Om att gå från tanke till handling ... efter en stunds eftertanke

HAR MAN INTE att göra, så får man att göra. Det här borde ha gjorts redan hösten 2005, för åtta år sedan. Nu blev det gjort, onsdag och torsdag under veckan som gick.

Den här lilla skogsavverkningen är den största nyheten sedan senast. På ”stubbarna”, de små och behändiga på cirkus 3,5-4,0 meter, är det tänkt att vildvin, humle och/eller andra klätterväxter ska få svänga sig upp.

En mindre nyhet är, att min laptop är obrukbar i sitt nuvarande skick och att det inte blir någon ny så där i rödaste rappet precis. Självaste datorn skulle jag kanske med blod, svett och några deciliter tårar kun­na finansiera. Men hälften av min nuvarande kringutrustning och mjuk­vara skulle inte fungera med nya Windows 8, så då får det för tillfället vara.

Istället har jag dammat av min lika uråldriga, stationära dator, så hahahaa, så lättvindigt blev ni inte av med kärringen! Och som jag nu varit rysligt handlingskraftig den senaste veckan, både med träd­fäll­ning och datorinstallation, så slog jag dessutom till igår och författade ett litet brev till vår allra käraste JO här i republiken Finland.

Så varför nu det då? Jo, ser ni, när det hunnit gå tre månader (ja, må­na­der, inte veckor) sedan min hövliga förfrågan om hur behandlingen av mitt klagomål fortskrider utan att jag sett skymten av någon res­pons, då har jag börjat bli mer än en smula irriterad. Eller nä, för­res­ten. Höggradigt ilsken är mer med sanningen överensstämmande.

Fast inte räknar jag med någon feedback nu heller, och hur det över­huvudtaget kan finnas någon som fortfarande har något som helst förtroende kvar för staten är mer än jag kan begripa.

Slut i rutan – i dubbel bemärkelse

SÅ HAR MAN då påbörjat månaden med arbetsprövning. Efter en natts riktigt usel sömn inställde jag mig prick klockan 09:00 för min första dag som ”biblioteksbiträde”. Man skulle kunna tro att det inte torde vara särskilt betungande, men efter att ha ägnat de planerade fyra timmarna åt att bekanta mig med min handledare, presenteras för summa fyra andra nya ansikten och namn (som jag med varierad fram­gång lyckats memorera) och plasta in ett litet antal nya böcker var jag helt färdig.

Efter hemkomsten lyckades jag få i mig ett par mackor och en mugg kaffe, sen stöp jag i säng framåt halv tre och sov som en död till strax före fem ... Någon riktig middag har jag inte lyckats få ur händerna, men just nu har jag en sats s.k. energikakor, power bars, under pro­duktion. Jag måste ju för tusan se till att få något i mig på dagarna.

För att hacka hasselnötter och solrosfrön använder jag min på loppis fyndade elektriska kaffekvarn. Häromveckan kom jag dessutom på, att den är utmärkt att mala ner äggskal med. Äggskalen som jag sedan strör ut runt fötterna på de trädgårdsväxter som älskar kalk. Tidigare stod jag och mortlade dem till pulver. Med kaffekvarnen går det på någ­ra sekunder och blir sannerligen snusmalet :o)

Något som också skulle vara i behov av ny energi är min vid det här laget urgamla laptop. Förra gången pajade fläkten, men det var ju rätt enkelt att åtgärda. Värre är det nu, för nu håller bildskärmen på att lägga av. Den har redan under ett antal månader antagit en vackert rosa ton lite då och då. Inget bra tecken, har jag lärt mig er­fa­ren­hets­mässigt, och nu har den dessutom börjat stänga av sig helt och hållet flera gånger i minuten.

Illa. Riktigt illa, för hur f-n ska jag finansiera köpet av en ny, bärbar dator?! Sälja en bättre begagnad njure på svarta inälvsbörsen eller ..?

*suck!*

Det kan hända att ni nu en gång för alla slipper Ruckelhäxans stö­ran­de närvaro i sajberspejs.

Same, same but very much different

DET HADE GÅTT mer än tjugo år sedan S och jag var på krog till­sam­­mans. Efter gårdagen – då vi i ett förvirrat ögonblick av spontanitet, li­ka okaraktäristiskt för båda, valde att bryta trenden – var vi rörande eniga om att det hade varit helt okej med trettio. Eller rentav fyrtio.

På krogen således inget nytt under solen. Eller jo, förresten. Mognads­mäs­sigt har jag avancerat från att kunna vara mamma åt övriga gäster till att numera kvala in som teoretisk mormor, och hur kul är nu det på en ska­la?

Nåväl, nu kan jag åtminstone säga: ”Been there, done it.” Men var det värt det? Näpp, inte på en fläck. Slutbetyg (för mat, miljö, pris­ni­vå i re­lation till prestation, service och stil samt helhetsupplevelse):

Men för sällskapet, som bestod inte bara av S utan även P:

Dessutom förser väl nagellacket de kommande dagarnas träd­gårds­ar­be­te med en viss glamour och det är ju alltid något :o)