Ruckelhäxan reflekterar över jävlar anamma

 
Tjurskallighet

Det ska fan vara enveten,
när man ids blomma fast man är
så liten att man knappt syns.

Allt som oftast känner jag mig som den här pelargonen, liten men en­vis som synden. Fast blommar gör jag sannerligen inte. Det är nog mer av motsatsen.

Och på tal om jävlar anamma, så snubblade jag igår kväll helt out of the blue på K, en gammal arbetskamrat från fornstora dagar. Det är en dam med mycket jävlar anamma det! Vi har inte setts på femton ...tju­go ... ja, kanske ännu fler år, men det kändes som igår.

Så är det med somlig vänskap, precis som med en pelargon som väg­rar låta sig knäck­as fast man misslyckas med att vårda den ;o)

Ruckelhäxan reflekterar lite mera

 
Simultankapacitet

När jag var 1½ fixade jag att
... sitta på pottan,
... leka med kramdjur,
... suga på min napp,
... umgås med familjens shih-tzu,
... läsa en bok och
... konversera.

Samtidigt.

Idag är jag nöjd om jag klarar nummer ett och fem på samma gång.
 

Ruckelhäxan reflekterar

 
Ålderstecken

Man vet att man blivit till åren
när en välklippt gräsmatta
är långt mer tillfredsställande
än ett one night stand.

Sommar på butelj

I MIN BARNDOM kokades det ofta saft. Då använde mamma en s.k. Saft-Maja, dvs ångkokade bären. Hos oss har det aldrig funnits någon ställning med silduk och inte tänker jag skaffa någon heller. Man får helt enkelt ta vad man har. En gammal tygblöja och ett gäng kraftiga klämmor att hålla duken på plats med ovanför en kastrull funkar lika bra :o)

Ungefär 7 liter fläderblomssaft har jag stuvat ner i källaren nu. Det blir riktiga lyxläsken om man blandar med bubbelvatten från kol­syre­appa­raten med en spädning på 1:5-6!

I motsats till fjolårets krusbärskatastrof, då något (virus? svamp?) angrep inte bara min buske utan alla i grannskapet också, så blir det gott om fina bär i år. ”Peppar, peppar ...” borde jag kanske säga, för det kan ju hända något ännu.

I år är det ett bättre rosår än på länge. Aldrig har min ’Schneewittchen’ blommat som den gör just nu! Bilden är tagen precis efter ett riktigt slagregn, därför bugar sig alla blomtyngda grenar mot marken lite ext­ra mycket.

Nu sitter jag här och funderar på om jag inte ska ta och göra en sats rabarbersaft också, innan säsongen för denna godsak är helt slut för den här gången.

Somrig släkttradition

MIN KUSIN P och hennes man kommer sedan många år seglande till Åland varje sommar, så även detta. Mer än så träffas vi inte under ett helt kalenderår, eftersom jag, å min sida, aldrig rör mig åt deras håll av världen. Ja, egentligen inte åt något håll om jag ska vara ärlig.

Släktträdet har för övrigt vuxit med en ny liten kvist: P:s dotterdotter R, nu ett år och nio månader, som redan förra sommaren, liksom nu, fanns med ombord med sin mamma.

Egentligen var det min tur att bjuda hem dem till oss i ”Rucklet”, men när det finns smått med i bilden får man rätta sig efter sådant som sov- och mattider. Därför blev det middag ombord efterföljd av mina medhavda chokladmuffins med Philadelphiatopping och smultron från trädgården.

Topping till 6-8 muffins gör man så här:

Vispa ihop 30 g rumstempererat smör med 150 g florsocker, 1 tsk vaniljsocker och saften från en 1/4 citron. Vispa till sist i 50-60 g Philadelphiaost och färga smeten med 1 krm av valfri karamellfärg
om du känner för det.

Rosa som min topping hade jag föreställt mig att den för året nya trädgårdsriddarsporren ’Astolat’ skulle bli, för på lappen står det ”Rosa i olika nyanser”. Mjaa... jag tycker nog att den mera är lila när den nu slagit ut:

Igår kom ett mycket efterlängtat regn, fast inte i någon större mängd. Jovars, när det regnade, då regnade det, men det varade inte alls till­räckligt länge. Fast kanhända blev min lilla vattentunna ändå fylld ..? Det måste jag genast ge mig ut på gården för att kolla!

Högsommarsvep

OJ, OJ, VI närmar oss mitten av juli redan ... Usch, så fort sommaren går! Jag tycker att jag knappt hinner börja njuta av den förrän det är dags att börja höststäda på gården :o/

Inte vet jag vad insekterna pysslar med den här tiden heller, men någ­ra har i alla fall boat in sig i mitt sprillans nyuppförda hotell. Ser ni att det är flera hål i träbitarna som är igenmurade?

Under gårdagen, som var en så där behagligt lagom varm dag med ljum, lagom hård vind, passade jag på att göra årets klipp. Ifjol beskar jag ganska resolut, så i år behövde jag inte mer än putsa på de tre av mina fem äppelträd jag försöker få form på.

Inomhus har det äntligen hänt! Porslinsblomman i köksfönstret har sla­git ut sina allra första blommor i min vård och när man tittar nära, nära förstår man varför den jämförs med porslin. Tänk, att naturen kan producera någonting som är så här otroligt perfekt till sin utformning:

Utomhus gläder jag mig åt att det faktiskt dyker upp av pionvallmon jag sådde ifjol (?). Jag befarade faktiskt att den hade konkurrerats ut av opievallmon, som frösått sig så frikostigt att det är snudd på vall­mo­matta i rabatten utanför Glaspalatset.

Likaledes utanför Glaspalatset står den märkligt tvåfärgade mors­dags­rosen och formligen sprutar ur sig knoppar. Det ser hur kufiskt ut som helt med laxrosa och blårosa blommor på samma planta.

Och så rosorna då, de riktiga, om jag tillåts uttrycka mig så. ’Wrams Gunnarstorp’ är helt enastående i år och får faktiskt förbipasserande att stanna upp för att beundra överflödet av blommor:

’Aimable Amie’ står inte långt efter hon heller! Den här sommaren har den här bedårande buskrosen mer blommor än någonsin:

Detsamma gäller min ’Schneewittchen’, som inte frusit bort så radikalt den gångna vintern. De helt kritvita blommorna blir nästan själv­ly­san­de när skymningen lägger sig på kvällen: