lördag 9 februari 2013
En och annan tanke om omtanke
DET FINNS FÖRMODLIGEN inte någon effektivare metod för att skilja agnar från vete än att befinna sig i en livskris av någon form. Sorg, skilsmässa, sjukdom – eller en oturlig combo av flera saker samtidigt – det är i stunder som dessa man får en glimt av under vilka ytor det döljer sig äkta medmänsklighet.
Det är inga stora gester som behövs, tvärtom. Det kan vara alldeles tillräckligt att bara lyssna en stund. Aktivt och närvarande, utan att den uttråkade blicken förlorar sig i fjärran och tankarna med all tydlighet befinner sig på annat håll.
För mig, som lever ensam och på mer än två decennier inte ens haft arbetskamrater att surra med, är detta lika med guld. Alla har vi ett mer eller mindre uttalat behov av att prata av oss. Men visst är det så, att långt ifrån alla besitter förmågan att låta även andra komma till tals?
Omtanke om sin nästa kan, som bekant, vara något så enkelt som ett knippe tulpaner, bara för att och utan någon bakomliggande agenda. Eller att skänka bort något man själv inte har någon nytta av, men som man tror kan komma någon annan till glädje eller hjälp. Ja, egentligen vilken liten, oväntad handling som helst, som ett tecken på att man förstår att Livet är i en besvärlig fas.
In real life är ni några stycken som stolta kan lyfta på era svansar, och eftersom ni själva vet vilka ni är är det onödigt att räkna upp er. Men tack, tack i himlen, för att ni finns! Och tack även till alla er som kommer på besök hit till bloggen och delar med er av er klokskap och humor! Ni har faktiskt givit mig anledning att mynta ett helt nytt begrepp:
VE, Virtuell Empati ... minst lika god som en ann’!
För eget vidkommande tror jag – nej, jag vet – att jag alltid funnits där när Livet krisat för andra. Otaliga är vid det här laget antalet sorger, sjukdomar och separationer jag varit med om, förutom mina egna. Ändå är det först nu, vid 50+, som jag förstått att det är på de mest oväntade håll man finner fritt flödande, empatiska ådror och ytterst sällan där man i sin enfald utgått från att de ska forsa fram.
Tyvärr verkar det som jag själv har gått i sin. Just nu förmår jag nätt och jämt hålla mig själv och Lilla A flytande. Det råder kort och gott katastrofal orktorka.
Det är inga stora gester som behövs, tvärtom. Det kan vara alldeles tillräckligt att bara lyssna en stund. Aktivt och närvarande, utan att den uttråkade blicken förlorar sig i fjärran och tankarna med all tydlighet befinner sig på annat håll.
För mig, som lever ensam och på mer än två decennier inte ens haft arbetskamrater att surra med, är detta lika med guld. Alla har vi ett mer eller mindre uttalat behov av att prata av oss. Men visst är det så, att långt ifrån alla besitter förmågan att låta även andra komma till tals?
Omtanke om sin nästa kan, som bekant, vara något så enkelt som ett knippe tulpaner, bara för att och utan någon bakomliggande agenda. Eller att skänka bort något man själv inte har någon nytta av, men som man tror kan komma någon annan till glädje eller hjälp. Ja, egentligen vilken liten, oväntad handling som helst, som ett tecken på att man förstår att Livet är i en besvärlig fas.
In real life är ni några stycken som stolta kan lyfta på era svansar, och eftersom ni själva vet vilka ni är är det onödigt att räkna upp er. Men tack, tack i himlen, för att ni finns! Och tack även till alla er som kommer på besök hit till bloggen och delar med er av er klokskap och humor! Ni har faktiskt givit mig anledning att mynta ett helt nytt begrepp:
VE, Virtuell Empati ... minst lika god som en ann’!
För eget vidkommande tror jag – nej, jag vet – att jag alltid funnits där när Livet krisat för andra. Otaliga är vid det här laget antalet sorger, sjukdomar och separationer jag varit med om, förutom mina egna. Ändå är det först nu, vid 50+, som jag förstått att det är på de mest oväntade håll man finner fritt flödande, empatiska ådror och ytterst sällan där man i sin enfald utgått från att de ska forsa fram.
Tyvärr verkar det som jag själv har gått i sin. Just nu förmår jag nätt och jämt hålla mig själv och Lilla A flytande. Det råder kort och gott katastrofal orktorka.
Sparat i följande arkivlådor:
Funderingar,
Omtanke om andra
fredag 8 februari 2013
Om när en mamma blir lite trött
I BÖRJAN AV juni i år går Lilla A ut grundskolan. Inför examen håller hon i textilslöjden på att egenhändigt, mycket omsorgsfullt sy en jättesöt s.k. corsageklänning, den på bilden här under. Elegant som bara den av vit duchesse, tyll och med pärlband som dekor längs midjesömmarna.
Men så var det skor då, det evinnerliga problemet. I just det här fallet är det inte riktigt okej med Converse, oavsett kulör.
Bland det värsta jag vet är att se valpiga femton-sextonåringar vingla omkring i skyhöga klackar, med en gångstil som snarast påminner om den hos en anka iförd Pampers byxblöjor fulla av ett rejält lass. Att gå på högklackat är en konst, en svår konst, som få vanliga, dödliga bemästrar. I tidigare nämnda åldersgrupp återfinner man inte många, hur gärna de än vill tro det själva.
Därför blev jag så himla glad när jag på min stamloppis idag bokstavligt talat snubblade över ett par helt oanvända, vita skor av ballerinatyp men med liten klack. På prislappen står det 6 €, vilket är bra mycket mindre än nypriset hos Skopunkten, där de just nu står att finna under rubriken Nyinkommet.
Men tro inte att de får godkänt. Nädå. Så nu överväger jag helt allvarligt att printa ut ett avtal, i vilket det kommer att stå att jag fritas från allt ansvar för att paniklösa skosituationen dagarna före (eller samma dag) examen ska gå av stapeln. Det ska hon baskemej få underteckna, om min förmånliga, lättvindiga och absolut perfekta skolösning inte accepteras.
Japp, den sortens morsa är jag, och det står jag för så länge som det är jag som står för fiolerna. Men vad tycker ni andra? Skulle inte de här skorna passa alldeles underbart till en klänning som denna, buren av en sextonåring..?
***
På måndag börjar den intravenösa antibiotikabehandlingen. Efter det blir jag kanske en trevligare människa igen. Men på skofronten ändrar jag mig icke ;o)
Men så var det skor då, det evinnerliga problemet. I just det här fallet är det inte riktigt okej med Converse, oavsett kulör.
Bland det värsta jag vet är att se valpiga femton-sextonåringar vingla omkring i skyhöga klackar, med en gångstil som snarast påminner om den hos en anka iförd Pampers byxblöjor fulla av ett rejält lass. Att gå på högklackat är en konst, en svår konst, som få vanliga, dödliga bemästrar. I tidigare nämnda åldersgrupp återfinner man inte många, hur gärna de än vill tro det själva.
Därför blev jag så himla glad när jag på min stamloppis idag bokstavligt talat snubblade över ett par helt oanvända, vita skor av ballerinatyp men med liten klack. På prislappen står det 6 €, vilket är bra mycket mindre än nypriset hos Skopunkten, där de just nu står att finna under rubriken Nyinkommet.
Men tro inte att de får godkänt. Nädå. Så nu överväger jag helt allvarligt att printa ut ett avtal, i vilket det kommer att stå att jag fritas från allt ansvar för att paniklösa skosituationen dagarna före (eller samma dag) examen ska gå av stapeln. Det ska hon baskemej få underteckna, om min förmånliga, lättvindiga och absolut perfekta skolösning inte accepteras.
Japp, den sortens morsa är jag, och det står jag för så länge som det är jag som står för fiolerna. Men vad tycker ni andra? Skulle inte de här skorna passa alldeles underbart till en klänning som denna, buren av en sextonåring..?
På måndag börjar den intravenösa antibiotikabehandlingen. Efter det blir jag kanske en trevligare människa igen. Men på skofronten ändrar jag mig icke ;o)
Sparat i följande arkivlådor:
Borrelios/neuroborrelios,
Ditten och datten,
Fyndat
torsdag 7 februari 2013
Är du kräsmagad? Vänd om!
PÅ ÅBO UNIVERSITETS centralsjukhus går det undan minsann! Jag besökte läkare i måndags kl. 11:00. Med posten igår kom anteckningen från besöket, färdigt översatt från finska till svenska! Inte var det kort heller, en hel A4:a.
Ur innehållet:
Man berättade för patienten att symtomen t.o.m. kan öka i början av behandlingen [med ceftriaxon].
Jippi, liksom ...
Man berättade också att det är mycket osäkert om alla symtom försvinner under behandlingen och i vilket fall som helst så kommer behandlingsresponsen långsamt under flera månader.
Just så, ja :o/
Man kan dock inte med säkerhet säga att minnesstörningarna och koncentrationssvårigheterna skulle bero på borrelia, således rekommenderas att patienten ännu under detta år får tid till kontroll hos neurolog på Ålands centralsjukhus. Likaså skrivs remiss till hudläkare på Ålands centralsjukhus.
Jahapp. Here we go again. Hudläkarremissen kommer sig av det märkliga eksem jag har fläckvis här och där på kroppen; handleder, underarmar, armveck, knäveck och på låren. Tidigare visat för både den ena och den andra läkaren här på ön, men med responsen: Jaså, jaha?
Somliga av fläckarna kliar, andra inte. Somliga är runda, nästan helt cirkelformade, andra inte. Min egen okvalificerade gissning är att de, direkt eller indirekt, hänger ihop med borreliosen, precis som så många av mina övriga kufiska åkommor.
Gud, så roligt att jag alltid har trevliga saker att berätta numera ... *ironisk*
Ur innehållet:
Man berättade för patienten att symtomen t.o.m. kan öka i början av behandlingen [med ceftriaxon].
Jippi, liksom ...
Man berättade också att det är mycket osäkert om alla symtom försvinner under behandlingen och i vilket fall som helst så kommer behandlingsresponsen långsamt under flera månader.
Just så, ja :o/
Man kan dock inte med säkerhet säga att minnesstörningarna och koncentrationssvårigheterna skulle bero på borrelia, således rekommenderas att patienten ännu under detta år får tid till kontroll hos neurolog på Ålands centralsjukhus. Likaså skrivs remiss till hudläkare på Ålands centralsjukhus.
Jahapp. Here we go again. Hudläkarremissen kommer sig av det märkliga eksem jag har fläckvis här och där på kroppen; handleder, underarmar, armveck, knäveck och på låren. Tidigare visat för både den ena och den andra läkaren här på ön, men med responsen: Jaså, jaha?
Somliga av fläckarna kliar, andra inte. Somliga är runda, nästan helt cirkelformade, andra inte. Min egen okvalificerade gissning är att de, direkt eller indirekt, hänger ihop med borreliosen, precis som så många av mina övriga kufiska åkommor.
Gud, så roligt att jag alltid har trevliga saker att berätta numera ... *ironisk*
Sparat i följande arkivlådor:
Borrelios/neuroborrelios,
Hälsa - sjukvård
onsdag 6 februari 2013
En skärva hopp
KANSKE FRÅN OCH med nästa vecka? Om jag har tur, alltså. Men med sånt har det varit lite magert på sistone, så egentligen gör jag mig inga förhoppningar.
Samtidigt är jag väl införstådd med att jag inte på något som helst sätt är unik när det gäller att inte få korrekt diagnos och adekvat behandling i tid, innan skadan har hunnit bli för stor och permanent. Klicka HÄR för att ta del av en annan av alla tusentals lika jävliga historier.
Idag snurrar och gungar hela världen igen, det pirrar och porlar i hela ryggmuskulaturen och jag fryser som en skabbig hund.
Idag gör jag inte många knop.
Sparat i följande arkivlådor:
Borrelios/neuroborrelios,
Egenhändigt illustrerat,
Hälsa - sjukvård,
Jämmer och elände
tisdag 5 februari 2013
Relationer
MIN RESA TILL Åbo i förrgår företog jag med Viking Lines nya fartyg, m/s Viking Grace. Den överväldigande majoriteten medresenärer var finskspråkig, så till ombordunderhållningen hörde ett antal olika uttalsvarianter av fartygsnamnet.
Somliga fick det rätt, dvs [Grejs]. Andra valde [Grase] med kort a. Men det roligaste, alla kategorier, var ändå [Kreiz]. Här är orsaken till min munterhet:
Hahaha! Typ. Och passande, för logistiskt är hon nog den märkligaste passagerarfärja jag hittills trampat heltäckningsmatta på. Rena galenskapen är dessutom de s.k. sjöpriserna ombord. För vad tycks om 2,20 € för en liten mugg automatkaffe? Må vara att det ingår påtår, förutsatt att denna pytsas i inom en timme. Men hallå, 2,20 €??
Mackan, som enligt lappen på hyllkanten skulle vara vegetarisk, var inte heller den någon källa till glädje. Dyr var den (4,50 €) och definitivt inte nylagad. Fyllningen bestod av ett salladsblad, två gurkskivor och en hög blöt svampsallad.
Det sistnämnda medförde att brödets undersida var en enda soggy gegga, som i kombination med den totalt kryddbefriade svampröran gjorde hela anrättningen riktigt oaptitlig. Ja, snudd på äcklig. Och notera då, att jag normalt inte är kinkig med maten.
Dagen därpå, dvs igår, fikade väninnan A och jag på stan i Åbo. På ett tjusigt centrumfik, mitt i smeten. En balja riktigt bryggkaffe – och då menar jag balja, av formatet säg till om ni önskar en frälsarkrans till kaffet – betingade 2,50 €. På land! I en storstad! Mitt i centrum! Viking Lines blaskkopp är med andra ord endast 12 % billigare, så kan man verkligen kalla det för taxfreepris när mervärdesskatten iland är 14 %..?
Och ställer man koppen kaffe för 2,20 € i relation till att jag i Åbo kunde förse mig med 50-grams garnnystan merinoull för 2,32 €/st ter sig sjöpriset ännu mer skrattretande.
Ur led är tiden. Och prisnivån i samhället har gått käpprätt åt helvete. Men, men, tell me something I did’t already know.
Somliga fick det rätt, dvs [Grejs]. Andra valde [Grase] med kort a. Men det roligaste, alla kategorier, var ändå [Kreiz]. Här är orsaken till min munterhet:
Hahaha! Typ. Och passande, för logistiskt är hon nog den märkligaste passagerarfärja jag hittills trampat heltäckningsmatta på. Rena galenskapen är dessutom de s.k. sjöpriserna ombord. För vad tycks om 2,20 € för en liten mugg automatkaffe? Må vara att det ingår påtår, förutsatt att denna pytsas i inom en timme. Men hallå, 2,20 €??
Mackan, som enligt lappen på hyllkanten skulle vara vegetarisk, var inte heller den någon källa till glädje. Dyr var den (4,50 €) och definitivt inte nylagad. Fyllningen bestod av ett salladsblad, två gurkskivor och en hög blöt svampsallad.
Det sistnämnda medförde att brödets undersida var en enda soggy gegga, som i kombination med den totalt kryddbefriade svampröran gjorde hela anrättningen riktigt oaptitlig. Ja, snudd på äcklig. Och notera då, att jag normalt inte är kinkig med maten.
Dagen därpå, dvs igår, fikade väninnan A och jag på stan i Åbo. På ett tjusigt centrumfik, mitt i smeten. En balja riktigt bryggkaffe – och då menar jag balja, av formatet säg till om ni önskar en frälsarkrans till kaffet – betingade 2,50 €. På land! I en storstad! Mitt i centrum! Viking Lines blaskkopp är med andra ord endast 12 % billigare, så kan man verkligen kalla det för taxfreepris när mervärdesskatten iland är 14 %..?
Och ställer man koppen kaffe för 2,20 € i relation till att jag i Åbo kunde förse mig med 50-grams garnnystan merinoull för 2,32 €/st ter sig sjöpriset ännu mer skrattretande.
Ur led är tiden. Och prisnivån i samhället har gått käpprätt åt helvete. Men, men, tell me something I did’t already know.
Sparat i följande arkivlådor:
Funderingar,
Fyndat,
Garn
måndag 4 februari 2013
Om att ta sig över ån efter vatten
SÅ SENT SOM i november tryckte jag i mig en tre veckor lång, heavy duty amoxicillinkur pga verifierad, sekundär neuroborrelios. Dödfött projekt från början, pga fel typ av antibiotikum, om någon frågat mig. Men ingen känner sin egen hälsa sämre än patienten själv, så inte blev jag tillfrågad. Ingen lyssnade heller när jag försökte framföra avvikande åsikt.
Nåväl, i december var jag på en second opinion-konsultation hos endokrinolog i Åbo och blev då, på grund av samma borreliainfektion, per omgående remitterad vidare till kollegorna på infektionskliniken. Ja, den i Åbo alltså.
Igår förflyttade jag mig därför ännu en långväga gång över ån för en specialistkonsultation. Och guess what? Jag har fått en remiss! Till ...
*trumvirvel för att höja spänningen*
... Ålands hälso- och sjukvård, för en heavy, heavy duty, några veckor lång, intravenös antibiotikabehandling med ceftriaxon.
Blir man trött eller blir man trött..?
Denna behandling kommer med god tur att påbörjas bara 7 år och 7 månader efter att jag vid ett akut läkarbesök fick diagnosen Ansträngnings- eller utmattningsutlöst huvudvärk och skickades hem med ordinationen Burana + Panadol.
Blir man trött eller blir man tröööööööööööööööööööött?!
Retorisk fråga.
Man blir
TRÖTT!!
Och jävligt förbannad.
Nåväl, i december var jag på en second opinion-konsultation hos endokrinolog i Åbo och blev då, på grund av samma borreliainfektion, per omgående remitterad vidare till kollegorna på infektionskliniken. Ja, den i Åbo alltså.
Igår förflyttade jag mig därför ännu en långväga gång över ån för en specialistkonsultation. Och guess what? Jag har fått en remiss! Till ...
*trumvirvel för att höja spänningen*
... Ålands hälso- och sjukvård, för en heavy, heavy duty, några veckor lång, intravenös antibiotikabehandling med ceftriaxon.
Blir man trött eller blir man trött..?
Denna behandling kommer med god tur att påbörjas bara 7 år och 7 månader efter att jag vid ett akut läkarbesök fick diagnosen Ansträngnings- eller utmattningsutlöst huvudvärk och skickades hem med ordinationen Burana + Panadol.
Blir man trött eller blir man tröööööööööööööööööööött?!
Retorisk fråga.
Man blir
TRÖTT!!
Och jävligt förbannad.
Sparat i följande arkivlådor:
Borrelios/neuroborrelios,
Hälsa - sjukvård,
Jämmer och elände
söndag 3 februari 2013
Jodå, bra å ha!
MIN NYA FRANSYSKA är provkörd och har befunnits fungera över förväntan. Jag har allaredan en del idéer om vad jag ska kunna använda de här hemstickade snoddarna till, men eftersom jag ska ut och gunga på böljan den blå idag får testandet anstå en stund.
Morgondagen bjuder på laboratorie- och läkarbesök vid Åbo universitets centralsjukhus. Gud give, att den infektionsläkare jag ska träffa ska få någon rätsida på hela neuroborreliosröran! Wish me luck!
Morgondagen bjuder på laboratorie- och läkarbesök vid Åbo universitets centralsjukhus. Gud give, att den infektionsläkare jag ska träffa ska få någon rätsida på hela neuroborreliosröran! Wish me luck!
Sparat i följande arkivlådor:
Borrelios/neuroborrelios,
Hälsa - sjukvård,
Stickat,
Tillverkat
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)