Jaha, nu är det kört

DÅ VAR DET slut på det roliga för i år. Det är dags att bubbelplasta oliv och rosmarin, tömma vattenslangen och ta in munstycket, bära in fuchsior och pelargoner och mentalt förbereda sig på det förbannade bytet av däck på Röda Faran. Kung Bore håller tidtabellen bra. Ifjol slog det till den 12 oktober.

Jag skulle inte vara sanningsenlig om jag sa att jag den här gången ser fram mot en lång, mörk vinter. I år blir det jobbigare än någonsin, det råder det ingen tvekan om.

Men en stor glädje mitt i det övriga eländet skänkte mig bästa P, som mycket oväntat överräckte en bukett med de ljuvligaste av ljuva, gula rosor. Tänk ändå, vad en så liten gest av vänlighet och omtanke kan betyda mycket i de stunder då Livet verkligen inte är en dans på så­da­na. Ja, rosor alltså. Tack, vännen min!

Sen vill jag också passa på att berätta hur oerhört besviken jag är på alla er* som dagligen kommer hit för att läsa om mig och mitt liv, men alltid utan att lämna ens en kommentar efter er. Ni som är mer än väl införstådda med vilket oerhört maktmissbruk som brer ut sig mer och mer inom socialskyddet, försäkringsbranschen och vården, men som inte ens kan ta så mycket del i kampen att ni kan sätta era namn på en petition.

Fattar ni inte att det här inte handlar om mig?? Det handlar om oss alla, och framför allt om våra barn! Om inte vi, som är vuxna just nu, gör vårt yttersta för att åstadkomma en förändring i ett system som alla är rörande eniga om att är fel, hur tror ni då att situationen kom­mer att vara den dag våra barn och tonåringar är i medelåldern?! Bättre än idag? Bah, dream on!

Ni borde skämmas, allihopa. Det borde ni verkligen. I mina ögon är ni inte mer värda än maktmissbrukarna själva, för att sitta med armarna i kors och tiga still är detsamma som att sanktionera.

Sanningar är inte alltid roliga, och jag förlorar säkert följare på kuppen. Det har redan hänt och blir säkert fler. Men nu råkar det vara så att jag inte bloggar för följarantalets skull. Jag bloggar för att jag har sa­ker att säga. Tål det eller dra, valet är ert.

* härmed avses ålänningar och övriga finländare

Det visas ett rysligt osunt intresse för mitt lilla hörn av sajberspejs

 

Den här gången är det försäkringsbolaget Aktia som förlustar sig hos Ruckelhäxan.

Faktum är, att i den utsträckning som mina kombattanter i pap­pers­kri­get tycks hålla koll på vad jag skriver så börjar det lukta jävligt illa om hela soppan. Varför annars detta oerhörda intresse för mina åsikter om det inte är så att jag har rätt i det jag säger? Vågar man rentav tro att det börjat gunga en smula där uppe bland lianerna..?

Ja, vem vet? Rätt vad det är börjar det kanske regna apor :o)

”Hej, jag heter Nina och jag är lexmissbrukare.”

 

Som sig bör håller jag mig inte med bara en utan flera lexpartner: Folk­pen­sions­an­stalten, Besvärsnämnden för social trygghet, Pensions-Alandia, Besvärsnämnden för arbetspensionsärenden, justitie­om­buds­mannen, po­lis­myn­digheten och Aktia. Med Ålands hälso- och sjukvård pågår ett långdraget förspel.

Det här, mina vänner, är ett mycket effektivt sätt att förbli singel sam­tidigt som sängen ändå är full med folk.

Några större olikheter mellan dåligt sex och dålig lex finns det egent­ligen inte heller. Är det skit så är det. Fast en betydande skillnad bör noteras: när vi snackar sex står det en fritt att dumpa en taskig säng­kamrat, så icke när det gäller lex. I det fallet får man vackert stå ut med att bli både våldtagen och rövknullad, gång på gång.

Aldrig har min t-shirt varit mer aktuell än den är idag, och min tro på Finlands Lag är numera lika liten som i fallet med Bibeln. Båda är föga mer än en samling sagor, hopdiktade för att hålla menigheten i schack och vars regler är till för att kringgås.

”Lag”, ”förordning” och ”villkor” är begrepp som i vår s.k. rättsstat vä­ger fjäderlätt i förhållande till ”av hävd” och ”praxis”. Tror du mot för­modan fortfarande på alla medborgares lika värde inför lagen bör du tänka om. Du, din lilla stackare, är inte mer värd för staten än en flug­lort på ett panoramafönster. Och lika lätt att eliminera.

lex = latin för lag, dvs i viss ordning tillkommen, språkligt fixerad rättsregel eller samling av rättsregler.

Om att få en förskräckande inblick i hur valserna går

VERKLIGHETEN ÖVERTRÄFFAR SÅ gott som dagligen dikten. Det, om något, har jag gång på gång fått erfara under de senaste fyra åren. Och att verkligheten tar oändligt mycket tid, det vet var och en som någon gång haft det tvivelaktiga nöjet att stångas med en myndighet. Kanske är det så att tiden för pappersvändare på något konstigt sätt går mycket låååångsaaaammare än för oss vanliga dödliga..? Kanske motsvaras en kvart av min livstid av blott en ynka myndighetsminut?? Typ.

Nåväl, det var inte det dagens inlägg skulle handla om, utan om en (av flera?) förklaring till den inbyggda trögheten i vårt demokratiska rätts­system:

Justitieombudsmannens kansli (JO) kan X antal månader efter att ett klagomål tagits emot överföra det för behandling till den myndighet man haft den dåliga smaken att klaga på. Den berörda myndigheten uppmanas då att inkomma med sitt svar X antal månader senare. Enligt JO:s information uppskattas för närvarande den totala tiden för ett klagomål till c. åtta månader.

Även om det svar som den tillfrågade myndigheten serdermera leve­rerar är likvärdigt med inget svar alls, utan lika uttömmande som att i lätt frågande ton säga: ”Kalle Anka”, betraktas klagomålet därefter som färdigbehandlat. Om den som klagat inte är nöjd med svaret ska han eller hon inkomma med ett nytt klagomål, och i detta ”nya” kla­go­mål ska man klaga på att man inte är nöjd med svaret.

Sedan upprepas samma behandlingsprocedur som ovan, och man får räkna med att till den redan avsatta behandlingstiden om c. åtta må­na­der addera ytterligare c. åtta månader. Jo, faktiskt, trots att det de facto är exakt samma klagomål som är under fortsatt behandling! Ja, bortsett från att det som nu behandlas är att man klagat på att det man klagat på inte besvarats tillfyllest. Eh..? Ja, jo, precis så är det.

Teoretiskt kan detta Kalle Anka-svarande pågå i all oändlighet, mellan varven eventuellt varierat med ett svar lika intetsägande som: ”Jaså, jaha..?”

Teoretiskt kan åttamånadersperiod läggas till åttamånadersperiod hur många gånger som helst, och efter varje åttamånadersrunda krävs ett aktivt agerande från den korkskalle som i första början hade den då­liga smaken att klaga, om denne, gud förbjude, fortsätter att hoppas på upprättelse.

Visst blir man trött?

Jävligt mycket så, skulle jag vilja påstå.

Samtidigt är det inte utan att jag undrar om det verkligen förhåller sig på det här viset i alla ärenden. Kanske är det bara i särskilt känsliga frågor som den här typen av förhalningsteknik sätts i system? Vad vet jag?

Det enda jag är helt hundra på numera, är att mitt förtroende för både socialskyddet och rättsskyddet i republiken Finland befinner sig på fel sida om nollstrecket. Men det är ändå rätt bra jämfört med hur mycket jag litar på försäkringsbranschen. I det fallet snackar vi absoluta noll­punk­ten, dvs -273,15°.

Skriv under namninsamlingen mot försäkringsdiktaturen i Finland!
Social- och hälsovårdsministeriet tar vårt, medborgarnas i Finland, missnöje på allvar, så ju fler som skriver på desto större ge­nom­slags­kraft! Annars går det att, som tidigare beskrivits, un­der­teckna ano­nymt om man så vill.

Eller gilla åtminstone insamlingen på Facebook. Så mycket kan vem som helst bidra till ett försök till för­änd­ring!

Omgruppering i papperskriget

NU ÄR KUSINEN, tillika professorn i juridik, kontaktad. Nu byter vi ut ärtbössorna mot kärnvapenbestyckade missiler. Beware, Pensions-Alandia!

Nystickat i egen teknik

PROTOTYPEN ÄR KLAR! Och jag är mer än nöjd med hur slut­re­sul­ta­tet blev. En fluffig, muffig snood i ylleblandgarn*, som är precis lagom lång att viras två varv runt halsen. Det känns varken för tajt eller för löst utan helt enkelt perfekt.

*”Nalle” från Novita; 75 % ull, 25 % polyamid

Lite lustig mannekäng, men man tar vad man har :o)

Det om det. Nu är det en ny dag med nya prövningar. Den första är mammografin jag är kallad till idag, ett bevis för att åren går i över­ljuds­fart.

När brevet damp ner i lådan blev jag förbryllad, eftersom jag hade för mig att föregående undersökning var ifjol, men det var den alltså inte. Det var den 8 oktober 2010. Ujamej! Mina myggbett som just och just hämtat sig efter förra klämmet ...

Going Bananas

FRUKT OCH GRÖNT är sällan billigt på Åland. Därför gäller det att slå till när man kommer över bananer för 0,99 euro/kg. Torkade banan­ski­vor är mumsiga som godis och utmärkta att blanda i müsli. Torkning­en är klar på 10-12 timmar i 45-50° varm ugn med luckan på glänt och ba­nanerna kan sedan förvaras i en tätslutande burk i princip huur länge som helst.

Det är inte bara i fruktdisken jag gått bananas. Igår var det ett oväntat uppehåll i det evinnerliga regnandet, så jag drog ut Konrad på gården och hade på ett par timmar gjort processen kort både med min häck av Spiraea salicifolia och med raden med hallon, som av någon anledning helt hade tappat tillväxtstinget i år. Båda är nu mer eller mindre jäm­nade med marken för att få en nystart nästa vår.

f.d. hallonbuskar

f.d. häck

Bananas gör mig också det brev som anlände från justitie­om­buds­man­nens kansli idag, men att orera om den saken sparar jag – för min egen själsfrids skull – till imorgon eller en annan dag. Men så mycket kan jag ju undslippa mig redan idag, att det nu föreligger ett skol­boks­exempel på varför de byråkratiska kvarnarnas malningstakt är ex­treemt låångsaam.

Tack i himlen för min trädgård, säger jag bara! Hade inte den funnits hade jag nog för länge sedan faktiskt gone bananas, så där riktigt på riktigt.

Ju äldre jag blir, desto mindre tycker jag mig förstå mina medmänniskor

DET ÄR TIDIG lördag eftermiddag. Prima polaren P och jag besöker Ma­riehamns stora återvinningscentral. Som vanligt förfasar vi oss över att folk gör sig av med hela, fullt gångbara saker genom att utan ur­skilj­ning dumpa dem i sopcontainrar.

Där finns tjogvis med felfria terrakottablomkrukor av alla upptänkliga storlekar.

Där finns fina, glaserade planteringskrukor med tillhörande fat, utan ett endast nagg eller minsta skråma.

Där finns trevånings, hängande förvaringskorgar i metall, som inte har så mycket som en minimal rostfläck.

Där ligger ett till synes oanvänt, modernt, vitt badkar från Gus­tavs­berg, med frontplåt och till och med propp till avloppet! Allt i toppskick.

Jag blir deprimerad.

Jag blir förbannad.

Precis när vi ska gå kastar jag ett öga ner i den jättelika container dit allt osorterbart slängs. Mina ögon fastnar på något brunrött höljt i klarplast.

”Nää ...” säger jag. ”Är det där faktiskt vad jag tror att det är?”

”Japp, ser så ut”, svarar P, och låter lite trött.

Jag sätter mig på huk och sträcker mig efter föremålet. O ja, visst är det precis det jag tyckte att det såg ut att vara: en hel, obruten för­packning tätningsringar i gummi till såna där förvaringsburkar i glas med snäpplås, ni vet. Inköp av likadana tätningsringar har stått på min to do-lista ett par dagar.

Jag blir glad.

Men samtidigt ... Hur fan tänker folk egentligen?? Vad som kan tänkas gömma sig i de oräkneliga, svarta sopsäckarna, nogsamt förslutna, vill jag inte ens tänka på. Det gör mig helt enkelt för upprörd.

Lika lite förstår jag ärligt talat alla er som inte törs (?) sätta namnet på petitionen mot försäkringsdiktaturen här i Finland. Vad är det egent­li­gen ni inbillar er att ska hända om ni gör det..? Social- och häl­so­vårds­ministeriet är ju för jösse namn redan inne på samma linje!