Skål, tammefan!

DET HAR VARIT en lång dag. Lånet av en Fiskars maskrosuppdragare bär skulden. Men nu sitter jag här igen en lördag, i min tanthammock och utan annat sällskap än en liten, tystlåten argentinare.

Under en mycket kort sekund övervägde jag möjligheten att dressa om, kamma det gråsprängda och hoja in till stan för att bete mig som vanliga människor. Ja, gå ut på etablissemang så här mitt i värstaste sommaren alltså.

Men jag besinnade mig lika fort som jag hunnit tänka tanken. Jag är hellre ensam med mig själv här hemma än ensam ute på rajraj, så är det bara. Och för den delen får jag alldeles strax sällskap av kom­mis­sa­rie Banks. Honom kan man stänga av om man tröttnar. En klar för­del, som alls icke är att förakta.

Så skål, tammefan! Det här är också en sorts lördag :o)

Den Goda Ruckelhäxan strikes again

DEN DÄR RIKTIGT högsommarvärmen är inte alls här just nu. Fast lika bra är väl det, när sisyfosarbetet med att hålla grusplaner och -gångar fria från ogräs är aktuellt? Det är vackert med grus på gården. Det går bra fem-sex år. Men sen. Sen är det som hela universums samlade ogräsfrön gror samtidigt.

Jag borde ha underhållskrattat alla tidigare år, för det här är ett jobb som varken min inflammerade ländrygg, mina sjuka fossingar eller de förbannade artrotiska tummarna uppskattar så där över hövan :o/

Det blir många pauser. Och igår använde jag en del av dem till att i­kläda mig rollen som Den Barmhärtiga Samariten. Vid två tillfällen age­rade jag hundsjukvårdare, när det måste bytas bandage på lilla Skrot­ten. En djup reva i ena ljumsken är inget enkelt ställe att lägga om på en motsträvig patient försedd med fyra ben och en svans. Två händer räcker inte alls och fyra är fortfarande ett par för lite. Men med hjälp av en stor badhandduk virad runt framvagnen på jycken går det hjälpligt.

Förutom detta inhopp i veterinäryrket har jag och Röda Faran räddat en turistande finländare i nöd. Mitt som jag svettig och dammig stod och hackade i mitt grus dök det upp en man dragande på en kärra, av den sort man som besökare i någondera av stadens två gästhamnar får låna gratis för att förenkla provianteringen.

Plötsligt stod han bara där. Med en fladdrande karta i ett stadigt grepp och ett uttryck av höggradig förvirring i nunan. Jag studerade honom en stund. Sen hojtade jag: ”Kan jag hjälpa dig med något? Do you need any help?” Ja, ni vet, det är lika bra att vara internationell i såna här sammanhang, när det är högst osäkert om personen ifråga talar swahili eller rumänska till vardags.

På vils var han, som vi säger här på ön, och i behov av vägvisning. Gått en låång omväg hade han också och var låångt ifrån framme vid sitt mål. Så jag, för dagen uppfylld av ett övermått av välvilja mot min nästa, förbarmade mig över stackaren. Med dragkärran i skuffen och karln i passagerarsätet bad jag en stilla bön att Röda Faran skulle hål­la ihop och sen skruttibangbangade jag honom dit han var på väg.

”Gud välsigne dig!” sa han, när vi skakade tass innan vi skildes åt. Och tja, det kändes ju rätt okej med denna välmenande tillönskning, även om jag inte för ett ögonblick tror på densamme. Det jag tror på är att hjälpa andra när man kan. Det är mer begripligt och ger ett påtagligt snabbare resultat.

Nytta – nöje – nytta – nöje ...

AV FÖREKOMMEN ANLEDNING livnär jag mig en hel del på ägg just nu. Har man bara sitt eget födobehov att tillse är ägg – kokta, stekta, i röra eller som omelett – ett enkelt sätt att få i sig en stor del av det man behöver. Och mina rosor tackar.

När äggen är uppätna krossar jag skalen och strör ut det under mina älsklingar. Jag menar, rosor måste ju gilla kalk. Kolla staden innanför murarna i Visby bara! Där står de överdådiga klängrosorna och växer i princip rätt ner bland kullerstenarna och är ... överdådiga. Och Got­lands jordmån är väldans kalkrik, precis som Ålands.

Mer äggskal lär det säkerligen bli, för igår slog jag till på tyll. Tårtan jag gjorde häromdagen fick mig att inse att jag behöver några modeller till för att kunna utveckla mina konditoriella krumelurer :o)

Men nog är det märkligt det här med att bo på Åland. Jag hade tänkt köpa tyllarna från svenska Bagaren och Kocken, men se det gick inte. De levererar till övriga Finland (och Norge), men inte till Åland. Eh..? Vår jävla skattegräns mot resten av världen ställer synbarligen till det. Igen.

Lika märkligt är det, att det inte är några som helst problem att handla från det riktiga utlandet, via Amazon. Billigare blev det dessutom, frak­ten från USA inräknad. Kom inte och säg att inte världen är upp och ner numera.

Edit kl. 12:25
Efter att jag igår kväll mejlade Bagaren och Kocken om leveransstrulet har de under förmiddagen idag sett över saken. Nu går det alltså att beställa hos dem även om man bor på Åland! Föredömlig servicevilja, det måste jag säga :oD

Så ska onsdagar vara

 

Min present, tårtan, var faktiskt uppskattad. Och god! Jajamensan :o)

Och hahahaa, vet ni vad? Jag blev helt seriöst tillfrågad om jag åtar mig att baka på beställning. Mycket ska man vara med om här i Livet ...

Nå’n som är sugen på en bit..?

 

Ljuvliga juli!

DET ODISKUTABELT BÄSTA med juli är att alla mina rosor i tur och ordning går i blom. Alla utom buskrosen 'Frühlingsduft', som gröna lar­ver med stor effektivitet tuggat i sig alla årsskott från innan jag hann dit med såpspriten :o(

Men klättraren 'Wrams Gunnarstorp' och buskrosorna 'Schneewittchen' och 'Rhapsody in Blue' har nu bekänt färg. 'Chapeau de Napoléon', även det en buskros, är på god väg:

Min 'New Dawn' är det däremot inte mycket med i år. Det inte ohyran gjorde kål på ifjol somras, det tog vintern. Några magra stänglar och några minimala knoppar är allt hon mäktat med. Men ett nytt, kraftigt årsskott är redan en meter på höjden, så det finns hopp om livet. Fast än så länge blommar hon inte :o/

Idag är det kökskommendering sedan arla morgonstund, då jag iförd morgonrock stod vid spisen och kokade vaniljkräm – och blev med två oanvända äggvitor. Sånt slänger man inte! Så det blev till att vispa ma­­rängsmet lite så där oplanerat. En plåt mandelmaränger fick det bli den här gången.

Nåväl, nu är tårtan fylld och marsipandekoren fixad. Vad som återstår är att snoppa och dela jordgubbar, vispa och snyggspritsa grädde och sen göra vad jag kan för att få det hela att se någorlunda pro­fes­sio­nellt ut. Sen bär det ut i trädgården för att plocka blommor till en rejäl födelsedagsbukett. Är det femti som fylls så är det! Och även om ju­bi­laren är man ska han självfallet ha en blomsterhyllning också :o)

Medan marängerna stod i ugnen passade jag på att ”måla” en tavla. Motivet är förstås min älskade trädgård:

Hur i herrans namn kan det komma sig att jag fortfarande är ogift vid min ålder?

DAGEN ÄR LÅNGT ifrån slut, men jag börjar bli det. Jag har grävt upp en ny rabattstump och planterat perenner, jag har klippt gräs, jag har planterat sommarblommor, jag har plockat jordgubbar, jag har tvättat upp en damejeanne, jag har rensat en snutt ogräs, jag har kokat ra­barbersylt och sist, men inte minst: jag har bakat en sjusärdeles lyck­ad tårtbotten!

Ryggen skriker.
Fötterna värker.
Axlarna känns som de går ur led vilken minut som helst.
Jag är svettig och lortig och måste duscha.
Vispgrädde måste inhandlas, liksom bensin till gräsklipparen.
Middag måste lagas och ätas.
Berget av smutsdisk måste åtgärdas efter maten.
Med mera, med mera.
Och dagen är som sagt bara barnet ännu.

Är det någon som kan upplysa mig om varför varken ork eller dagar räcker till nuförtiden?? Kan ålder och singelcivilstånd ha något med saken att göra? *ironisk*

Vet ni, det lutar åt ett stort glas argentinskt i tv-soffan ikväll. Eller kan­ske hellre under stillsamt tantgung i hammocken på terrassen.

Efter regnet

 

SÅ KOM DET äntligen inatt, det välbehövliga regnet. På terrassen imorse uppstod intressanta speglingar i pölarna på de våta trall­brä­dorna, som den av det hoppfällda parasollet på den här bilden. Lite färgmanipulation i Photoshop, smack på med filtret Al Fresco och presto! har man gjort sig en spännande bild av en av vardagens trivialiteter.

Tänk, den som ändå kunde photoshoppa sig själv lite grann! Bli en mer spännande och färgstarkare version av sitt gamla jag. Kanske också klä sig i ett permanent filter av mjukt ljus, så att årsringarna inte läng­re var så förbannat synliga? Eller varför inte, om andan faller på, vara så totalt motvalls som det bara går, med filtret Krackelering ställt på 100 %!

Ibland skulle det sitta fint att kunna göra om sig lite. Men då menar jag inte lagd under kniven eller ipumpad Botox eller Restylane. Nä, Photo­shop Life vore grejen! Och vem vet, med den takt tekniken går framåt är det kanske inte ens en utopi?

Hoppas vid gud att jag hunnit kila vidare innan det ”undret” inträffar, för jag är faktiskt rätt nöjd som det är. Vissa dagar.

Färgsnurrigt

JAG VET INTE vad det är med mig i år. I vanliga fall brukar jag vara nog så petig med att planteringarna på sommarterrassen ska hänga ihop och inte ge ett för joxigt intryck. Men i år har det helt slagit slint. Så som socker på gröten klämde jag också upp Lilla A:s gamla vind­snurra på räcket, som det ultimata tecknet på att här råder komplett färgsnurr denna sommar :o)

I trappan upp står det ett otal krukor av olika dimensioner. Det är pe­largoner, fuchsior, mera pelargoner, samplantering av diverse träd­gårdsväxter och så ännu mer pelargoner. I en enda röra.

I storkrukorna uppe på själva terrassen är läget detsamma, fast värre. Här kan man inte hitta en röd tråd överhuvudtaget, om man så letar med ljus och lykta. Och som inte detta skulle vara nog, så har jag vid trappans fot hängt upp en koboltblå ampel med knallgul krasse. Håhå, jaja ...

Det enda ”smakfulla” på terrassen i år är nog min mammas urgamla cy­kelkorg av rotting, som nu får fungera som planteringskärl. Kan ni fatta att det här är resultatet av en enda köpt violplanta?!

Titta inte på fönstret i bakgrunden, tack!

Med trädgårdsarbetet är det lite grann som med städningen inomhus har jag märkt. Jag har en låång lista på sånt som tarvar en insats; sånt som inte är direkt lockande med nödvändigt, som att vända går­dens öppna komposter. Istället pysslar jag med fånigt småpill, som att frisera en flera år gammal våreld (eller om det var höstglöd), som av någon anledning överlever och överlever.

Och sen är det ju dags för fika. Komposterna finns nog kvar nästa år imorgon också.

När ord är överflödiga

 

Farväl till juni

TIDEN ÄR KOMMEN för svulstiga buketter, med prästkrage, mattram, daggkåpa, akleja och pioner så fläskiga att de nästan är en bukett var för sig. Stil och elegans får stiga åt sidan en stund för en or­gie i sorter, färger och former. Too much of everything kan bli rätt snyggt det med och att färgskalan skär sig med borddukens är en smäll man får ta :o)

Dagens bästa tid är för närvarande kvällen. När solen så sakteliga sän­ker sig för natten njuter jag som allra mest av ”Rucklets” trädgård. Den blir liksom väldigt fotogenisk i det dämpade skymningsljuset, med spännande kontraster mellan ljus och skugga.

Här en kombination av blåblå bergklint, violett blodnäva och kadmium­röd alunrot, som inte alls är lika intressant i skarpt dagljus:

För att inte tala om kamtjatkafetbladet vid foten av min 'Schnee­witt­chen', en gyllenguling som verkligen kommer till sin rätt i kvällningen:

Och så pionerna, förstås! På dagen känns de ärligt talat mest über­fläskiga, men så kommer kvällen ... Jag har så svårt att slita mig från gården den här tiden på året, att jag sällan kommer i säng före en god bit efter midnatt. Grannarna tycker förmodligen att jag är helt bäng i bollen, som ännu runt elvasnåret kan ses krypa runt på styva knän, ivrigt rensande åkerfräken från planteringarna. Men det bjuder jag på. Frikostigt.

För inte så många dagar sedan lämnade talgoxarnas ungar trygg­he­ten i sin holk på ”Rucklets” östsida. Idag har pilfinkens småttingar gjort detsamma, efter flera timmars ivrigt lockande från mor och far, upp­flug­na i den intilliggande lönnen. Med korta turer till boet, för att ytter­li­ga­re heja på premiärflygarna, lyckades de till slut med sin enträgna över­talning.

Med ens blev det väldigt tyst på gården, när det hungriga gastandet efter mat från bittida till sent abrupt tog slut. Och när kvällen kommer kan vi allaredan lägga juni till handlingarna. Usch, hörni, så fort det går! I år igen. Det är nästan så man kan gå och bli lite vemodig, trots att vi står på tröskeln till den riktiga högsommaren.

Fast igår fick jag faktiskt sällskap till ett kvällsglas argentiskt! Så här ska sannerligen inte hängas några läppar, även om det inte direkt handlade om att slå klackarna i taket ;o)