Ruckelhäxan reflekterar över detta med paradoxer

”MER VALUTA FÖR mindre pengar” kunde rubriken också ha varit, när jag nu tänker återkoppla till föregående inlägg, för att klargöra or­saken till att jag kommer att överge min lokala nätleverantör. Ett val som jag f.ö. tycker att alla med någon så när känsla för ekonomi bör ta under övervägande. Sett över ett år finns det mycket pengar att spara för den som vill.

Om jag kör det test av min anslutning som min nuvarande leverantör rekommenderade mig ser resultatet ut så här och detta är alltså något jag debiterats 35,04 €/månad för:

Samma test kört med datorn ansluten till nätet via min smartphones 4G-abonnemang:

Mobilabonnemanget kostar ju vad det kostar i båda fallen, men genom att utnyttja det även för datorsurfning finns det en rimlig chans att jag får nytta av de 10 GB trafik som ingår. T.v. har jag med god vilja lyck­ats pressa mig upp till en förbrukning på ~2GB/månad.

Om jag av någon orsak tycker att det inte i längden funkar att låta mo­biltelefonen fungera som router kan jag alltid byta upp mig till en riktig sådan för en abonnemangskostnad om 14,90 €/månad – dvs vääldans mycket lägre pris än det dagsaktuella och med bättre tryck i linan.

Jag vet att många ålänningar inte vågat sig på att byta leverantör pga att de föreställer sig att man inte får kundservice på svenska. Tänk om! Jag har aldrig haft något problem att få betjäning på mitt mo­ders­mål. T.o.m. via kundservicen på Facebook (bara det!) svarar man på svenska och snabbt dessutom.

Sedan var det det där med attityd också. När jag öppnade mitt nya mobilabonnemang på eftermiddagen den 30.4 kom det därefter en faktura med full månadskostnad för april, trots att jag nätt och jämt hunnit ta abonnemanget i bruk. Jag ringde kundtjänst, som utan några som helst diskussioner strök den månadsavgiften och den för maj ock­så, som kompensation för strulet. Så ska en mobil slipsten dras!

Nu ska hela rasket rivas

NÄR JAG HÄROM dagen företog ett av mina sällsynta besök inne i Ma­rie­hamns centrum fick jag en smärre chock. Ett av mina barn­doms­hem, sedermera även en av mina första arbetsplatser, hade jämnats med marken!

Jag kände mig helt enkelt tvungen att ta en bild med mobilen för att få ett handfast minne av slutet på en epok.

Man kunde ju tro att jag skulle ha känt en smula vemod vid åsynen av denna hög med rivningsbråte, men så icke. Jag har genom åren bott så få år på varje adress att jag inte hunnit samla på mig en massa min­nen av varje enskilt ställe. Tvärtom tolkade jag den här upptäckten som ett tecken på att det jag var i stan för att göra var det rätta.

Här ska nämligen rivas mera!

Allt sedan begynnelsen av vår nya, sköna IT-värld har jag varit min lo­kala internetleverantör trogen och har med varierande funktionalitet snällt tragglat mig hela vägen från uppringande modem via ISDN till nuvarande ADSL. Men nu har vi kommit till en brytpunkt.

Efter att jag tvingades falla till föga och ”bli med smartfån” för ett kvart­al sedan har samtidigt mitt trådlösa bredband fungerat under all kritik. Nätanslutningen, som slår av och på stup i ett och som inneburit X brytningar av strömförsörjningen till modemet varje dag för att åter­ställa det, har varit minst sagt instabil.

I den abonnemangstyp jag haft ska jag för den relativt rejäla peng jag betalat varje månad få en nedladdningshastighet på föga impo­ne­ran­de 8 Mbps, vilket dessutom varit en sanning med grov modifikation. Om jag under den senaste tiden alls lyckats behålla en stabil an­slut­ning några längre stunder har jag alltsomoftast klockat <0,5 Mbps.

Addera så det faktum att jag inte gjort några förändringar på mitt håll, utan har samma modem som jag haft hela tiden, placerat på samma plats det stått hela tiden, så måste förklaringen till den dåliga upp­kopp­lingen befinna sig i andra ändan, dvs hos min nätleverantör.

Nåväl, jag är inte tappad bakom en vagn när det gäller tekniska saker runt datorer och har avsatt ett inte föraktligt antal timmar på att fel­söka på mitt håll innan jag till slut kontaktade supporten. Vid det laget hade jag i princip övergått till att surfa via smartfånen istället, vars abonnemang ger mig fullt 4G och en hastighet på >20 Mbps när det går som allra oljigast.

Supporten har i och för sig så småningom fått det hela att fungera liite bättre, genom att on-line ta sig in i mitt modem och göra någon in­ställ­ningsförändring. Men före det ... *suckar* Jag hann bl.a. bli ombedd att flytta datorn närmare modemet för att se om det skulle förbättra det hela. Men varför skulle det hjälpa? Avståndet modem-dator har varit detsamma hela tiden.

Tungan på vågen blev ändå attityden, när jag lät förstå att jag san­ner­li­gen inte har lust att betala fullt månadspris för juli eftersom jag knappt haft anslutning överhuvudtaget: praxis är att inte kreditera när det är osäkert vari felet ligger. ”Abonnemanget som du betalar för har alltid varit fungerande, och det är den externa utrustningen som brå­kat nu. Skulle du använt kabel till datorn så skulle det fungera utan problem.”

Eh..? Jag har alltså ett modem för trådlöst bredband, av en modell som, när det begav sig, rekommenderades av nätleverantören. Ska jag då vara tvungen att koppla en lång sladd mellan dator och modem för att få en fungerande nätanslutning? Hur trådlöst blir det?! *ruskar på huvudet*

(Sagda modem har dessutom varit in till dem för uppgradering så sent som på valborgsmässoaftonen och då informerades jag minsann inte om att ett byte till en nyare modell var att rekommendera.)

Modemet har tidigare fungerat [relativt] klanderfritt och gett mig bra hastighet och jag har som sagt inte gjort några förändringar på mitt håll. Om nätleverantören gör tekniska förändringar hos sig kan man väl svårligen begära att slutanvändaren ska känna till detta, än mindre göra något åt det, om det inte informeras om saken i förväg?!

Nu lägger jag det här abonnemanget i malpåse. Initialt får det bli en s.k. dongel istället, så att jag får full nytta av de 10 GB surf per månad jag har tillgång till via mobiltelefonabonnemanget hos min fastländska leverantör – med äkta 4G och 20 Mbps – samtidigt som jag mer än halverar min månadskostnad.

Så tack och hej, här tog min lokalpatriotism slut. F.ö. instämmer jag helt och fullt med André Wickströms nyliga tweet. Sejtan, vad dyrt det är här mitt ute i havet och vad lite man får för pengarna.

Ruckelhäxan reflekterar över hur världen är full av trevligt folk man ännu inte har träffat

EFTERSOM JAG I rask takt håller på att utvecklas till en tvättäkta grumpy old woman, med en minst sagt kantstött tro på mänskligheten, är kvällar som gårdagens sådant som jag verkligen behöver: en enkel sommarmiddag med helt nya människor, som visade sig vara en precis så angenäm bekantskap som jag föreställt mig.

L – för mig dittills endast känd som läsare här på bloggen – och hen­nes J har minisemester här i ”utlandet”, i akt och mening att upptäcka land­skapet per cykel. Eftersom det alltid är kul att få ett fejs till blogg­kom­mentarerna föll det sig helt naturligt att invitera herrskapet på en bit mat å ”Rucklet”.

Men gud i London, så varmt det har blivit! Tack och lov blåste det näs­tan ingenting, så det gick att vinkla parasollet utan risk för flyg­ka­ta­strof. Lilla A, som jobbat hårt hela dagen i smällhettan, däckade i skug­gan medan jag dukade och förberedde.

Min första tanke, att grilla finländsk korv i grytan på gården, fick stryka på foten till förmån för hemrökt sik med franskinspirerad potatissallad, eftersom gode vännen W så lämpligt fått gott om fisk och frikostigt de­lat med sig. Herrskapet fick även smaka på åländska ölet ”Delikat” från lillbryggeriet Stallhagen och jag tror det föll dem på läppen.

Det hela avrundade vi med kaffe, en skvätt av krusbärslikören jag gjor­de ifjol och kvällens pièce de résistance: blåbärsmoussebakelser med nyplockade smultron från gården. Och som vanligt pratade jag för mycket ... *suck*

Förutom det trevliga sällskapet innebar besöket även en välbehövlig påfyllning av bränn­vins­för­rådet inför årets likörproduktion. Det gäller ju att passa på när det går att få taxfreeleverans ;o)

I år ska jag inte göra om fjolårets misstag och försöka mig på att an­vända finländsk Koskenkorva, utan återgår till gammal, hederlig Ab­so­lut. Koskenkorvan ger likören en inte särskilt angenäm bismak, medan Absolut inte smakar någonting annat än ... hm... starkt?

Få se hur det ska gå för L & J med deras cyklande idag. Prognosen sä­ger 31° kl. 15:00, så jag skulle då inte vilja vara ute på hoj i gas­san­de sol. För egen del nöjer jag mig med att jag hann klara av disken tidigt i morse, för temperaturen är redan nu, runt tiosnåret på för­mid­da­gen, uppe och nosar på 26°.

För mitt vidkommande blir det skuggläge och inte många knop den här dagen, det är då ett som är säkert. Värmeböljor av den här digniteten är, för skruttiga tanter som mig, inget att leka med ;o)

Nu ska man inte klaga

SOLEN GASSAR FRÅN en illblå himmel. De enda molnen är i princip kondensstrecken efter förbipasserande passagerarplan på väg mot ... Moskva, kanske? Nu jädrar i min lilla låda är sommaren över oss på allvar! Termometern skvalpar runt 25-26° i skuggan och det är sol­brillor och parasoll som gäller.

Men min blommande hoya – porslinsblomman – gråter. Det är tårar av sötaste nektar som likt kristalldroppar rinner ur varje enskild blomma. Jag smakade, vet ni vad! Det är gott.

I Glaspalatset är det hett. Vädringsluckor och dörr står på vid gavel, men det räcker inte. Mellan varven är jag tvungen att gå in och spola golvet med vatten för att försöka få ner temperaturen, för läget "ugns­bakade gröna tomater på rot" är hotande nära.

Och den lilla krukodlade busktomaten, under tidig vår räddad undan ett slut i en sopcontainer, ger frukt först av alla! Jag får inte glömma att spara frön från den här lilla kämpen.

De stora tomatplantorna, både av körsbärs- och biffmodell, är trots väderleken inte mer än i kartstadiet. Igår tog jag fram sekatören och glesade ur dem rejält. Alla onödiga blad upp till första blomställningen, förutom sidoskotten i bladvecken på körsbärstomaterna, fick stryka på foten.

Någonstans har jag läst att det här är ett bra sätt att gynna frukt­sätt­ningen och -tillväxten, men det kan lika väl gå åt fanders. Remains to be seen.

På onsdag stundar bloggbekantbesök här i ”Rucklet”. Det är L med vidhängande ”cykelslang” som tar färjan över från konungariket för ett par dagars semestrande på fagra sommaråland. Kul!

Av en händelse svängde herr W förbi sent igår kväll och slängde på mig några pinfärska sikar. Så på onsdag plockar jag fram röklådan, för sverigebesöket måste ju få smaka på riktig skärgårdsmat ;o)