Produktutveckling

”LIVE AND LET LIVE” är i vanliga fall ett av mina motton, dock inte när det kommer till tjuvaktiga kråkfåglar. Mina fågelmatningsglober fungerar utmärkt för det de var tänkta, men har tarvat en viss mo­di­fie­ring.

För att stänga kajor, kråkor och skator ute från de förföriska talg­bol­larna har jag varit tvungen att lägga till la­ti­tud­linjer av galvad tråd på det norra halvklotet. Nu är det en gång för alla tji med gratis käk för de oönskade mat­gästerna!

Runt den stora sfären, monterad på en stör vid infarten till gården, har jag, förutom att jag monterat dit ytterligare spikband, virat en slinga med LED-lampor.

När den tänds på kvällarna, styrd av en tajmer, ser det ut som den ly­sande bollen svävar fritt i luften. Coolt! Men jag får väl hoppas att den inte kommer att orsaka någon avkörningsolycka pga att en för­bi­pas­se­ran­de bilist tror sig se ett UFO :o/

För övrigt verkar odlingssäsongen bli lång i år. I Glaspalatset, gårdens växthus, står fortfarande två chiliplantor kvar och till min förvåning ser det ut som de gröna frukterna hinner mogna innan vintern är över oss på allvar.

Nyskördad chili till jul, det låter väl inte så dumt? Det blir kanske allt mitt julpynt i år, men hur är det med resten av världen? Har ni dragit igång julförberedelserna allaredan?

Och så kom november

DET MÅ VARA aldrig så mörkt och grått just nu, men några ljuspunkter hittar man ändå om man letar lite. Som igår till exempel, när jag kunde plocka in en nätt liten purjolök och en handfull sommarmorötter från trädgården. Må vara att det är de är de absolut sista grönsakerna för året (förutom det vintergröna jag sådde i början av hösten), men det är ändå lite najs, att så här sent på året kunna koka sig en soppa av egen skörd.

Helt okej är det också, att kunna gotta sig åt två flaskor med hem­lagad träd­gårdslikör. Båda blev riktigt smaskiga och blir ännu godare om jag lyckas glömma bort dem ett bra tag till. Visst har krus­bärs­li­kö­ren en helt underbar kulör?

Sen kan jag meddela att jag igår kväll läste ut Marianne Cedervalls senaste och fjärde bok om väninnorna Mirjam och Hervor. Ja, läste. Ljudboken var utlånad och jag gitte inte ställa mig i kö, så det här var den första av böckerna jag inte lyssnade till – och vilken besvikelse det blev. För mitt vidkommande har Susanne Alfvengrens och Gun Olovs­sons fenomenala uppläsningar utan tvekan spelat roll för hel­hets­upp­le­vel­sen. Stor roll, dessutom.

Handlingen känns seg och på sina ställen repetitiv. Det är en tunn liten soppa på återanvänd spik, om jag så säger. Historien tilldrar sig den här gången i New York, men jag tycker inte att Cedervall lyckas för­med­la den rätta metropolkänslan, snarare tvärtom. Mestadels känns det som de två kumpanerna befinner sig i en amerikansk små­stads­håla, inte olik de tidigare böckernas gotländska Kajpe Kviar eller Kui­va­lihavaara i Norrland.

En stundtals förskräckande dålig interpunktion irriterade mig dessutom riktigt mycket – den slipper man ju helt och hållet med ljudböcker – och en inte alldeles imponerande korrekturläsning respektive typografering gjorde inte saken bättre.

Okej, visserligen finns det en hel del missar i min egen bok om Solveig också. Men den stora, för att inte säga enorma, skillnaden är, att jag har gjort allt jobb själv; författat, formgivit/layoutat inlaga och omslag, formaterat för tryck osv. Cedervall har, förutom ett stort förlag, en egen litterär agent i ryggen. Under dylika omständigheter tillåter jag mig faktiskt att ha högt ställda för­vänt­ning­ar på den rent tekniska biten.

Så tyvärr, Marianne, den här gången tyckte inte om din bok och borde förmodligen ha nöjt mig med att jag med behållning lyssnat till de tre föregående.

Nu är det kört

VINTERN STÅR FÖR dörren. Eller egentligen har den väl tagit klivet över tröskeln redan? Burrrrrr!!

Någon som också klivit över tröskeln, hit till bloggen, är den anonyma surfare som intresserar sig för vad som tilldrar sig runt ärendet med det allmänna bostadsbidraget.

Så till den milda grad anonym dessutom, att denna någon bemödat sig om att surfa via en proxyserver. IP-numret tilldrog sig mitt intresse sent igår kväll och när jag på skoj kollade loggar för några dagar bak­åt, så visade det sig att samma en snokat runt här även den 16.10 vid ungefär samma klockslag.

It is indeed getting more and more interesting, no doubt about that.

Hämta andan lite

MIN FÖRKYLNING/LUFTRÖRSKATARR FIRADE tvåveckorsjubileum igår och i fjorton långa dagar har jag gått på knappt styrfart. Inget har blivit gjort hemma och ännu mindre ute på ruckelgården. Jag har gjort mina fyra timmar/dag på bibban, men resten av dygnets timmar har jag hostat, snorat, hostat ännu mera och vilat, vilat och åter vilat. Det tar på en gammal och sliten att åka på en sån här rejäl infektion :o/

Inte har jag städat.
Inte tvättat fönster.
Inte bäddat rent.
Inte bakat, faktiskt knappt lagat mat.
Inte gjort ett handtag i trädgården.
Inte varit social.
Inte har jag, allt vilande till trots, sovit tillräckligt heller.
Och inte har jag bloggat. Orken har helt enkelt inte funnits.

*host-host-host-HOST*

Om ni inte märkt det förut, så kan jag meddela att hösten här. Det är den nämligen när Ruckelhäxan plockar fram ullgarn och stickor. Garnet är King Coles ”Merino Blend”, som på mina nya favoritstickor från Knit Pro ska bli en riktigt ullig, gullig och värmande sjal till vintern. Stickorna är såna där moderna rundstickor där man kan alternera längden på själva kabeln. Helt suveräna!

Utomhus skulle det finnas hur mycket som helst att göra. Det finns frön, lökar och plantor som borde i jord och ovanpå det blev det efter granfällningen en hiskelig massa ved som måste huggas. Hur jag ska lyckas klyva de grövsta stamdelarna, upp till 50 cm i diameter, är ett hittills olöst problem. Med min manuella vedklyv, Klyven Klas, går det i alla fall inte.

Så här i slutet av september har mitt för året nya rådhusvin övergått i sin allra vackraste, röda skrud. Kan ni föreställa er hur häftigt det kom­mer att bli om X antal år, när vinet täckt in hela den döda lärk­stam­men? Det kan jag! Gud, så tjusigt det kommer att vara på höstarna :o)

Och som sagt, så har jag ved att ta hand om. Mycket ved. Hoppas att Knuts löfte om att inkommande vecka börja bygga vedförrådet håller streck, för annars vet jag inte ens var jag ska förvara alltsammans, om jag nu mot förmodan får allt upphugget :o/

Någon utlovad översättning till svenska av bitr. JO:s senkomna beslut har det inte dykt upp ännu. I och för sig inte direkt oväntat, eftersom jag inte ens fått svar på mina senaste frågor. Inte heller Försäkrings- och finansrådgivningen har bevärdigat mig med någon respons i ären­det med den kufiska premiebefrielsen. Och för Aktia tog det 43 dagar, och att jag upprepade samma fråga angående min livförsäkring inte bara en utan två gånger, innan jag till slut fick den information jag ef­terfrågade.

De har lustiga rutiner på detta gigantiska försäkringsbolag, det måste jag säga. Man får skriftlig korrespondens från en handläggare, som på ett bifogat svarskuvert uppger sig själv som mottagare. Lustigt nog går samma handläggare fyra dagar senare på moderskapsledighet och försvinner på obestämd tid ur systemet. Men ur samma system plockas inte personens mejladress bort. Det kodas inte ens ett från­varo­med­de­lande, så att den som försöker få kontakt blir upplyst om att mot­tagaren är oanträffbar.

Märkligt, men föga förvånande.
Numera finns det nämligen inte mycket som förvånar mig.

Det är inte storleken som räknas – vilket nu även är vetenskapligen bevisat

IDAG VAR DET dags. Frögurkan i Glaspalatset, som jag vankat och väntat på i många veckor nu, skulle äntligen tas om hand. Jättelik, vid det här laget nästan helgul och så välmatad att den i princip sprack upp av sig själv när jag stack knivspetsen i den. En föredömligt enkel förlossning kan man säga.

Men vilken besvikelse. Inuti monstret återfann jag efter mycket ro­tande blott fyra ynkliga frön. Knappt mogna var de heller. Vad i hela?! Så jag googlade lite grann och uppdagade relativt snabbt att det min­sann inte går att förvänta sig frön från F1-hybrider. Och om det mot förmodan skulle bli några frön, ja, då vet man inte vad de blir eller om de blir överhuvudtaget. Snabb slutsats: min mammagurka måste vara en hybrid, resultatet av en tvångsbefruktning.

Jag rotade fram fröpåsen från i våras, och mycket riktigt. Med pytte­liten text fanns beteckningen ”F1” i ett hörn av påsen och den miss­lyckade fröodlingen fick därmed sin snabba förklaring. Attans också :o( Men jag har förstås lärt mig något nytt igen och det är ju aldrig fel :o)

Gurkfrön ska det dock bli! Jag googlade vidare och hittade en fröfirma i Wales som levererar enbart icke-hybridfrön till alla möjliga sorters grö­dor, däribland gurkor av olika sorter. Så nu är det frön på väg till en ga­ranterad frögurka, en sort som heter 'Wautoma', plus två andra icke-hybrider: en sorts chili, 'Nigels Outdoors Chilli', och en grön busk­böna, 'Aquilon'. Detta ska bli spännande nästa år!

Andra frön är redan på väg in i kylen för stratifiering. Frön från Säv­sta­holm, som är nummer två på favoritlistan med äppelsorter på ruck­el­gården, näst efter Melon. På skoj ska jag plantera ett gäng i vår för att se om jag kan dra upp egna plantor. Lyckas det ska de spaljeras när de blivit stora nog. För nog är väl äpplen fröäkta ..?

Och sen behöver jag lite hjälp. På bilden här under ser ni en som­mar­blomma, som jag fick alldeles gratis hos min handelsträdgård när sä­songen oåterkalleligen var över. Namnet fick jag också, men tror ni att jag lyckades memorera det? Nå, icke sa Nicke, och annat var inte att vänta. Därför undrar jag nu om det är någon som råkar känna igen blomstret ifråga och kan kasta ljus över vad det kan vara. Frön bildas det också, så jag har sparat en handfull för att se om jag i vår kan dra upp egna plantor.

”Sommar... nånting” har jag för mig att det ska vara.

Ljus kastas det sedan i eftermiddags även i mitt källarförråd, kan ni tro! Efter drygt sju år i värsta skumrasket kan jag fr.o.m. idag tända och släcka en lysrörsarmatur i taket både medelst brytare in­nan­för ytterdörren och innanför dörren till källarkorridoren. Najs, very najs! Få se om jag av bara farten lyckas få till inköp av någonsorts utom­hus­armatur till entrén också? Det kunde ju också vara kul, så här sju år försenat.

Men brått lönar sig aldrig. Det vet ju alla.

Jamen, okej då

VISST, VISST, JAG ger mig. September kan verkligen vara en helt fantastisk månad, när den beter sig som i år. Morgnarna är dimmiga, daggvåta och bäddar in omgivningen i ett smickrande luddfilter och på dagarna är det fortfarande soligt, varmt och skönt.

Grenarna i trädet med Victoriaplommon bågnar under tyngden av ett överflöd av frukt. I år är dessutom antalet plommon som angripits av monilian färre än vanligt. Mitt envisa bortplockande av sjuka frukter är kanske faktiskt mödan värt?

Och i Glaspalatset är sommaren långt ifrån över! Slanggurkorna fort­sätter att sätta blom, så några gröningar till ska det väl hinna bli? Någ­ra är i alla fall på god väg.

Utanför glasväggarna har mitt för året nya rådhusvin bytt till hös­tens outfit. Länge, länge såg det ut som plantan inte tänkte växa över­hu­vud­taget, precis som så mycket annat med den torka vi haft i år. Men nu, i september, har växtkraften runnit till! Sirliga utlöpare suger sig fast mot den döda lärkträdstammen, så nästa år kommer det – pep­par, peppar – att bli riktigt fint.

Ett bombsäkert hösttecken är det årliga besöket av nötkråkor, som anländer för att kalasa på frön från min gigantis­ka cembratall, som de lär vara speciellt förtjusta i. Nötkråkan är en lustig fågel. Den liknar ingenting annat och är inte det minsta skygg. Tvärtom är det nästan som den gillar att posera framför kameran :o)

Pelargonerna blommar fortfarande för fullt, men den blårosa här under har jag fått vänta på ända tills nu. Jag vet inte namnet på den, men den har liksom ”köttigare” blad än de helt traditionella pelargonerna. Läck­er färg, inte sant?

I äppelträden är det tunnsått denna höst. Eftersom jag under som­maren beskar träden väldigt mycket tuffare än vanligt fick mängder av fruktbärande grenar skatta till förgängelsen, men de kvarvarande äpp­lena är vackra att se på och växer sig större än vanligt, nu när lju­set slip­per till.

Och i morgondimman och -daggen visar spindlarna upp sina mästerliga konstruktioner. Jag slutar aldrig förundras över hur en yttepytte spin­del lyckas åstadkomma något så fantastiskt välstrukturerat. Vi män­nis­kor, som anser oss vara skapelsens krona, ska bannemig inte ringakta den övriga naturen!

Nåväl, det här får vara det för den här dagen, för nu måste jag och min übertäppta snok lägga oss igen. Svetten rinner trots att termometern mäter en kroppstemperatur på högst normala 36,5°, och jag är helt sluut i musklerna. Atjoo på er!

Om att gå från tanke till handling ... efter en stunds eftertanke

HAR MAN INTE att göra, så får man att göra. Det här borde ha gjorts redan hösten 2005, för åtta år sedan. Nu blev det gjort, onsdag och torsdag under veckan som gick.

Den här lilla skogsavverkningen är den största nyheten sedan senast. På ”stubbarna”, de små och behändiga på cirkus 3,5-4,0 meter, är det tänkt att vildvin, humle och/eller andra klätterväxter ska få svänga sig upp.

En mindre nyhet är, att min laptop är obrukbar i sitt nuvarande skick och att det inte blir någon ny så där i rödaste rappet precis. Självaste datorn skulle jag kanske med blod, svett och några deciliter tårar kun­na finansiera. Men hälften av min nuvarande kringutrustning och mjuk­vara skulle inte fungera med nya Windows 8, så då får det för tillfället vara.

Istället har jag dammat av min lika uråldriga, stationära dator, så hahahaa, så lättvindigt blev ni inte av med kärringen! Och som jag nu varit rysligt handlingskraftig den senaste veckan, både med träd­fäll­ning och datorinstallation, så slog jag dessutom till igår och författade ett litet brev till vår allra käraste JO här i republiken Finland.

Så varför nu det då? Jo, ser ni, när det hunnit gå tre månader (ja, må­na­der, inte veckor) sedan min hövliga förfrågan om hur behandlingen av mitt klagomål fortskrider utan att jag sett skymten av någon res­pons, då har jag börjat bli mer än en smula irriterad. Eller nä, för­res­ten. Höggradigt ilsken är mer med sanningen överensstämmande.

Fast inte räknar jag med någon feedback nu heller, och hur det över­huvudtaget kan finnas någon som fortfarande har något som helst förtroende kvar för staten är mer än jag kan begripa.

Än är det inte slut

SISTA AUGUSTI, SISTA riktiga sommarmånadsdagen. Ett visst vemod infinner sig, för när september står för dörren är det full fart mot de­cem­ber, med en låång mellanlandning i november, den längsta måna­den av dem alla.

Men än är det sommar kvar! I rabatten utanför Glaspalatset har det t.ex. plötsligt dykt upp en blommande godetia, som jag inte kan min­nas att jag sått. Men det måste jag ju ha gjort, något år. På samma ställe blommar nävorna om och intill livas tillvaron upp av självsådda ringblommor, som nu, när de vissnade fingerborgsblommorna rensats bort, fått lite Lebensraum att tala om.

Och ser man på! I rabatten vid infarten har ett självsått lejongap eta­blerat sig bland all astilbe!

Astilben tillhör en av mina sensommarfavoriter. Den kommer först när det mesta av allt annat är överblommat och står fin länge. Dessutom verkar det vara så lyckligt att den trivs där den står, för beståndet blir bara större med åren.

Något som också blivit större – rejält mycket större – är de topp­stick­lingar jag i våras tog av en köpebasilika från senvintern. Minns ni?

Från sina småkrukor fick de till sommaren flytta över i större saker och jag har planterat i samma ekologiska plantjord som jag använder i växthuset. Hela långa sommaren har jag knipsat av dem till mat­lag­ning­en och det verkar som jag kommer att ha glädje av dem ett bra tag till. Någonstans läste jag om någon som haft en och samma ba­si­likaplanta i åtta år. Det ni!

Igår satte jag äntligen punkt för häcksaneringen, som summa sum­ma­rum tagit i princip en arbetsvecka i anspråk. Syrener är vackra, men ävenledes ett otyg. Följande på listan är förberedelse av två nya pall­kragslådor inför nästa vår. Men det blir inte idag. Idag har jag, för o­van­lighetens skull, tänkt kosta på mig att bara vara; slöa, slappa och göra rakt ingenting.

Men jag lämnar inga garantier, för jag är ju som jag är, född med en hel myr­stack i brallorna. Dessutom lindras både ledbandsvärk, artrosstyvhet och skall­gung av att jag är i mer eller mindre konstant fysisk rörelse! Stillasittande kon­torsråtteri är numera inget för mig – och dessutom är det så sant som det är sagt: det växer ingen mossa på rullande stenar ;o)

Helledudane mig!

GULLELENA, SOM ALLDELES nyssens skickade mig prima plantor av rankspenat, har gjort det igen! Idag hade jag nöjet att få sprätta ett tacknämligen fönsterlöst kuvert med de mest bedårande små plantor av hasselört :o)

Nio-tio stycken miniatyrer fanns det i försändelsens lilla bukett, så små att jag hoppas att jag inte tappar bort dem i rabatten ... Tackar allra ödmjukast, Lena! Hoppas att jag en vacker dag får möjlighet att åter­gälda din vänlighet och generositet.

Ikväll håller jag mig fåordig. Efter tredje dagen i kamp med den gamla syrenhäcken är jag nu mer än slut. Lessen att jag just nu inte orkar med att titta in hos er andra och klämma till med några eleganta kom­mentarer. Men nu, nu tar jag definitivt kväll.

”Slakthus 5”

JAG HAR INTE haft mycket tid eller ork för datorhäng de senaste två dagarna, för det tar på en gammal och ledbruten att ägna sig åt skogs­avverkning. Med äppelträdsbeskärningen i färskt minne bevarad i framför allt ryggslutet har tempot inte varit högt nu när syrenhäcken skulle ner.

Gnetat på som en letargisk bäver på överväxel har jag ändå gjort och tro’t den som vill, men här växte en bred rad med drygt tre meter höga syrener så sent som i förrgår:

Konrad har fått jobba för högtryck och spottat ur sig ett oräkneligt an­tal skottkärrslass med flis. Merparten har jag lagt i ett fettjockt lager runt mina nyplanterade hallonbuskar, för att göra vad jag kan för att förhindra ogräsinväxt. Plus att det ju hjälper till att hålla fukten kvar i den sandiga jorden.

Det ser väldigt naket och tomt ut just nu, och värre lär det bli när jag hunnit finlira med sekatör och gräsklippare, för alla vilsekomna stam­mar och rotskott ytterom min tomt ska bort innan jag är färdig. Men om några år – kanske tre med lite tur – borde återväxten ha nått någon sorts höjd igen och tar sig förhoppningsvis för att blomma också.

Om man tänker på att jag i oktober ifjol klippte ner en annan häck, den av Spiraea salicifolia, tio centimeter ovan jord och att den idag ser ut så här, då finns det ju hopp!

Och den kanadensiska solhatten bara blommar och blommar ... Nu har den blivit så reslig och tung av utslagna ”hattar”, att jag fått lov att slå ett rep runt midjan på ruggen och stötta upp den med en käpp. Klart maffig växt!

Ruckelhäxan river, röjer och retar sig på

VISST VAR DET en konstig sommar i år? Styva nordanvindar, torka och påfallande ont om både humlor, bin och fjärilar, och tomater som inte börjar rodna förrän i mitten av augusti ... och månadssmultron som börjar ge bär först mot slutet av samma månad. Så ska det ju inte vara :o/

Mitt enda egenplanterade äppelträd här på gården, Melonäpplet, ser lite lustigt ut just nu, besudlat med stenar fastknutna med tygtrasor, plasthinkar fyllda med sten och rep som är spända mot marken och ett intilliggande träd. Tja, vad gör man inte för att få sin vilja igenom? Tan­ken är, att med milt våld tvinga ner de större grenarna under hori­son­talplan, eftersom det är så som proffsen tycks göra för att få en god fruktsättning.

Fänkålen, odlad i en av mina pallkragar, kan jag inte klaga på i år! Den har vuxit kanonbra. Jag har bara fyra plantor, men det räcker för vin­terns behov i och med att jag fryser in det ”dilliga” också. Det är per­fekt att krydda upp en tråkig soppa med!

I oktober ifjol kapade jag ner min rad med trädgårdshallon ända till mar­ken, eftersom de vuxit uruselt och nätt och jämt gett ett par de­ci­liter bär under sensommaren. Men den åtgärden har visat sig vara kva­lificerat slöseri med kvinnokraft. Det här är nämligen all årstillväxt de be­hagat prestera:

Så nu är deras chans förbi! I lördags fick jag nog, tog Röda Faran och fräste iväg till min hovleverantör, Sandåsen handelsträdgård. Mål­med­vetet klev jag [med skygglapparna stadigt på] raka spåret till den plats där hallonplantorna var placerade och letade fram två fina exem­plar.

Sorten är en korsning mellan vild- och trädgårdshallon, 'Maurin makea' (svenska: Mauris söta). Den ska dessutom var buskagebildande och inte ränna iväg på höjden, som hallon normalt brukar göra. Därmed ska den inte heller behöva bindas upp.

Och som de utmärkta människor de är, herr och fru Söderlund på Sand­åsen, fick jag samtidigt adop­te­ra tre plantor hasselört. De var de sista i lagret och hade redan för­passats till dödens väntrum, så en flyttning till ”Rucklet” får väl ses som en form av konstgjord andning. Men pysslar jag om dem lite ska de kanske ta sig och trivas..?

Idag väntar mera trädgårdsarbete. På kvällskvisten igår tog jag mig för att börja föryngra gårdens gamla och mycket risiga syrenhäck. Tio centimeter över mark ska de grova stammarna kapas, så det kommer att se lite lustigt ut när all vegetation försvinner. Fast om det går som det ska, ska det inom tre-fyra år finnas en halvhög, tät syrenhäck igen. Så påstår proffsen i alla fall :o)

Sedan är det ju en ny vecka igen, med nya med- och motgångar. Bl.a. närmar JO sig med stormsteg en hittillsvarande behandlingstid på 600 dagar på mitt klagomål. Sexhundra!

Hade det gällt en riksdagsmans bilkörning under the influence hade det varit krigsrubriker i pressen och blåslampa i arslet på lag­lig­hets­över­va­karna. Men i det här fallet, ett missförhållande som berör över 100.000 finländare, då råder det stiltje och medias representanter tiger still. Det minsta jag kan säga är: ”Skämmas borde ni, både potentater och press!”

Smått, gott och larvigt

IGÅR HADE VÄNINNAN S födelsedag och bjöd på fika på kvällen. Ef­tersom jag tidigare på dagen förgäves försökt få henne över på besök på fika hos mig, för att få gratulera och bjuda på muffins, så fick jag lov att revidera min plan. Sagda muffins fick i uppochnerläge bli en jord­gubbstårta av minimodellen istället, som i sin tur blev en fö­del­se­dags­present i all enkelhet.

Tanken var att den skulle dekoreras med rött och grönt tårtpynt. Men när jag inventerade lagret visade det sig att det förutom rött var blått, inte grönt, jag hade i skåpet. Så då bidde det bara rött, eftersom det jag har här på tummen inte är producerat av Dr. Oetker:

Det är vad de &#¤$@%, lurviga larverna här nedan klämmer ur sig om man plockar dem från slingerkrassen på terrassen, som de i för­skräck­an­de antal och med häpnadsväckande effektivitet håller på att glufsa i sig. Ja, krassen alltså, inte terrassen. Det blev lite syftningsfel där.

På försommaren var samma krasseplanta full med illgröna små larv­uslingar. Dem blev jag av med efter idogt sprutande med såpsprit, men nu är jag alltså hemsökt av den här varianten istället :o/ Fast snygga är de faktiskt! Kunde nästan ha fungerat som tårtpynt ;o)

PS. Pusha gärna för mina tävlingsbilder, om du inte redan gjort det. Tid finns ännu till den 4.9. Tack på förhand!

Ruckelhäxan Goes Pro

ÅTER EN SKITMORGON med fastande laboratorieprover. På grund av ”sockerdrickan” jag har i underkropp och överarmar framför allt när jag lagt mig för natten har blodhunden i läkarrock än en gång vänt ut­red­nings­kom­pas­sen i en ny riktning: restless legs, RLS.

Så här kollas nu B12-vitamin, järn, ferritin, folsyra, homocystein och vad det nu var till. Jeesus, Maria och alla andra ... *suckar tungt* Men visst, jag har en lång lista med symptom som alldeles utmärkt går att sammanknippa med den diagnosen ... också. Jaja, snart är det bara slut kvar av den här tanten :o/

Nåja, nog om den saken. Istället ska jag visa den senaste smarta pry­len i min samling: Pro-Seedern jag sniffade mig fram till på nääätet. Det finns en uppsjö sådosor och -sprutor, men ingen av dem har fått riktigt bra kritik, medan däremot den här, som man ”suger upp” ett frö i ta­get med, verkar som en fiffig uppfinning:

För mera sådd ska det bli nästa år, om jag fortfarande är i form för od­lande! Det bor en så ojämförlig lycka i att kunna gå ut och hämta pin­färska, fina grönsaker på egen gård, så nästa år ska det bli två pall­kragsodlingar till.

Kolla bara vad jag tog in igår:

Squashen vägde hela 2,41 kg och har fått växa sig så gigantisk för att det skulle bildas fullgångna frön, som jag nu tagit tillvara inför nästa sådd. Slanggurkan håller sig inte på en fläck innanför EU:s krav på rät­linjighet, men smaken är sjufalt den som köpegurkor har. Detsamma gäller frilandsmodellen, som tyvärr inte ger någon större skörd, efter­som plantorna växer just på friland i min sandiga och magra jordmån.

Morötterna som odlats i låda är så felfria som det bara går att önska sig. Eftersom de grott och tillvuxit under ett skyddande lock av fiberduk har inte den förhatliga morotsflugan sluppit till i år. Och så min första bifftomat av sorten 'Black Russian', som blev en del av gårdagens ve­getariska pastasås. Fast först efter att jag krafsat åt mig fröna för­stås! :o)

Annars inga omvälvande nyheter den här dagen. För till sådana räk­nas knap­past att jag imorse konstaterade att jag tappat tre kilo i vikt se­dan försommaren. Inte bra. Inte bra alls.

Shit happens. Bokstavligen.

IGÅR VAR DET en sådan dag då jag skulle köra en sällsynt maskin tvätt. Glad i hågen traskade jag med min tvättkorg trappan ner till tvättstugan. Inte fullt lika glad i hågen no­te­ra­de jag att vattennivån i toalettstolen som finns i samma utrymme var osedvanligt låg.

Hm? Jomenvisst, dagen före hade det bubblat på ett obekant sätt i av­loppet, när jag duschade i kabinen på våningen ovanför.

Hm... Läge för Operation Felsökning med andra ord, inte tvätt. Så jag tryckte på spolknappen, som liksom är Steg 1 när det är för lite vatten i toaskålen. Fasa! Vattennivån steg och steg ... och STEG!

Va ..?! Hur kan det bli stopp i husets allra nyaste toa, som dessutom har kortast möjliga, raka avloppsrör före anslutningen till stammen i marken på utsidan?! En toa som dessutom används mycket spo­ra­diskt, eftersom den befinner sig i bastu/tvättstuga, och där jag såvitt jag kan minnas varken spolat ner frottébadlakan eller fartrandiga kal­songer.

Hm??

Steg 2: spolning av vatten i handfatet, som är följande avloppsanhalt inåt. Samma sak där. Golvbrunnen, dit avloppet går, bräddfylldes.

Steg 3: vatten via handfatet + samtidig spolning i toaletten fick som påföljd att avloppsvatten backade upp genom brunnen, liksom även i brunnen på andra sidan om toan, den i bastun, som är den sista innan röret passerar husväggen.

Men va᾿ faa-an?!?

Steg 4: akut telefonkonsultation med min vanliga rörmokare, som [naturligtvis!] alldeles nyss sålt bort sina rensdon, men som gav mig namnet på kil­len som köpt grejorna av honom. Samtal till denne, som stod mitt i en installation av en septiktank och skulle lossa först föl­jan­de morgon. Det är då man säger: ”Scheisse!” – med eftertryck, vil­ket f.ö. torde vara ett ytterst lämp­ligt kraftuttryck i situationer som denna.

Därefter råkade jag kasta ett öga ut på gården, som jag gör lite då och då för att beundra min ägor ;o) Ööh?!? Gruset runt in­spek­tions­brunnen precis utanför huset var dyngblött! Av avloppsvatten, skulle det visa sig, när jag rusat en våning ner och på utvägen greppat förs­ta, bästa verktyg att lyfta av det tunga metallocket med. Riktigt prima avloppsvatten, med halvupplöst toapapper och allt.

Bingo ...

Nytt telefonsamtal till killen med rensutrustningen. ”Hej igen! Hörru, du kan nog glömma den här tanten imorgon, för det här nog inget jobb för en enkel rensvajer. Det här är ett fall för VA-verket på Mariehamns stad.”

Ännu ett telefonsamtal. Nu till arbetsledaren på VA-verket, som [na­tur­ligtvis!] inte svarade. Istället bröt växeln in och försökte förena mig till en annan, som inte svarade han heller, och så till en tredje. Denne var som tur var inte långt borta och infann sig inom några korta minuter på the scene of the crime.

”Oj då!” sa han, när han klev ur bilen, och gjorde sedan själv fåfänga försök att få tag på kollegor på verket. Inga svar, förstås. Istället ring­de denne handlingens man raskt in en sug- & blåsbil från Ålands Ren­håll­ning, som även den – till min förvåning – backade in på gården ef­ter bara två röda.

Efter en del sug och en hel del blås släppte totalstoppet, men hur det kunnat uppstå återstår ännu att bena ut. Jag har visserligen haft kons­tigheter med avloppet förut, i form av uppressat avloppsvatten i en toa på bottenvåningen, utsuget vatten i en annan och avskyvärd lukt i badrummet på övre våningen. Regelbundet de första åren efter köpet, nästan aldrig under de senare.

Med detta facit på hand vill jag påstå, att VA-verkschefens försök att skylla problemen på att husets avluftning inte fungerar som den ska är skrattretande. Eller så är ”Rucklet” kanske som en gammal reptil, som kan reparera sig själv, så där som en ny svans växer ut på en ödla om hon tappar den hon har?

Nej, knappast. Det är något lurt med avloppssystemet runt ”Rucklet”, därom råder inga tvivel. Särskilt inte om man adderar följande två fak­tum: killen från VA-verket sa igår, att den lastgamla huvudstammen (på vilken min avloppsgren är kopplad) är seriöst överbelastad i och med att belastningen från en växande industri ökat, och den arbets­ledare som sedermera ringde upp mig berättade lika glatt han, att reningsverket inte har kapacitet att ta emot allt avloppsvatten när det uppstår belastningstoppar.

Jojo, där ser man! Lägg ihop 1 och 1 så blir det stopp. Och det är ing­en väl förborgad hemlighet att Mariehamns stad har en ansträngd ekonomi. Det är därför inte svårt att begripa, att man i alla tänkbara och otänkbara situationer gör vad man kan för att skjuta över an­sva­ret på invånarnivå istället. Så, tja, det är väl lika bra att Ruckelhäxan slipar sablarna för att vara redo för en ny fajt, för nu ska det giss­nings­vis bråkas om huruvida felet är mitt, dvs fas­tighetsägarens, eller stadens. Men beware, för hos den här tantadoran kan man inte sälja in vilket skitprat som helst!

***
Första laddningen egna tomatfrön är torkad och klar för deponi till näs­ta vår. Från en enda, liten körsbärstomat fick jag 30 frön, så varför kö­pa en dyr påse i trädgårdsbutiken ..?

Om att tänka framåt

FÖRSTA TOMATEN ÄR skördad! Och slaktad. Nästa vår ska jag näm­li­gen så bara egna frön och då gäller det att ta tillvara det bästa ämnet som året producerat. Det vill säga det som mognat först, är felfritt och vars anlag man vill föra vidare.

Så ut med kärnorna, ner med dem i en glasburk, lite vatten på, skaka om och låt stå 3-4 dagar tills den geléaktiga massa som omsluter varje frö har lösts upp. Sen är det bara att skölja av, lägga på tork och för­va­ra torrt, svalt och mörkt tills det är dags att driva upp nya tomat­plan­tor. Lätt som en plätt!

Samma sak kommer jag att göra med ett pampigt exemplar av slang­gurka i Glaspalatset. Frögurkan börjar bli jättelik och gulnar fint. Det planerade kejsarsnittet närmar sig! Gurkans frön behandlar man på samma sätt som tomatens.

Av mina två sorters bifftomater är 'Black Russian' den som är först ut att mogna. Samma behandling väntar där, liksom även för de gula, plom­mon­for­ma­de körsbärstomaterna.

Inte nog med att jag girigt tar tillvara sånt som vuxit i Glaspalatset el­ler på egen gård – jag ränner på stan och förser mig också! Igår kväll tog P och jag vår första promenad på länge. På något sätt fastnade det under vägen både det ena och det andra i mina fingrar ...

Jag har aldrig försökt föröka pion från frö tidigare, så det ska bli kul att försöka. Detsamma gäller daglilja. Det här är en helgul sort, förresten, men vad pionen har för färg har jag inte en aaning om, haha! Sippan minns jag att jag såg när den blommade i början av sommaren och jag tycker mig minnas att den var vit, men om den gror blir det kanske en överraskning det med.

Inför middagsbekymret igår rotade jag runt i mitt kylskåp. Inklämd mel­lan burkar med inlagda rödbetor, äppelmos och lastgamla surdegar hit­tade jag till min förvåning en burk Kesella. Bäst före 13.05.2013, så det var med viss bävan jag rev av folien. Men ser man på! Färsk och fin som om den plockats från kyldisken igår :o)

Med en nyskördad gurka på dryga halvkilot blev detta arkeologiska fynd en rejäl sats tsatsiki. Och att det var lördag igår bekom mig inte mycket. Framlever man sina dagar som mer eller mindre eliteremit är det inte någon egentlig skillnad mellan helg och söcken. Så middagen blev enklast möjliga: några kokta knackkorvar, egen mandelpotatis och en rejäl hög al dente-kokta ärtskidor och vaxbönor. Med tsatsikin till blev det riktigt gott.

Fan vet, om det inte borde klassas som riktigt nyttigt också?