”Förväntansångest” eller ”Det värsta som kan hända”

MONICA UNDRAR I en kommentar till föregående inlägg vad som är det värsta som kan hända. Mitt svar blir så långt, så jag väljer att lägga upp det som ett eget inlägg.

***
Det som kan hända är att försäkringsbolagets förtroendeläkare inför den 1.2.2011, som är datumgränsen för den respit jag fått för att hinna genomgå en högst irrelevant undersökning*, ”drar fel kanin ur hatten” och avslår det senaste expertutlåtandet från min be­hand­lan­de läkare. Då genomgår jag över en natt den byråkratiska me­ta­mor­fo­sen att från att vara för sjuk för att arbeta (eller rehabiliteras!) till att plötsligt klassas som fullt arbetsför. Rena trolleriet, ett medicinskt genombrott värdigt ett Nobelpris!

Det betyder, i sin tur, att jag blir arbetslös. Under min vid det laget tvååriga sjukfrånvaro har jag nämligen pga rådande lagstiftning inte kunnat hålla mitt enmansföretag vid liv. Är man sjukskriven får man inte tjäna en cent, för då dras sjukdagpenningen in, i mitt fall svind­lande 17,63 euro/c. 160 kronor per vardag. Däremot är man ju som företagare tvungen att fortsätta betala alla företagets fasta kost­na­der även om inkomsterna är noll. En hääärlig och totalt bekymmersfri situation! (Obs! Här var det alltså ironi, om inte alla förstod det.)

Om man fortfarande inte anses vara arbetsförmögen när sjuk­dag­pen­ning­da­gar­na tar slut blir nästa skede det som numera kallas re­ha­bi­li­te­rings­stöd. Förr tror jag det hette invalidpension. Då får man en må­natlig summa pengar, som baserar sig på vad man under sin yr­kes­verk­samma tid betalat in i företagarpensionspremier, i mitt fall över­då­diga 644,50 euro/~ 6000 kronor. I det här läget får man jobba lite (upp till en liten summa per månad), och det gäller fortfarande att försöka hålla sitt företag vid liv, så alla fasta kostnader för detsamma måste fortfarande betalas varje månad.

I det skedet, när det gått över ett år, börjar kunderna svika. På en liten ort som Mariehamn går ryktet fort, och om ryktet säger att man är sjukskriven är det ingen som ens tänker tanken att vända sig till en. De kan ju inte veta att man mitt i allt har rätt att arbeta en smula igen.

Det är där jag befinner mig idag efter 20 år som egenföretagare. Jag blir fr.o.m. 1.2.2011 friskförklarad till arbetslösheten om sak­kun­nig­lä­kar­na så bestämmer, medan min läkare samtidigt är av åsikten att jag inte är arbetsför överhuvudtaget.

Som företagare har jag inte rätt till A-kassa, så jag blir då tvungen att gå till socialen för att ansöka om s.k. utkomststöd. Och ett sådant beviljas inte så länge man har någon form av tillgångar. Till tillgångar räknas även sådant man sparat t.ex. för sitt/sina barns framtida stu­dier, så att de så långt det är möjligt ska slippa ta statligt sub­ven­tio­ne­ra­de (av skattebetalarna finansierade!) studielån. Det lilla jag un­der årens lopp lyckats lägga undan åt lilla A tänker jag inte under några som helst omständigheter göra mig av med, så den enda ut­vägen blir då att jag tvingas sälja ”Rucklet”, vårt hem, istället.

Paradoxen är att mina månadskostnader för att bo där jag bor är lägre än för en hyresbostad. Det blir m.a.o. dyrare för mig och lilla A att bo på hyra, och den summa som blir över efter en försäljning av ”Rucklet” blir inte stor när banklånet är betalat. Inom en mycket be­gränsad tidsrymd står jag m.a.o. ändå med mössan i hand hos so­cia­len för att be om utkomststöd.

Detta är i korta drag det värsta som kan hända när det är fullt tillåtet för en ”symaskinsreparatör” (se förklaring i föregående inlägg) att gå emot ex­per­ter­na – och då har jag inte alls beaktat den successiva, pyskiska ned­brytning hela den här segdragna processen för med sig. Är man ini­tialt sjukskriven pga gravt nedsatt stresstolerans kan jag garantera att ens hälsotillstånd inte förbättras under tiden.

* Med tanke på min anamnes skulle jag förstå om jag remitterades för t.ex. en endokrinologisk utredning för att försöka hitta orsaken. Det jag nu remitterats för är en utredning av symptomen. Absurt! Fullständigt kocko bello!

Allt jag vill är att min läkares specialistkunskaper och mitt eget män­ni­sko­vär­de respekteras. Jag vill inte tvingas in i en bidragsfälla, där jag blir en belastning för samhället. Allt jag vill är att få rätt till den månatliga summa som de facto är mina pengar. Då finns det en chans att jag med tiden kan börja jobba igen, i en utsträckning jag själv får avgöra att jag mäktar med utan att krascha ännu en gång.

Och jobbar jag lite blir jag ju en närande del av samhällsmaskineriet igen, eftersom skatter och avgifter ska betalas. Det uppstår m.a.o. en riktig win-winsituation.

Tillägg till nedan

JAG FYLLER FEMTIO inom en månad och är, liksom min läkare, vid mina sinnens fulla bruk. Då ska det tammefan inte vara upp till någon okänd, pappersvändarmedicinare lokaliserad i Tjottahejti att sitta och spela fia med knuff med mitt liv! Än mindre om denna någon, någon gång i en obskyr forntid, varit verksam inom en helt annan specialitet än det är fråga om.

Om jag var läkare och lagt ner åratal av mitt liv på att specialisera mig t.ex. på psykiatri skulle jag vara mer eller mindre mordbenägen om, låt oss säga, en avdankad barn­specialist gång efter annan sätter sig till doms över min expertis! Hur i hela helvete går ni med på detta, ni läkare?!

Förtydligande parallell:
Om du mot förmodan råkar äga en flådig Volvo, t.ex. en XC90:a, som drabbas av totalhaveri, då för du den sannolikt till en märkes­verk­stad, inte sant? Nåväl, märkesverstadsmekanikern (numera snarare dataoperatören, men dock) diagnosticerar felet och ger dig en re­kom­men­da­tion om vad som behöver åtgärdas. Killen är specialiserad på Volvobilar, så för honom har du gissningsvis fullt förtroende även om slutnotan kommer att bli dyr.

Inte fan skulle du acceptera att försäkringsbolaget där du har din bilförsäkring vägrar låta märkesverkstaden serva bilen! Än mindre gå med på att de kräver att någon sjuttioplussare med en bakgrund som symaskinsreparatör ska få vara den som har sista ordet?

Nä, just det! Det var väl det jag visste. Men när det gäller ens liv och framtid, då ska man visst bara gapa och svälja vilka hårresande på­hitt som helst. Icke, sa Nicke! Det är hög tid att vi som betalar för­säk­rings­bo­la­gens flotta fastigheter och finansierar deras in­ves­te­rings­sand­lå­de­le­kar börjar höja rösten. Upp till kamp, människor!

LÅNGT INLÄGG Polisanmälan? Eller kanske en stämning?

KAN MAN POLISANMÄLA en juridisk person, i det här fallet ett för­säk­ringsbolag? Det borde man väl kunna???

Vid det här laget är jag fullt beredd att vidta en sån åtgärd och lämna in en anmälan om mångårig psykisk tortyr. Eller stämma dem för egen­mäktigt förfarande med mina pengar eller något sånt.

Pga det som med ett paraplynamn kallas utbrändhet har jag i tio år valsat runt i psykvårdsvängen med ett flertal perioder med kortare eller längre sjukskrivning, i vissa fall mer eller mindre mot min vilja.

Under detta gångna decennium har jag konfronterats med ett flertal psykiatriker, av vilka ingen engagerade sig så pass att man ens tänk­te tanken att det eventuellt kunde finnas en eller flera ba­kom­lig­gan­de somatiska orsaker till mitt tillstånd. Inte förrän för ett knappt år sedan, när min då nya (och nuvarande) läkare skickade mig för kont­roll av vitaminstatus.

Häpp! Ser man på! Bottennivåer på både C- och D-vitamin uppdagas och jag sätts på hästdoser av desamma. Parallellt med detta har jag en underproducerande sködkörtel med en medicinering som är svår­jus­terad. Ena gången är värdet för högt, andra gången för lågt, med påföljd att jag konstant mår dåligt av än den ena, än den andra or­saken. Men frågan om varför jag har så usla vitaminvärden – på nivå rakitis (engelska sjukan) och skörbjugg – förblir outredd/obesvarad.

Nu, efter tio år, har någon icke namngiven pappersläkare ett par veck­or före innevarande intyg går ut kläckt den strålande idén att kräva en neuropsykologisk undersökning pga mina minnes- och koncentrationsproblem före denne fattar beslut rörande det senaste, omfattande läkarintyg för 22 euro min psykiatriker skrivit på Pensions-Alandias uttryckliga begäran. Fast på min bekostnad förstås, att be­talas från det överväldigande be­lopp om 644,50 euro (c. 5.920 SEK) jag har i s.k. rehabiliteringsstöd per månad.

Även de kostnader som uppstår i samband med den begärda un­der­sök­ningen ankommer det på mig att lägga ut för, att återfå ”mot upp­visande av giltiga kvitton”. Om undersökningen ifråga kunde göras här på Åland vore det sin sak, men nu pratar vi remiss till Akademiska sjukhuset i Uppsala, vilket innebär åtminstone en t/r-resa plus att jag väl måste få äta någonting under tiden jag är borta hemifrån.

Jahaja, säger jag, så hur var det tänkt nu då..? Ska jag informera lilla A om att det tyvärr inte blir aktuellt med något käk å ”Rucklet” den månaden, eftersom jag måste använda våra matpengar till annat? Är det det som är tanken? Kanske precis lagom till jul dessutom, och hennes födelsedag den 7 januari ...

Till saken hör också att jag i samråd med min läkare redan för cirka ett år sedan ansökte om rehabilitering. Då fick jag avslag, an­tag­li­gen av samma jä-la pappersnisse som nu, med motiveringen att jag an­sågs vara för sjuk. Nu, när de ekonomiska tumskruvarna tajtats till ännu lite mera och jag har ett företag som självdött under tiden, nu ordas det däremot om rehabiliteringsåtgärder!

Just nu är jag så [Varning! Inget för känsliga läsare!] ...
satansinihelvetesjävlakatastrofskitförbannad att jag faktiskt inte sko­jar längre! Låt mig upprepa: Går det att polisanmäla ett för­säk­rings­bo­lag??? I så fall ska det göras.

Min fulla, fasta övertygelse är som jag skrev till min läkare igår:

”Det som gör mig mest frustrerad och förbannad är att det som pågår är att Pensions-Alandia sakta och omständligt håller på att knuffa mig fram till det läge där jag blir tvungen att ansöka om utkomststöd – om jag nu inte före det har den goda sma­ken att kasta in veven pga en stressframkallad hjärtinfarkt el­ler väljer att helt sonika ta bort mig själv.

De skjuter m.a.o. över ansvaret på SAMHÄLLET (dvs skat­te­be­ta­lar­na), istället för att återbetala de slantar som de facto är MI­NA; pengar för min pension, som jag med blod, svett och tårar under hela mitt yrkesverksamma liv VIA LAGSTIFTNING tvingats överlåta åt någon annan att förvalta.

Nog f-n förstår jag varför försäkringsbolagen toppar listorna när det gäller att vara vinstbringande!”

Lågvattennotering

I ETT KVARTAL till har jag tilldelats rätten att leva. Vad som händer efter det är upp till förtroendeläkarnas slumpmässiga roulettspel med människor.

Just nu har jag förlorat både hoppet, humöret och humorn. Dyker väl upp när – eller snarare om – någotdera återvänder.

Byråkratiskt djuphavsfiske

FÖR SNART TRE månader sedan begärde mitt pen­sions­för­säk­rings­bo­lag in ett nytt läkarutlåtande om utifall att min läkare anser att jag fortfarande inte är att betrakta som arbetsför. Det anser hon inte, så intyget skrevs och lämnades in för en bunt veckor sedan.

Resultat: *pling*, upp med mitt inre stressreglage

Veckorna har gått och datumgränsen för pågående intyg, den 30 ok­to­ber, närmar sig raskt. Igår, med elva dagar till godo, får jag via min läkare veta att försäkringsbolagets ”förtroendeläkare på fastlandet” vill att en utvidgad undersökning utförs innan något beslut kan tas. En undersökning som dessutom kräver remiss till annan ort.

Resultat: *pling* ... *PLING!*, och stressreglaget slår över på max

Ingen kommunikation från försäkringsbolaget har skett direkt till mig, den det hela berör. Jag är bara ett socialskyddssignum på ett antal blanketter och i otaliga datafiler, långt ifrån någon människa av kött och blod.

Än en gång häpnar jag över det högst märkliga sätt på vilket man i republiken Finland, i landskapet Åland, hanterar sådana medborgare som av expertis är tagna ur rotation med diagnosen ”reaktion på svår stress”.

Eller som jag skrev till min handläggare hos försäkringsbolaget: det här byråkratiska förhållningssättet påminner mig obehagligt mycket om tekniken vid djuphavsfiske. När fisken har huggit ägnar man sig åt att växelvis slacka på linan och hala in, med målsättningen att totalt matta ut bytet tills det blir en lätt match att sätta in dödsstöten och bärga fångsten.

Här snackar vi alltså inte catch and release – detta är utstuderat catch to kill. Det är nämligen så det börjar kännas: som att de inte ger sig förrän man nått en gräns bortom vilken man inte längre orkar leva utan egenkontroll över sitt liv. Att helt sonika puttas ner för ät­te­stu­pan börjar te sig som den mest humana lösningen.

Av någon konstig anledning tror jag däremot inte att lilla A håller med om det.

Omdisposition

DET STÅR EN fritt att ändra sig, inte sant? Minns ni de här och den här..? Dessa finnes icke mer. Näpp, så är det.

Jag var från början inte helt nöjd med hur slutresultaten blev, så ef­ter att de fått ”ligga till sig” över sommaren bestämde jag mig för att riva upp och disponera om.

Av fyra förutvarande projekt har det därmed blivit två nya framsidor till 50x50 cm stora kuddar. Så här ser de ut och nu är jag nöjd:


Sen har jag faktiskt gjort mig en tredje också. I somras köpte jag för en euro några hundra gram garn syntetblandat yllegarn på en loppis, alldeles lagom mycket att virka något litet av.


Efter ett par timmar utomhus med byte till vinterdäck, gallring av hal­lon­buskage och lite annat plock kändes det igår gôtt att få sätta sig ner med en virkning och vila ryggen. Fan vet, hur många år till jag fixar däckbytet själv :o/

Igår fyllde jag förresten fågelmataren också, för första gången denna höst. Därmed torde det vara det bevisat: kajor, skator och annat pack har ett utomordentligt gott minne! Det dröjde knappt en timme innan kalaset var i full gång. De stackars talgoxarna satt slokörade några grennivåer högre upp och kunde bara titta på när de större flygarna smorde kråset.

Denna morgon ser det lika illa ut, med den skillnaden att antalet grå­svarta och svartvita matvrak är ännu större :o( Ska det fortsätta på det här viset kommer ”Rucklet” denna vinter att bli centrum för en gravt överviktig population av stora stannfåglar.

Veckans Vanartiga Vers #27

Kufisk kille (som föddes i Falla)
ifrån bårhuset brukar sig palla
en ung dam eller två,
för nu är det som så,
att han gillar när kvinnor är kalla.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Sista rycken vid ”Rucklet”

ÅRETS TRÄDGÅRDSSÄSONG LIDER mot sitt slut. Det börjar bli kallt nu och efter natten som gick låg det nyis på min provisoriska fontän i gjutjärngrytan nedanför trappan upp till terrassen. Skatornas kom­bi­ne­rade drinkbar/spa-anläggning har därmed bytt skepnad och blivit hockeyrink.

I sprickorna i det tegel som avgränsar grusplanen från mina odlings­bäd­dar har det börjat spira mossa. Vackert! Dessvärre spirar det lika friskt i gräsmattan också, så årets gödsling har inte fört något annat med sig än att gräset behövt klippas oftare än vanligt. If you can’t beat them, join them, heter det på engelska. Det är förmodligen den inställningen jag bör ha när det kommer till mossa.


Idag fick jag vitlöken sådd – på bilden såväl frön från de bulber som utvecklas på blasten som klyftor från sättlöken jag tog upp på sen­sommaren.


Rad efter rad med nysådd vitlök; både frölök, klyftor och hela små­lökar, som inte hunnit dela sig innan de skördades. Det ska bli intres­sant att se hur de olika varianterna tar sig när våren väl kommer.


Av höstliga trädgårdssysslor återstår nu egentligen bara att rensa hallonbuskaget från de slanor som burit frukt denna sommar, och att klippa löven förstås. Men än har inte alla fallit, så det dröjer kanske en vecka tills det är dags. Sen ska Stig ut och jobba igen!