Festligt bara värre

IGÅR VAR DET en strålande septemberdag. Inte en droppe regn på hela da’n, för att citera Tomas Ledin. Ett utmärkt läge för att fortsät­ta be­skärningen av mitt kaneläppelträd, som jag påbörjade i våras.


Nu börjar det anta en form och ett format som jag är nöjd med, men jag kan samtidigt konstatera att jag inte blivit yngre under det se­nas­te halvåret. Ojojoj, vad allt går låångsamt – och ajajaj, vad ont jag får överallt ... :o/

Moroten var middagen med herr K, som hägrade utåt kvällen. Herr K bor ”ute i skogen”, i ett riktigt renoveringsprojekt. ”Rucklet” är rena lyxvillan i jämförelse. Mitt kök är stort som en skokartong, men hans är snarast en tändsticksask. Dessutom saknas det t.v. rinnande vat­ten och avlopp och kokmöjligheterna är ... begränsade, om jag så säger.

Därför händer det lite då och då att vi gör en s.k. joint venture: han står för de dyraste ingredienserna och jag för bastubad, utrymme, kökskonster och efterföljande disk. Igår blev det en enkel tomat- och rödlökssallad, helstekt oxfilé med rostade morötter av tre kulörer, klyftpotatis och en jättegod, kall sås på Kesella, råröda tranbär och riven pepparrot. Köttet hade herr K marinerat i förväg och han hade även rört ihop såsen.

Vinet, en ypperlig Rioja av en prisklass jag normalt bara kan drömma om, hade han fått av en god vän. Det passade lika bra till varmrätten som till de goda ostar och Bornholmskex vi på äkta franskt manér av­run­dade måltiden med.


Senare, i soffan i sällskap av herr Skavlan och hans gäster, proppade vi dessutom i oss ugnsstekta äpplen med lättvispad vaniljgrädde ... Slutsummering: jag var inte hungrig när jag gick till sängs, det kan ni skriva upp!

***
Under eftermiddagen idag är det boksläpp för författande väninnan Sonja Nordenswans senaste roman, ”Zimbardien”, men före det van­kas det mer trädgårdsarbete.

Två är också ett antal

PÅ MIN GÅRD växer ett relativt ungt äppelträd av sorten melonäpple. Detta lilla träd har jag haft i min ägo i närmare tio år redan, men un­der den tiden har det planterats om summa tre gånger. Orsaken till detta tänker jag bespara er.

Men som var och en med åtminstone rudimentära kunskaper i träd­gårdsskötsel omedelbart begriper har det lilla trädet inte riktigt hunnit växa till sig så som det borde, och någon frukt har jag aldrig fått – förrän i år.

Igår skördade jag nämligen två vackra äpplen! Rena, rama skol­boks­exemplen på hur sorten ska se ut. Men dessa två var liksom hela skörden det.


Faktum är att jag kände mig lite som Vilhelm Mobergs Kristina, där jag stod med äpple nummer ett i handen, även om det inte var någon Karl-Oskar som plockat det åt mig.

***
I förrgår kväll var jag promenerande till stadsbiblioteket under ett kortvarigt uppehåll i det evinnerliga regnandet. På hemvägen föll min blick på några fina blodlönnar intill gångvägen. Jag tycker blod­lön­nar­na med sin mustiga, djupt vinröda färg är väldigt dekorativa, så jag norpade helt sonika med mig en handfull frön.


Härmed myntar jag glatt ett nytt levnadsordspråk:

”Så som om du skulle leva för evigt,
skörda som om du skulle dö idag.”

Höstglädjor

AV MINA STORSTILADE planer på skogsvändor för svamp- och bär­plockning blir det synbarligen det här året platt intet. Visst ploppar det upp svampar även på ”Rucklets” gård, men med ätligheten är det lite si och så. Fast de är ju vackra att se på :o)


Trots att vi med raska steg närmar oss oktober är det en del som en­vetet fortsätter att blomma. Som den här nävan, som jag i skrivande stund inte minns namnet på. Den står i den lilla planteringen utanför Glaspalatset och lyser som en blått stoppmärke mot allt det gröna.


Bergklinten blommade över för länge sedan. Men jag klippte bort alla skruttknoppar och titta bara, den blommar om!

Stackars 'New Dawn' har mått visset hela sommaren, men lik förban­nat sätter hon nya knoppar nu. Men jag har också kunnat konstatera att det är gott om bladlöss på de fräschaste årsskotten, så en extra runda med såpa- och rödspritslösning tycks vara av nöden, årstiden till trots.

Och precis som i fallet med bergklinten har pepparmyntan en andra blomning efter att jag klippte ner den förra.


Sen kunde jag inte låta bli att ta en bild av grannfrun M:s fina Mår­backa- och rosenpelargoner. De har stått ute på trappan hela som­ma­ren, till glädje även för mig ;o) En rosenpelargon står rätt högt på min önskelista, även om jag f.n. snöat in lite grann på doft- och vild­pe­lar­goner.


Och på tal om vildpelargoner, så hade brevbäraren idag med sig sån där ovanligt trevlig post: ett kuvert från min ”storasyster” Monkan i Malmö. Av henne fick jag i sensomras jättefina pelargonsticklingar och nu har hon ovanpå det förärat mig skott från sina båda porslins­blom­mor, med rotanlag på gång och allt! Min glädje och lycka vet inga gränser!! ♥♥♥ TACK!! ♥♥♥

Cocooning

FÖR NÅGRA ÅR talades det mycket om cocooning, det vill säga att ”boa in sig” hemma. För många infinner sig cocooning-behovet när hös­ten kommer, men jag är en sån som cocoonar året runt och motvilligt lämnar kära ”Rucklet” för några längre perioder.

Så här efter sommaren blir jag ännu mer cocooning-benägen och skul­le helst vilja göra som Lilla A och däcka på soffan med mjuka yllefilten upp till hakan. Men inte bara för att vila bort en höstförkylning, utan för att sova bort hela vinterhalvåret.


Men det går ju inte, och dessutom finns det fortfarande en hel del att göra före trädgård och växthus kan lämnas över i kung Bores omilda händer. Igår röjde jag t.ex. undan alla krukor med tomater och häng­de upp alla fruktbärande kvistar för mogning.

Färgen på vinrankans blad börjar så sakteliga skifta i gult och ampeln invid trappan upp till terrassen gapar tom. Trist :o/ Visst borde jag väl unna mig en kruka ljung eller nåt..?


Före jag gick in för dagen plockade jag i alla fall med mig vad som för­modligen är en av de sista buketterna för i år. Det blev en verkligt salig blandning av dies und das, men färgglatt nog att göra mig glad ändå:

Lunka på?

TRÄDGÅRDSSÄSONGEN ÄR ÖVER och därmed är det dags att blåsa nytt liv i det dagliga promenerandet. Men det bara regnar och regnar – och alldeles snart blir det halt också ... *suck!* Så jag har börjat fun­dera. Fundera på ett gåband, alltså. För att kunna gå oavsett ljus-, väder- och väglagsförhållande.


Min plötsligt påkomna jordbruksinkomst med en påföljande aviserad kvarskatt om drygt 5.000 euro förvandlades nämligen till en liten åter­bäring istället :o) Därav funderingarna på att omvandla detta ovänta­de kassatillskott till någonting hälsobefrämjande; en investering i det egna kapitalet skulle man kunna säga.

Attract har kört stenhård marknadsföring under en lång tid, det kan ingen ha missat, men på marknaden finns flera, i mitt tycke likvärdiga produkter. Bland annat har jag hittat den HÄR, av märket Viking. Min egen erfarenhet av såna här s.k. träningmaskiner är mindre än noll, så är det någon av er som vet besked om vilket fabrikat som är något att satsa på??

Fast man skulle kanske försöka få tag på ett begagnat istället..? Det finns väl alltid någon som skaffat – eller fått – ett band som bara står och skräpar?

Julen är här!

JA, I ALLA fall om man får tro sina ögon ;o) Den här glada tomte­far­brorn stötte jag igår på vid den skördemarknad som avslutar vår tre dagar långa åländska skördefest och som för första gången gick av stapeln vid travbanan i Mariehamn.


Marknaden blev för min del allt jag det här året besökte, för jag har vissa moraliska betänkligheter runt detta att sitta och köra bil mil efter mil runt landsbygden för att handla ekologiskt. Till travbanan kunde jag och kompisen P ta oss med cykel.

Det var gott om besökare – både två- och fyrbenta – himlen höll tätt och det var till och med lite soligt.


Jag hade siktet inställt på Ålandsodlade päron, men typiskt nog de var slutsålda när jag väl kom fram till det marknadsståndet. Men färska abborrfiléer från Brändö fick jag med mig hem till middagen! Stora och fina och till det relativt humana priset om 15 euro/kilo.


Och naturligtvis fanns det allt möjligt ätbart att fylla krävan med, där­ibland självfallet vår traditionella ålandspannkaka med ”snömos” (vispgrädde) och sviskonkräm:


Nu blev det varken det ena eller det andra för mig. Jag nöjde mig med att fylla ryggsäcken med ett kilo finfin purjolök, drygt två kilo fan­tas­tiska rödlökar och en kasse med såväl gula som svarta morötter. Fika blev det hemma.

Idag regnar det igen och Lilla A är fortfarande skruttig :o/

”Tjejmiddag”

 

Lördag, FF och ”tjejmiddag”.
Grupptryck det är grejer det!

För i runda slängar sexton-sjutton år sedan var jag i egenskap av gra­fisk designer extreminvolverad i Folkhälsans kampanj ”Sluta langa”. Därför förvånar det mig storligen att det ännu idag finns ton­års­för­äldrar som vandrar omkring med skygglappar och envetet mässar: ”Egna barn och andras ungar ... egna barn och andras ungar ...”

Gooood morning, folks!
This is your wake up call.