Mina dagbarn

»Mat, mat, mat!» skriker Krax.
»Mat, mat, MAAAAAAT!!» ekar Flax.

»Ja-ja-JAA!! Mamma kommer, mamma kommer, mamma kommer!»

»Jag först, mamma! Jag, jag, JAAG!!»

»La-la, la-la, laa, laa – du fick ingen maa-at!» skrattar Krax.
»Men jag kan redan flyy-ga! Det kan inte duu-u!» retas Flax.

Trädgårdstrams

JAJA, JAG VEET! Det blir mycket trädgård den här tiden på året. Men eftersom min intention är att någotsånär dokumentera vad som hän­der varje år får ni bara stå ut – eller surfa vidare :o)

Runt växthuset, Glaspalatset, börjar det så här tredje året efter res­ningen bli ganska frodigt. Lite väl frodigt med jättevallmo om jag ska vara ärlig. Taktisk miss där :o/

Inne i glashuset växer det fint. Min non-hybridgurka 'Wautoma', ny sort för året av frön beställda från England, får både han- och hon­blom­mor. Det gäller att skilja på dem, vilket jag nu lärt mig, eftersom hanarna ska bort om man vill få bra gurkor.

Hanarna har smala ”halsar” och honorna ett bulligt fruktämne. En ha­ne har dock fått göra vad han ska – med lite hjälp på traven – för en havande gurka ska jag ha, för att kunna spara egna frön till nästa års odling.

En objuden gäst har jag också i växthuset. Det är ett lejongap som hela vintern stått grön och fin precis innanför dörren. Nu blommar den som bara den, i en helt bedårande färgskala.

Inte långt från Glaspalatset har jag planterat min Tornedalsros. Det är den första rosen som blommar här på gården i år och är så himla söt.

Men två omgångar med såpsprit till trots är det något som angriper blomknopparna och som lockar till sig myror. Mer sprit ska kräken få, för så här vill jag inte ha det!

En rosstickling från ifjol, som jag bara rakt av körde ner i jorden i ”barn­kammaren”, har klarat sig. Men vad är det för sort? Buskros? Klätterros ..? I alla fall inte rabattros, det är jag helt ganska säker på.

Frön från både vit och röd stjärnflocka (Tack igen, Monica!) jag sådde i höstas har grott riktigt bra och det är många bebisar på gång. Lycka ♥!

Och så en riktigt glad trädgårdsnyhet! Jag bloggade för ett par veckor sedan om att jag skulle prova ett tips från tv-programmet Träd­gårds­mån­dag och köra ner sticklingar i potatisar innan jag jordslog dem. Jajamensan, det funkar!! Eller så har jag bara haft tur.

Ett annat tips jag helt frejdigt ger mig på att prova i år är att under sommaren hänga ut Phalaenopsis, brudorkidéer, i skuggan under ett träd. Dinglande uppochner lär de ska må bra – om det går som utlovat. De här två exemplaren har jag fått alldeles gratis, så det är faktiskt inte en katastrof om det går åt pipsvängen.

I kategorin ”Ätbart” hittar vi två sorters rödbetor i pallkrage, röd och gul lök som växer hej vilt, rankspenaten jag fick ifjol (Tack igen, Lena!) och en till non-hybrid från Englandsbeställningen: en fransk, grön böna som heter 'Aquilon'.

Helt på fel plats växer dessutom en rugge vallmo, med den största blomma jag sett. Min hand ser ju löjligt liten ut i jämförelse.

Bland nykomlingarna på gården finns den här pionen, som grannen Marianne gav mig rotbitar av under sensommaren ifjol. Det penibla var bara att jag i våras inte för mitt liv kunde minnas var jag i halvpanik planterade dem. Nu vet jag :o)

En annan nykomling, anländ så sent som igår, är ett krukodlat citron­träd av en helt ny sort. Den heter Limone rosso och frukterna blir oran­ge­röda när de mognar, inte gula som vi är vana vid. ”Citronröd”, det låter väl nå’t det? :o)

Försäkringsfundering

DEN SOM FRIVILLIGT köper sig någon form av frivillig försäkring bor­de av nödtvång genomgå en liten, om inte rentav den stora modellen av, sinnesundersökning.

Den som dessutom frivilligt köper sig någon form av frivillig försäkring av Alandia Försäkring eller t.ex. Aktia borde idiotförklaras.

Konklusion: jag är en idiot. Eller har åtminstone varit.

***
Att vara försäkrad är förvillande likt att spela på roulette, för statistiskt är det alltid ”banken” som vinner. Även när kulan stannar på rött efter att du satsat allt på den färgen för­lorar du alla dina spelmarker, efter­som ”banken” har tolk­nings­fö­re­trä­de och rött är svart tills du har lyck­ats bevisa motsatsen.

Så du, dra nu lärdom av andras misstag och teckna inga som helst för­säk­ring­ar mer än de lagstadgade! De du redan köpt kan du med fördel avsluta fortast möjligt, för i slutändan kommer de ändå att visa sig va­ra riktiga förlustaffärer. För dig alltså, inte för försäkringsbolagen.

Torget, Mariehamn kl. 18:12 den 9.6 (Ålands självstyrelsedag)

SJÄLVSTYRELSEDAGEN PÅ ÅLAND är för vissa en betald ledig dag, för andra inte; en märklig ojämlikhet i ett samhälle som gärna vill brös­ta upp sig inför omvärlden och göra anspråk på att vara rättvist, to­le­rant, välkomnande med mera, med mera.

På Mariehamns återvinningscentral firas i alla fall dagen, för där var det stängt igår, när jag skulle göra min plikt i vårt rättvisa, toleranta, välkomnande och miljömedvetna samhälle och lämna in diverse sop­sor­terat. Det vara bara att vända och åka vidare.

På Mariehamns stadsbiliotek firas dagen också, för även där var det stängt, när Lilla A och jag skulle utnyttja vår skattefinansierade möj­lig­het att låna böcker. Det var bara att vända och åka vidare.

Även på torget i Mariehamn firades det, fast inte i någon över­väl­di­gande utsträckning. Lite fiolgnid, lite politiskt skitprat och kanske en gratis tårtbit. Ja, jag säger kanske, för längden på kön gjorde att vi inte gick närmare än så här. Låt oss därför anta att det var tårta, som det brukar.

Nej, någon patriotisk yra i stil med norrmännens Syttende mai eller jän­karnas 4th of July lär vi aldrig få till här på öarna. Utifrån sett kan Åland te sig som ett litet paradis på jorden, en solglitterbeströdd glansbild i klara färger. Men skrapar man på ytan ser det precis likadant ut här som överallt i världen.

Här finns maktmissbruk och svågerpolitik.
Här finns missbruksproblem och social misär.
Här finns skattebrott och brott mot kollektivavtal.
Här finns främlingsfientlighet och trångsynthet.
Här finns misshandel och våldtäkter.
Här finns ...

kort sagt ett litet samhälle mitt i Östersjön som, om man gluttar bakom kulisserna, är förvillande likt alla andra i närregionen. Här råder samma Jantelag som överallt och Allt ditt är mitt och allt mitt ska du ge fan i!

Visst, jag är ålänning (om än icke i generation efter generation bakåt i leden) och det är jag oftast nöjd med. Men för den skull tror jag mig in­te om att vara förmer än andra.

Om att arbeta på egen hand

I FLERA ÅR nu har det stått på min agenda att avlägsna metall­konst­ruktionerna för gårdens ursprungliga klädstreck. Det är två bågar av rejält gods, väl förankrade i gräsmattan och den ena med vippbar pisk­ställning. Men hur väl, det visste jag inte innan jag började gräva igår. Väldigt väl, skulle det visa sig.

Efter ett par timmars ihärdigt huggande med tyngsta järnspettet var händerna skinnflådda och inte ens den första betong-, sten- och ar­me­ringsjärnsklumpen helt borta. Konklusion: jag kommer inte att lyckas med projektet utan hjälp. Här är det dynamit/pikmaskin/vinsch som gäller.

Där järnbågarna t.v. stått till ingen nytta, eftersom jag har en tork­vinda, ska det planteras något istället. Men t.v. får jag nöja mig med vad befintliga rabatter erbjuder, som min nya, väldigt ensamma planta av kaukasisk förgätmigej. Helledudane, vilka ljuvliga små blommor!

Och stäpplökarna i ”långa rabatten mot gatan” går inte av för hackor. De får gärna bli fler, för jag gillar effekten av såna här alliumbollar, som liksom svävar ovanför övriga växter.

Som ett extra plåster på mina såriga händer svängde jag ihop en kladdkaka på kvällen. Disken fick Lilla A ta, för det gör &#$@§& ont att med huden avskavd till köttet (under plåstren) stoppa tassarna i hett diskvatten.

Idag ska jag inte spetta. Inte gräva heller. Men när – om – jag lyckas avlägsna torkställningseländena ska de möjligtvis få nytt liv som por­ta­ler/klätterstöd för någonting.

Nu ska här stimuleras!

HÄXBRYGDEN FÖR ROTSTIMULANS är färdig och det första som ska få ta ett fotbad är toppsticklingar från min ena vinranka, den utanför Glaspalatset. Den är nu inne på sin tredje sommar och ska därmed sätta frukt – och det stämmer! Igår såg jag att det är gott om mini­ma­la fruktämnen överallt :oD

Mycket annat utanför Glaspalatset är också inne på sitt tredje år, bland annat nävorna. Och här behövs minsann ingen rotstimulans, för de växer så det står härliga till. Den väldränerade, sandblandade jord­månen faller dem helt klart i smaken.

I samma plantering hittar vi också en akleja driven från frö jag för någ­ra år sedan fick av bloggkompisen Monkan i Malmö. Bilden är tagen i värsta solgasset och gör den inte rättvisa. På riktigt är den djupt, djupt lila och såå snygg.

Inne i Glaspalatset börjar det ta sig. Den förkultiverade zinnian – både den traditionella i gult, orange, rött osv och en ny sort, en limegrön – är färdig för utplantering. Inte för att jag vet var. Det är redan knök­fullt överallt ... och jag har dessutom mängder av plantor av som­mar­as­ter, rosenkrage och dahlia :o/

Non-hybridgurkan 'Wautoma' drar iväg så det nästan syns hur den växer, men där har jag ett litet problem. Hur skiljer man på han- och honblommor?? Hanarna ska bort, så att inte honornas frukter blir träiga och trista. Hjälp!

En mycket ynklig och tilltufsad busktomat räddade jag ur en sop­con­tai­ner under våren. Den såg för bedrövlig ut och vem som helst hade väl låtit den sluta sina dagar bland avfallet. Men titta bara, så den har ta­git sig! Det finns t.o.m. pyttetomater på kommande på den redan.

Imorgon, den 9 juni, är det f.ö. Ålands självstyrelsedag. Men som jag nu inte är särskilt nationalistisk till min natur lär den passera helt obe­märkt. Funnes det en flaggstång på gården skulle jag väl flagga, men nu finns det dessbättre tyvärr inte det.