt, inte sant?

Själv är jag stolt så jag nästan spricker.

Stolprojektet slutfört!

MED DET 100-ÅRIGA ylletyget på plats och nya tassar under benen står nu mina knallröda köksstolar och förgyller vardagen i ”Rucklets” ruckliga kök. Här kommer efterfrågade före- och efterbilder:

Lite trolleri inför skolfoto med tema

IBLAND ÄR DET tur att man är något av en hamster och att lilla mamma därförinnan var av samma sort :o)

Min gamla sammetsklänning, ett par urmodiga pumps, mormors metervis med fejkpärlor, strassclips à la glada 1980-talet, ett sammetsband upp­hottat med en remsa möbeldekorband och lite knallrött på läpparna och simsalabim har man trollat fram en riktig 1920-talsdonna!

Visst börjar hon bli farligt fager, min Lilla A? Jag tror att tiden är kommen för att gräva en vallgrav runt gården ... ;o)

Ruckelhäxan utvidgar

FÖR EN VECKA sedan tog kompisen P och jag en kvällspromenad. På hemvägen passerade vi ett begagnat plastsjok som låg och skräpade i en dikesren.

– Men du, är inte det där sån där UV-beständig byggplast ..? undrade jag.
– Jomenvisst är det det! instämde P.
Varpå jag resolut röck åt mig den smutsiga plastbiten, vek ihop den och bar den med mig hem.

Dagen därpå tog jag bort den trasiga fiberduken från en av mina ra­mar, som fungerat som lock på vårens pallkragsodlingar, och stansade dit den nu tvättade plasten istället. Perfekt!

Asiatisk kålblandning, friseesallat, romersk sallat och vintersallat är nu sått i en av lådorna. Bara fiberduk skulle inte räcka nu när nätterna börjar bli rätt svala, så den där biten plast dök upp som på beställning och ombesörjer en mera konkret växthuseffekt. Och gratis är som be­kant oerhört gott ;o)

Allt utom vintersallaten har grott. Men hur mycket det hinner växa vete sjutton, eftersom jag de facto kom mig för att så lite väl sent på som­maren.

I sommar har jag haft två hortensior, en hyfsat stor och en ganska liten, i krukor i trappan upp till ”Rucklets” terrass. Men där kan de ju inte bli över vintern och i någon befintlig rabatt finns det helt enkelt inte plats att gräva ner dem. Så igår var det bara att sätta igång att gräva upp en ny odlingsyta intill Glaspalatset.

Men hu, så tungt det är den här gången ... Antagligen är det viktraset som gör att jag är helt kraftlös i kroppen. Numera finns det inte en till­stymmelse till fettdepå som systemet kan omvandla till energi för att försörja den arbetande muskelapparaten. Tur i oturen då, att det reg­nat så onödigt lite i sommar, för snustorr sandjord är lättgrävd.

Och torrt är det i marken. Torrt så att det dammar när man lyfter på en uppgrävd bit grässvål. Att det regnat både i förrgår och igår märks överhuvudtaget inte :o(

Knaskreativitet

PRECIS NÄR JAG skaffade fodralet till mobiltelefonen visste jag att det var ett korkat drag att välja ett vitt. Jovars, man ser det lättare i mörkret inuti en handväska eller ryggsäck, men ack så sjubbigt det blir.

Därför högg jag imorse en sprittusch och släppte loss all flower power jag har. Nu syns i alla fall inte de värsta fläckarna – och det är fr.o.m. nu garanterat ett one of a kind-fodral ;o)

”Finns det hjärterum så finns det stjärterum”

INGET KAN VARA mer missvisande än det flåshurtiga ordspråket i rub­riken. I alla fall inte här i ”Rucklet”. Är det något vi har gott om är det ont om svängrum, även om läget sakta men säkert förbättrats sedan inflyttningen i december 2005.

Men att det skulle dröja ända till nu innan jag fick till stånd ett högt och smalt skåp till mitt mikroskopiska kök det hade jag aldrig kunnat tro, eftersom jag dagligen och stundligen skurit tänder över att vara tvungen att rulla undan ett till skänk modifierat, 85 cm brett slagbord för att slippa in i frysen.

En tur till Emmaus byggretur resulterade i slutet av förra veckan i ett 40 cm brett, 30 cm djupt och 135 cm högt köksskåp med vitrindörr. Benen, från någon annan begagnad möbel och som jag fick på köpet, ändrade skåpets karaktär helt och hållet. Nu ser det ut som det ska, förutom att jag borde måla det. Men med den hastighet som jag numera får saker till stånd ... tja, då blir det väl om ytterligare åtta-nio år ;o)

På samma resa fick jag dessutom åt mig två små, vita melaminskivor; länge behövda extra hyllplan till högskåpet i badrummet. Och hu, så jobbigt det var att få till den saken då! *ironi*

Inte så dumt, va? Jag funderar faktiskt på att måla det i samma knallröda ku­lör som köksstolarna har. Bara för att. Fast ett vitmålat skåp gör ju förstås mind­re väsen av sig.

Årets ”semester”

HÖGST UPPE PÅ berget i Geta kommun på norra Åland, drygt 35 km från Mariehamn, ligger Soltuna med milsvid utsikt över nejderna och det brusande Norrhavet. Dit för­lade Lilla A och jag denna sommars ”semester”.

Ifjol somras besökte vi den sydligaste delen av Åland, skär­gårds­kom­mu­nen Kökar, och i år blev det således det rakt motsatta. Ur­sprungs­pla­nen var egentligen en ny visit på Kökar, alternativt en tur till Brän­dö, en annan av våra kommuner i skärgården. Men av olika orsaker har det inte blivit av, åtminstone inte tills vidare.

Soltuna erbjuder både restaurang och café, varav vi fick hålla tillgodo med det senare, eftersom kassan är minst sagt skral och den alls inte försumbara bensinkostnaden för en tripp på närmare 100 km tur och retur även den bör räknas in i ”semesterbudgeten”. Att njuta av utsikt och blommande näckrosor är som tur var gratis ;o)

Mina dagar går numera mest åt till att hålla mig på benen. Daglig värk i rygg­mus­ku­la­tu­ren som vid den värsta influensa, olidlig revbenssmärta vissa dagar, kärvande knäleder och mina fötter ska vi inte tala om. In­ne på hjärnkontoret känns det hela tiden, alla dagar som värsta sjö­gången, så det är rena undret att jag klarade onsdagens bilkörning utan att sätta oss i diket på vägen ...

Ett ännu större under är att jag igår lyckades snickra ihop två stora konsoler till den beg. diskbänk jag fyndat på loppis och som nu är mon­terad under terrassen. Planterings- och fiskrensningsbord med hoar kan vi kalla det :o) Bänken kostade mig 15 euro, men de fyra stycken 120 mm långa skruvar jag behövde (som säljs i påsar om fem; läs HÄR vad jag tycker om den saken) för konsolerna gick lös på 4,30. Det är en märklig värld vi lever i.

Passligt nog fick jag igår f.m. ett knippe prima abborrar av snälle herr W. Bänken är därmed testad och med beröm godkänd.

Rabatten växer ... precis som irritationen

DET REGNADE FRÅN och till så gott som hela dagen igår. Trädgården och grödorna tackar! Men så värst mycket utomhusjobb blev det för­stås inte, fast tillväxten av mina ”inomhusodlingar” gynnades istället :o)

[Här ska det vara en bild på mina trasiga, gamla jeans, som förses med fribroderade blommor. Men den är av någon anledning försvunnen :o/ ]

Idag är det måndag. Måndag är tänkt att vara bisfosfonatdag och har så varit i några veckor. Men nu har tanten beslutat sig för att något mer av den skiten tänker hon sannerligen inte peta i sig. Dels har jag mer besvär efter att behandlingen sattes igång än före, dels mår jag apa de två närmaste dagarna efter att jag tagit veckotabletten och – tyngst vägande argument mot ett fortsatt intag – det ska fan tugga i sig kemikalier som i förlängningen kommer att betyda en ökad risk för benbrott.

Långvarigt intag av bisfosfonat (som det är fråga om i fallet med os­teoporos) leder nämligen till att skelettet mineraliseras, dvs blir hårt istället för elastiskt. Något som är hårt, som glas, går lättare sönder än det som är mjukt. Och sen vore det väl sin sak om jag idag var 75-80 år gammal, men jag är faktiskt bara (ja, bara) 51. Ska jag då, vid mina sinnens fulla bruk av egen, fri vilja gå med på att före fyllda 60 skaffa mig en benstruktur som kan brista bara av att jag råkar sätta mig ner lite ovarsamt?! Aldrig på tiden!

Det finns alternativa behandlingsmetoder, vilket dock min läkare ”glömt” att informera mig om. Fast vem är förvånad? Han har också ”glömt” att ge mig någon som helst information om uppkomsten av osteoporos, vikten av rätt sorts motion, ”benvänlig” kost eller vilken prognosen för framtiden är. Att han dessutom ”glömt” att det är på honom, specialisten, det åligger att utfärda de intyg som behövs för försäkringsbolagen och istället skjuter över ansvaret på läkare inom primärvården gör inte saken bättre.

Notera även att bentäthetsmätningen jag genomgick i april gjordes på mitt initiativ och att det på remissen står ”/.../ för att utesluta os­teo­poros.” och inte ”/.../ pga att det föreligger misstanke om osteoporos.” Låt mig gissa att han fick en rejäl överraskning när det visade sig att jag i ländryggen har ett T-score på -2,7 och i höften -3,4. Det här inne­bär att jag har en s.k. manifest osteoporos, där gränsen går vid -2,5.

Min mycket grava D-vitaminbrist konstaterades för 2½ år sedan utan att jag då remitterades för någon bentäthetsmätning. Remiss till inre­medicinare fick jag först efter en neuropsykologisk konsultation på or­der av Pensions-Alandias sakkunnigläkare, vilket t.v. är det enda jag har dem att tacka för. Annars hade det väl aldrig blivit av, trots att jag i åratal tjatat och tjatat och tjatat om att jag inte har något ”fel i huv’et” utan måste har en somatisk åkomma.

Har jag nämnt att jag börjar bli rätt så förbannad..?

Det om det. Nu ska jag traska iväg och hämta det läkarintyg som min underbare allmänläkare utfärdat åt mig före han gick på semester. Det är en kille som har valt sitt yrke av rätt orsaker och som sköter det med den äran.

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Jag fick äntligen tummen ur och grävde upp resterna av husets enda origi­nal­pion, som av någon anledning vuxit tätt, tätt intill gårdens gamla forsythia­bus­ke. Lejonparten fick jag upp redan ifjol, men det blev tydligen några små rot­bitar kvar. De är nu flyttade till planteringen invid infarten.

Innan och till en del under regnet sekatörknipsade jag årsskotten på häcken av kopparhäggmispel. Det är märligt hur ojämnt den växer även på de sträck­or där man inte kan skylla på att de jättelika körsbärsträden stjäl sol och näring.

Om att brodera för att reparera

MINNS NI BILDEN på mina gamla jeans som totalhavererade i slutet av mars..? Jaså inte det. Nåväl, jag skrev då att jag bannemej skulle hitta på något sätt att förlänga livet på dem ytterligare ett tag och igår nådde det efterlängtade regnet äntligen hit till Åland. Regnväder är kanonläge för inomhusfix!

Inspirerad av chick flick-rullen ”Systrar i jeans” skred jag till verket. En liten blomma vid ena fickan:



En smärre rabatt rakt över låret, där tyget gått sönder från sidsöm till sidsöm:



Tadaa! Det är väl kanske inte ett par brallor att dra på sig när man ska på fin middag, men som trädgårdsklädsel duger de alldeles utmärkt:



På baksidan där revan fanns började jag med att med applikations­vli­seline stryka på en remsa tunt bomullstyg för att hålla ihop det hela:



Vem vet, förresten? Dessa gamla, loppisfyndade Levi’s blir kanske med tiden ena rik­tiga flower power-brallor, fulla med broderade blommor av olika kulörer och modeller :o)

På tal om blommor ska jag nu dra på mig mina nybroderade och gå ut på gården och gräva upp en pion, som behöver omlokaliseras från sitt kufiska läge precis intill stammen på min forsythia. Man kan ju undra hur i herrans namn den i tidernas morgon hamnat där :oS

Om att reda sig själv

DET FINNS DAGAR – inte många, men de finns – när det känns som man lyckats uträtta stordåd. Som igår, när jag så där mitt i allt fick för mig att jag skulle reparera taket till min lilla hammock.

Ett av sidostagen bröts mitt itu i början av december ifjol, när vind­gu­darna behagade lyfta hammocken från terrassen och med ett brak släppa ner den på gården, bara någon meter från Glaspalatset.

Faktum är, att jag redan hade hunnit be herr K om hjälp med att till­verka ett helt nytt stag. Men den mannen har så mycket om sig och kring sig att jag, lika snabbt som jag frågat, drabbades av dåligt sam­vete. Istället tog jag igår fram trälim, tving, skruvar och en rulle Jesus­tejp.

Resultatet är kanske inte det vackraste, men det håller (hoppas jag). Dessutom döljs reparationen av taktyget när det viks ner på plats, så shit the same egentligen.

Fast behovet av solskydd är ju inte direkt akut just nu, för var håller värmen hus?! Inatt igen kröp det ner till bara strax ovanför nollan, vilket är anledningen till att mina gurkplantor fortfarande residerar på köksbordet.

Nu har de vuxit till sig så pass att de börjar utveckla klängen. En del är hårt hoprullade, som på bilden härunder, andra famlar förgäves i tom­ma intet i hopp om att hitta något att vira sig runt.

Så kom igen nu, våren! Det är dags nu!