Än är det inte slut

SISTA AUGUSTI, SISTA riktiga sommarmånadsdagen. Ett visst vemod infinner sig, för när september står för dörren är det full fart mot de­cem­ber, med en låång mellanlandning i november, den längsta måna­den av dem alla.

Men än är det sommar kvar! I rabatten utanför Glaspalatset har det t.ex. plötsligt dykt upp en blommande godetia, som jag inte kan min­nas att jag sått. Men det måste jag ju ha gjort, något år. På samma ställe blommar nävorna om och intill livas tillvaron upp av självsådda ringblommor, som nu, när de vissnade fingerborgsblommorna rensats bort, fått lite Lebensraum att tala om.

Och ser man på! I rabatten vid infarten har ett självsått lejongap eta­blerat sig bland all astilbe!

Astilben tillhör en av mina sensommarfavoriter. Den kommer först när det mesta av allt annat är överblommat och står fin länge. Dessutom verkar det vara så lyckligt att den trivs där den står, för beståndet blir bara större med åren.

Något som också blivit större – rejält mycket större – är de topp­stick­lingar jag i våras tog av en köpebasilika från senvintern. Minns ni?

Från sina småkrukor fick de till sommaren flytta över i större saker och jag har planterat i samma ekologiska plantjord som jag använder i växthuset. Hela långa sommaren har jag knipsat av dem till mat­lag­ning­en och det verkar som jag kommer att ha glädje av dem ett bra tag till. Någonstans läste jag om någon som haft en och samma ba­si­likaplanta i åtta år. Det ni!

Igår satte jag äntligen punkt för häcksaneringen, som summa sum­ma­rum tagit i princip en arbetsvecka i anspråk. Syrener är vackra, men ävenledes ett otyg. Följande på listan är förberedelse av två nya pall­kragslådor inför nästa vår. Men det blir inte idag. Idag har jag, för o­van­lighetens skull, tänkt kosta på mig att bara vara; slöa, slappa och göra rakt ingenting.

Men jag lämnar inga garantier, för jag är ju som jag är, född med en hel myr­stack i brallorna. Dessutom lindras både ledbandsvärk, artrosstyvhet och skall­gung av att jag är i mer eller mindre konstant fysisk rörelse! Stillasittande kon­torsråtteri är numera inget för mig – och dessutom är det så sant som det är sagt: det växer ingen mossa på rullande stenar ;o)

Det går inte alltid som man tänkt sig

GÅRDAGSPLANEN VAR ATT jag skulle se första avsnittet av nya se­rien ”Arga doktorn” i SVT1 på kvällen. När jag bestämde det hade jag heelt glömt bort att ett nytt avsnitt av ”Broadchurch”, ännu en av des­sa bra, brittiska kriminalserier, gick samtidigt i TV4. Men som förgjort, alltså!

Nåväl, problemet var enkelt att lösa, för det var ju bara att bränna över antingen det ena eller det andra på en dvd-skiva. Valet föll på doktorn, eftersom jag avgjorde att det kunde vara klokt att titta på honom med hjärnan utvilad efter en natts mer eller mindre god sömn. Jag gör ändå bäst i att hetsa upp mig när jag inte är alltför trött.

Men Mr. Murphy, den överenergiske fan, är alltid på jobb. Självfallet klantade jag mig med inspelningsprogrammeringen. Jomenvisst, ser ni! Teknikens under, The Ruckelhäxa herself, strikes again och knappade in bara fyra minuters bränntid. Som tur var repriserades programmet re­dan idag. Men jag känner mig själv. Risken att jag skulle missa sänd­ningstiden var överhängande, så jag startade en ny inspelning – med trippelkoll av klock­slagen. Hängslen, livrem och kardborreband – gärna flytväst och reservfallskärm också – är vad som krävs nuförtiden :o/

Under samma rubrik, ”Överlevnadsknep”, hittar vi förstås matlagning. Trots att jag i grund och botten verkligen gillar att kocka tycks det i en förskräckande takt växa en allt högre tröskel för att få det gjort. Fy vale, så trist det är att laga käk åt bara sig själv! Fy bubblan, så enkelt det är att leva på yoghurt och mackor ... Min förståelse för åldringar, som kokar en stor kastrull havregrynsgröt på måndag och lever på det en hel vecka, ökar i samma takt som mina egna kokkonster dör den långsamma sotdöden.

Fast igår fick jag ett av mina sällsynta ryck: wokad strimlad kycklingfilé med lite purjo, torkad oregano och soja, basmatiris, färsk gurka och en näve körsbärstomater från Glaspalatset plus några kvistar persilja från rabatten intill. Gott! Anrättningen blev ju snygg också, inte sant?

Bäddat i tv-soffan!

IKVÄLL SKA JAG inte lägga mig tidigt. Ikväll ska jag se på tv.

Obs! Fotot av tv-tablån är från en av våra lokaltidningar här på Åland. Pro­gram­ti­der­na är därmed angivna i finsk tid (GMT +2:00).

Helledudane mig!

GULLELENA, SOM ALLDELES nyssens skickade mig prima plantor av rankspenat, har gjort det igen! Idag hade jag nöjet att få sprätta ett tacknämligen fönsterlöst kuvert med de mest bedårande små plantor av hasselört :o)

Nio-tio stycken miniatyrer fanns det i försändelsens lilla bukett, så små att jag hoppas att jag inte tappar bort dem i rabatten ... Tackar allra ödmjukast, Lena! Hoppas att jag en vacker dag får möjlighet att åter­gälda din vänlighet och generositet.

Ikväll håller jag mig fåordig. Efter tredje dagen i kamp med den gamla syrenhäcken är jag nu mer än slut. Lessen att jag just nu inte orkar med att titta in hos er andra och klämma till med några eleganta kom­mentarer. Men nu, nu tar jag definitivt kväll.

”Slakthus 5”

JAG HAR INTE haft mycket tid eller ork för datorhäng de senaste två dagarna, för det tar på en gammal och ledbruten att ägna sig åt skogs­avverkning. Med äppelträdsbeskärningen i färskt minne bevarad i framför allt ryggslutet har tempot inte varit högt nu när syrenhäcken skulle ner.

Gnetat på som en letargisk bäver på överväxel har jag ändå gjort och tro’t den som vill, men här växte en bred rad med drygt tre meter höga syrener så sent som i förrgår:

Konrad har fått jobba för högtryck och spottat ur sig ett oräkneligt an­tal skottkärrslass med flis. Merparten har jag lagt i ett fettjockt lager runt mina nyplanterade hallonbuskar, för att göra vad jag kan för att förhindra ogräsinväxt. Plus att det ju hjälper till att hålla fukten kvar i den sandiga jorden.

Det ser väldigt naket och tomt ut just nu, och värre lär det bli när jag hunnit finlira med sekatör och gräsklippare, för alla vilsekomna stam­mar och rotskott ytterom min tomt ska bort innan jag är färdig. Men om några år – kanske tre med lite tur – borde återväxten ha nått någon sorts höjd igen och tar sig förhoppningsvis för att blomma också.

Om man tänker på att jag i oktober ifjol klippte ner en annan häck, den av Spiraea salicifolia, tio centimeter ovan jord och att den idag ser ut så här, då finns det ju hopp!

Och den kanadensiska solhatten bara blommar och blommar ... Nu har den blivit så reslig och tung av utslagna ”hattar”, att jag fått lov att slå ett rep runt midjan på ruggen och stötta upp den med en käpp. Klart maffig växt!

Ruckelhäxan river, röjer och retar sig på

VISST VAR DET en konstig sommar i år? Styva nordanvindar, torka och påfallande ont om både humlor, bin och fjärilar, och tomater som inte börjar rodna förrän i mitten av augusti ... och månadssmultron som börjar ge bär först mot slutet av samma månad. Så ska det ju inte vara :o/

Mitt enda egenplanterade äppelträd här på gården, Melonäpplet, ser lite lustigt ut just nu, besudlat med stenar fastknutna med tygtrasor, plasthinkar fyllda med sten och rep som är spända mot marken och ett intilliggande träd. Tja, vad gör man inte för att få sin vilja igenom? Tan­ken är, att med milt våld tvinga ner de större grenarna under hori­son­talplan, eftersom det är så som proffsen tycks göra för att få en god fruktsättning.

Fänkålen, odlad i en av mina pallkragar, kan jag inte klaga på i år! Den har vuxit kanonbra. Jag har bara fyra plantor, men det räcker för vin­terns behov i och med att jag fryser in det ”dilliga” också. Det är per­fekt att krydda upp en tråkig soppa med!

I oktober ifjol kapade jag ner min rad med trädgårdshallon ända till mar­ken, eftersom de vuxit uruselt och nätt och jämt gett ett par de­ci­liter bär under sensommaren. Men den åtgärden har visat sig vara kva­lificerat slöseri med kvinnokraft. Det här är nämligen all årstillväxt de be­hagat prestera:

Så nu är deras chans förbi! I lördags fick jag nog, tog Röda Faran och fräste iväg till min hovleverantör, Sandåsen handelsträdgård. Mål­med­vetet klev jag [med skygglapparna stadigt på] raka spåret till den plats där hallonplantorna var placerade och letade fram två fina exem­plar.

Sorten är en korsning mellan vild- och trädgårdshallon, 'Maurin makea' (svenska: Mauris söta). Den ska dessutom var buskagebildande och inte ränna iväg på höjden, som hallon normalt brukar göra. Därmed ska den inte heller behöva bindas upp.

Och som de utmärkta människor de är, herr och fru Söderlund på Sand­åsen, fick jag samtidigt adop­te­ra tre plantor hasselört. De var de sista i lagret och hade redan för­passats till dödens väntrum, så en flyttning till ”Rucklet” får väl ses som en form av konstgjord andning. Men pysslar jag om dem lite ska de kanske ta sig och trivas..?

Idag väntar mera trädgårdsarbete. På kvällskvisten igår tog jag mig för att börja föryngra gårdens gamla och mycket risiga syrenhäck. Tio centimeter över mark ska de grova stammarna kapas, så det kommer att se lite lustigt ut när all vegetation försvinner. Fast om det går som det ska, ska det inom tre-fyra år finnas en halvhög, tät syrenhäck igen. Så påstår proffsen i alla fall :o)

Sedan är det ju en ny vecka igen, med nya med- och motgångar. Bl.a. närmar JO sig med stormsteg en hittillsvarande behandlingstid på 600 dagar på mitt klagomål. Sexhundra!

Hade det gällt en riksdagsmans bilkörning under the influence hade det varit krigsrubriker i pressen och blåslampa i arslet på lag­lig­hets­över­va­karna. Men i det här fallet, ett missförhållande som berör över 100.000 finländare, då råder det stiltje och medias representanter tiger still. Det minsta jag kan säga är: ”Skämmas borde ni, både potentater och press!”