En haiku om sensommarens vemod

Jag skördade min sibiriska vitlök igår. Den som jag satte förra hösten. En konstig blandning av glädje och vemod kom över mig och idag blev detta till en haiku.


Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.

MÖNSTER > ”Kronbladsvirkning” – hur stort som helst!

 
DET HÄR MÖNSTRET, vars ursprung finns hos Lucy med bloggen Attic24, beskriver hur du virkar cirkulärt med ”kronblad”, till exempel för att göra en rund kudde eller varför inte en grytlapp.


Mönstret är enkelt när du väl kommer in i det. Antalet maskor ska hela tiden vara delbart med 5 och jag visar endast hur man börjar, efter det är det bara att köra på enligt tabellen, som du hittar längst ner i inlägget.

SÅ HÄR GÅR DET TILL:

förkortningar
sm = smygmaska
lm = luftmaska
fm = fast maska
hst = halvstolpe
st = stolpe

VARV 1
Börja med en s.k. magisk ring. Hur en sådan görs kan du se om du klickar HÄR. Runt ringen virkar du en maska som jag tamigtusan inte vet namnet på. Kanske jag rentav hittat på den själv, vad vet jag :o)

Den görs så här: stick virknålen genom ringen och dra upp en ögla (2 öglor på nålen). Slå garnet runt virknålen och dra det genom den förs­ta öglan (fortfarande 2 öglor på nålen). Gör ett nytt omslag och dra nålen genom båda öglorna.

Det här blir en smidigare alternativ än helt vanliga fm, som du natur­ligtvis kan virka istället om du föredrar det :o)

Virka 14 m runt ringen. Med den första lm du gjorde blir detta 15 m tillsammans. Avsluta med en sm genom lm i början på varvet:


VARV 2 (stolpvarv)
3 lm (= 1:a st), 1 st i samma m. Därefter 2 st tills i varje m varvet ut = totalt 30 st på hela varvet.

Ta av garnet, dra ut sista öglan och fäst genom att sy ett maskstygn runt 3:e lm i början av varvet:


VARV 3 (6 kronblad)
Detta och alla följande udda varv virkas endast i främre maskbågen på förgående varv.

Byt färg. (Börja med fördel varvet med min metod för snygg början på nytt varv. En liten filmsnutt om hur det går till kan du titta på HÄR. I filmen visar jag hur man gör stolpar, men det går lika bra att använda metoden på fasta maskor.)

*1 fm, 1 hst, 5 st i samma m, 1 hst, 1 fm*
Upprepa *-* ytterligare 5 gånger. Ta av garnet, dra ut sista m och fäst genom att sy ett maskstygn runt fm i början av varvet:


Så här ser varvet ut när det är slutfört:


Och så ser det ut på baksidan, med alla bakre maskbågar oanvända:


Synålen visar runt vilken maska du ska sy maskstygnet
för att sluta varvet:


VARV 4 (stolpvarv)
Detta och alla följande jämna varv virkas endast i bakre maskbågen på förgående varv. Börja alltid varvet i den första fm på kronbladet du virkade på förgående varv.

Byt färg. Använd min metod för att börja snyggt! Filmsnutten finns HÄR.

*2 st tills, 1 st*
Upprepa *-* varvet ut = totalt 45 st på hela varvet. Avsluta med en sm runt varvets första st.

Bilden visar hur en startstolpe med min metod ser ut:


Om du använder mitt sätt att starta har jag på följande bild stuckit in en nål i fuskstolpens översta ögla för att visa att den kan dras bort före du sammanfogar varvet:


VARV 5 (9 kronblad)
Börja första kronbladet med 1 lm och 1 fm i samma m och slutför grup­pen på samma vis som på varv 3. Virka ytterligare åtta kronblad. Ta av garnet, sy ett maskstygn runt varvets första fm och fäst trådarna.

I början av varvet brukar jag låta den lösa, korta garnstumpen följa med i arbetet när jag virkar det första kronbladet och på så vis påbör­ja fästningen av den tåten.







***

Med tre varvs mellanrum ökar man 15 maskor och antalet kronblad ökar alltid med 3. Så här rullar det på enligt samma system tills du nått den storlek du vill ha.

Istället för en hel radda bilder har jag satt ihop det här lilla schemat. Följer du det är du på säker mark!



Vill du ha ett virkat bakstycke kan du använda samma princip. Hoppa då helt enkelt över kronbladsvarven :o)

Pelargonfeber?

JAG TROR JAG håller på att få pelargonfeber. Igår norpade jag till mig ännu ett skott, när jag kvällsfikade hos kompisen M.

Bladverket har rätt små blad, som är lite grågröna, och blommorna är oansenliga, små och vita. Vete sjutton vad den heter, men det spelar inte så stor roll. En hängpelargon tror jag i alla fall att det ska vara. Kanske?


Idag är jag av någon anledning tröttare än trött och somnade t.o.m. en stund på soffan utåt eftermiddagen. Inte likt mig. Alls.

Virkningen av den runda ”blomkudden” jag började på för ett par veckor sedan är på nästsista varvet, men jag orkar bannemig inte ens med att slutföra det ikväll. Idag tycks det inte ens hjälpa med färg­gläd­je :o/


Imorgon är en annan dag.
Förhoppningsvis en bättre.

Tillägg 12.08.2011: M låter meddela att det är en doftpelargon. Visste jag faktiskt, men glömde heelt bort igår.

Samlat i ladan

MAN SKA JU samla i sin lada det man behöver för framtida behov, el­ler hur? Detta förhållningssätt gäller även garn. Framför allt för garn, skul­le jag vilja påstå :oD

Visst har det känts lite avigt att rota runt bland yllegarnshärvor och nystan mitt i smällheta sommaren, men det har verkligen varit värt det! Sommarens loppisfyndskörd uppgår till närmare två kilo prima helyllegarn, perfekt till vinterns sockstickning och vad annat jag kan hitta på. För övrigt går det ju alldeles utmärkt att virka mormorsrutor eller blomkuddar också av tjockt ullgarn om man känner för det ;o)


Mitt löfte från igår har jag infriat. Mina nytillkomna pelargonbebisar är således flyttade från sina små drivkrukor av plast till riktiga terra­kot­ta­pot­tor. Boll-, läke- och björkpelargon från Monkan och så en egen stickling från min mosquito shocker, köpt i våras. Den moderplantan har mängder av knopp och slår faktiskt ut i blom vilken dag som helst nu!

Den lilla gulgröna blomman är ett världens ”Rucklets” åttonde under­verk. Det är en sån där krukodlad hortensia som fanns att köpa i livs­medelsbutikerna ifjol somras, som mot alla odds överlevde vintern inomhus och blev nergrävd utomhus i juni någon gång. Tillväxten har varit lika med noll, men blommar gör den tamigtusan ändå!

Men hur gör jag inför vintern..? Ska jag lämna den ute eller borde den grävas upp och tas in igen? Någon som vet??


Och jo, så måste jag ju berätta att jag är såå nöjd med min nya klipp­ning! Lika lite som jag ska klä mig i spetsar och volanger ska jag ha en ”frisyr” med flikar och ojämnheter. Nu ser jag äntligen ut som jag är van vid, inte som en wannabe-tonåring med omanglat fejs.

Blomman är därmed till dig, E!
Och om du med tiden går i pension, tja,
då får jag nog sluta klippa mig helt och hållet ;o)

”Det är då som det stora vemodet rullar in”

SKOLSTARTEN KRYPER ALLT närmare. Bara nio dagar kvar nu och sen är sommaren slut på riktigt. Det märks inte minst i min trädgård. För att få ihop en bukett blir jag tvungen att ta vad som finns; zinnia, rudbeckia, en vilsegången blåklint i kryddlandet, persilja som gått i frö, oregano i blom och halvt utblommad lavendel. Men det blir rätt vackert det också:


Stockrosen som slank med i kundkorgen lite av misstag ifjol våras – och som blommade förra sommaren – är omplacerad till den nyanlag­da rabatten utanför Glaspalatset. Min belöning är en blomning som klår den förra med flera hästlängder:


Inne i växthuset börjar det skifta färg nu! De röda körsbärstomaterna, av frön jag köpte på Madeira i november, mognar successivt. Men de gula, från en lokalt inhandlad fröpåse, låter vänta på sig.


Det är höst i luften och betydligt svalare än för några dagar sedan. Det kan jag enkelt avgöra genom att snegla ut genom köksfönstret och kolla hur mycket de automatiska lucköppnarna har skjutit upp tak­fönstren i Glaspalatset. Just nu står de bara på glänt, trots att dör­ren är stängd.

Håhå, jaja, sitter jag inte här och blir lite melankolisk? Mitt finska tung­sinne, arvet jag fått på mödernet, knackar tydligen på. Hmm ... Så vad ska jag hitta på för att mota dessa dystra tankar i grindhålet..? Jo, nu vet jag! Jag planterar om pelargonsticklingarna jag fick av Monkan och sår lite stockrosfrön. Sånt brukar alltid hjälpa :oD

Och i eftermiddag ska jag till frissan. Min gamla vanliga, som jag tro­get hållit mig till sedan tjugoårsåldern, förutom ett obetänksamt av­steg under senvåren, när jag med ett förödande slutresultat släppte en annan på mitt då halvmeterlånga hår. ”Dumt huvud får knoppen lida.” Man ska inte vara otrogen. Inte ens mot sin frissa.

Min syrra bor i Skåne

NÅGON ENSTAKA GÅNG – för vissa aldrig någonsin – händer det att man helt oväntat, mitt i livet lär känna någon som det uppstår en s.k. instant connection med. Den bara finns där, en sorts självklar sam­hö­rig­het, och då är ålder och annat tjafs av ringa betydelse.

Monkan är en av mina äldsta följare här på bloggen (vi pratar alltså begreppet tid, inte ålder) och jag förmod­li­gen på hennes. Det har med andra ord redan från scratch funnits ”nå­got”, trots att vi aldrig träffats eller ens talats vid i telefon. Lite mysko, men så är det bara.

Efter ett tag började jag referera till henne som min ”bloggsvägers­ka”, eftersom hon verkade vara preciis så som jag skulle vilja att min svägerska var om jag hade någon. Nu har jag inte det, och sedan i fredags inte ens en av bloggvarianten. Bättre upp, go’vänner! På gam­la dar har jag fått en syrra!!


***
”Syrran” och min nye ”svåger” intog Åland i slutet av förra veckan. På fredagen var Lilla A och jag upptagna med annat, men i lördags age­ra­de jag [amatörmässig] lokalguide utåt norra Åland.

Vi började med ett fotostopp vid Kastelholms slott och Jan Karls­går­dens hembygdsmuseum i Sunds kommun. Jag ordar inte mer om den saken, för Monkan kommer säkert att blogga om det själv och för övrigt skrev jag ett långt inlägg om slottet förra sommaren.

Från Sund gick färden vidare mot Vårdö, den mest tillgängliga delen av Ålands skärgård, dit man enkelt tar sig med kabelfärja.


Vårdö är lika med lummig grönska, röda granitklippor och blått vatten.
Vårdö är skärgården på ett par minuters avstånd från fasta Åland.
Vårdö är ... vackert. Punkt.


Faluröda båthus speglar sig i havet, renfanan lyser knallgul på väg­re­na­r­na och klipporna är släta, varma och perfekta för en picknick. Åland hade på lördagen den goda smaken att visa sig från sin allra bästa sida!



Monkan bullar upp:

På hemvägen gjorde C en oplanerad krumelur och svängde förbi bu­ti­ken i byn Vargata. På gaveln blommade mängder av stockrosor och bland dem, väl kamouflerad, lurade en saftig vårtbitare:


Lördagkvällen och gårdagen roade sig herrskapet på egen hand, men på kvällen blev det grillmiddag i all enkelhet hos mig i ”Rucklet”. Ef­ter­som det var meningen att vi skulle äta ute, på terrassen, hade jag också bjudit in goda vännerna S&N.

Men si, vädrets makter rår man inte på och i regn, rusk och blåst får man lov att göra det bästa möjliga av situationen. Vi trängde med and­ra ord ihop oss sex personer runt bordet i mitt minimala kök, där det knappt finns svängrum för två.

”Trångt om saligheten, men jättetrevligt”, så skulle jag själv vilja sam­manfatta kvällen. Fast så pass till mig i trasorna var jag att det inte blev några andra bilder än ett foto av efterrätten: vilig kladdkaka med hemlagad apelsinglass.


Idag är det typiskt nog sol och uppehåll igen – eller som tur är, borde jag kanske säga, så att herrskapets sista dag på Åland blir ett ljusare minne än gårdagen.

Det reella, fysiska avståndet på drygt 70 mil mellan våra adresser in­bjuder tyvärr inte till att spontant slinka in på en kopp kaffe när andan faller på. Saken blir inte bättre av att Röda Faran, mitt pensions­mäs­si­ga transportmedel, är ett otänkbart alternativ för resor utom Åland. Men du, ”syrran”, vilken tur att vi i alla fall har våra bloggar! :oD

Tack för kärkommet besök och kör nu för tusan hakar försiktigt hela den långa vägen hem! Och nästa gång vet ni ju var ni ska parkera ;o)

Kökar, Ålands eget Down Under

FREDAGEN DEN 5 augusti är ett datum att lägga på minnet, för då kom jag mig äntligen iväg ut till Ålands mesta ytterskärgårdskommun, Kökar. Efter närmare ett halvsekel som ålänning skulle jag vilja påstå att tiden var mogen ;o)

Kl. 09:15 var det avgång för landsvägsfärjan från Långnäs hamn, som ligger i Lumparlands kommun, längst österut på fasta Åland. Bilresan från Mariehamn tar ungefär tjugo minuter.

Den s.k. södra linjen trafikeras av flera olika färjor och på utresan åk­te vi med M/S Skiftet. Som synes var det inget större passa­gerar­tryck så här i början av augusti.


Ombord på M/S Skiftet finns en välförsedd cafeteria, men vi hade egen picknickpackning med oss. Och så fick jag hjärtligt roligt åt texten på bänken ute på däck, som även fungerar som förvaringslåda för liv­väs­tar ... och barn? Haha! Åter ett praktexempel på hur knasigt det blir när man särskriver :oD

Dagen var strålande och vår åländska flagga fladdrade färgglatt och friskt i vinden.


Resan tar c. två och en halv timme, give or take beroende på hur många angöringar det är på vägen. Vissa turer angörs Överö på Föglö samt huvudön, Husö och Kyrkogårdsö i Sottunga före man anländer till Harparnäs på Kökar.

Det första som slog mig när vi närmade oss målet var att klippan jag fick ögonen på genom en ventil på bildäck var mycket gråare än vad jag är van vid från det åländska fastlandet. Men ner med klaffen nu, pojkar, så vi kommer iväg! Klockan var vid ankomsten prick 11:40.


Kökar är av fullt förståeliga skäl ett populärt mål för cykelturister, ef­ter­som landskapet inte är särskilt backigt och tillgången på härligt sling­ri­ga grusvägar är god. Här är det helikopterplattan vid färje­lä­get som får fungera som velocipedparkering:


Fyrkanten markerar det område vi koncentrerade dagens utflykt till. En utflykt som i första hand skulle bestå av en vandring runt den märk­ta leden på Kalen.


När man följer vägen från färjfästet kommer man strax till en T-kors­ning. Vi hade bestämt oss för att gå leden motsols och tog därför av till höger, mot sjöbevakningsstationen.


Nytt vägskäl. Håller man till höger kommer man till Hamnö, men dit skulle vi inte just nu. Ner mot vänster istället och in på en riktig grus­väg. Efter ungefär en halv kilometer hittade vi skylten för vand­rings­leden på vägens vänstra sida, parkerade Röda Faran och började med att äta den medhavda pastasalladen.


Efter en kort bit genom lågvuxen lövskogsvegetation ändrar naturen skepnad; bergigare, kargare och med fin utsikt över omgivningarna. Vänder man sig mot norr skymtar man det röda taket på kyrkan i Hamnö:


Och söderut sticker sjöbevakningsstationens torn upp som ett ut­rops­tecken:


På Kökar snavade jag också över den största spindel jag någonsin sett i Norden, ungefär 40 mm lång med benen inräknade. Hjälp mig gärna med artbestämningen, den som kan! Inne i nätet kryllade det av småspindlar.

Att andra vandrat samma väg som vi över de flacka, grå bergen hit­ta­de vi synliga bevis för. Hej på dej, Philip N!


Leden är tydligt uppmärkt med vita prickar och naturen omväxlande. En solig dag som under vår vandring är det skönt att allt emellan få kliva in i en skuggig dunge.


Föredömligt gott om informationsskyltar med text på svenska, finska och engelska:


Och så, knappt halvvägs: HAVET.


”Här skulle jag kunna stanna resten av da’n, mamma!” sa Lilla A. Jag kunna inget annat än instämma. Och inte en annan människa så långt ögat nådde.


Berg är vackra. Men hårda :o/


Mitt i allt: en lummig svacka full med ... humle, som slingrade sig upp längs de krokiga och vindpinade alstammarna. Massor av humle!


Överallt ljung, massor av ljung. Efter ytterligare en vecka eller så mås­te bergen vara helt hänförande vackra när den står i full blom.


Ännu en frodig sänka. Den här gången med ett lummigt bestånd av välväxta ormbunkar:


För vår del klev vi av leden där man i vanliga fall kliver in från lands­vä­gen om man ska besöka Otterböte bronsåldersboplats. Den fick vi hoppa över den här gången, för vi ville hinna med att titta på S:ta Anna också, kyrkan i Hamnö. Därför promenerade vi istället längs vägen tillbaka till Röda Faran.


Från Hamnövägen har man fin utsikt över färjeläget:


Och över det här, där det inte skulle vara helt fel att bo
– åtminstone under sommaren:


Dessvärre var kyrkan låst till och med här ute i ytterskärgården, men exteriören och omgivningarna går inte av för hackor de heller:


Efter kyrkan började vi få lite kort om tid, men några minuter hade vi till godo för en sväng in till Karlby och hotell Brudhäll, som ligger pre­ciis vid vattnet och har en utomordentlig och så in i vassen naturskön gästhamn:


Men sen var det dags för färjan, med avgång aviserad till 17:35. Här har vi ”hamnterminalen” i Harparnäs. Charmig, måste man säga:


Men var sjutton håller Knipan hus..?


Där!




Kökars kommunvapen:

Med en tjugo-tjugofem minuter försenad avgång körde vi in på gården hemma vid ”Rucklet” ungefär vid niotiden på kvällen efter en helt fantastisk dag. Till Kökar ska jag absolut ta mig flera gånger!