På samma sätt har det varit med min trädgård. I år kan jag konstatera att det inte ens blir av att fotografera, eftersom jag endast med möda och stor smärta lyckas ta mig upp igen om jag gått ner på knä. Men just for you har jag ändå lyckats skrapa ihop lite vårbilder, och vi börjar med ett überpatriotiskt collage av gammaldags, röda tulpaner, knallgul gemsrot (också kallad vårkrage) och blåblå pärlhyacint:
Efter mors dag (här i Finland) fiskade jag från en container upp tre krukade minirosor, som hade slutat sina dagar som kompost om inte jag råkat få syn på dem. Dem planterade jag utanför Glaspalatset, som sällskap till min 'Rhapsody in Blue', införskaffad ifjol. Med lite tur har de tillräckligt med livskraft för att återkomma även 2014.
Och så blommar förstås det som återstår av min hårt beskurna forsythia. Det, om något, hör ju våren till.
Av mina inalles fyra sorters rhododendron – t.v. små och ynkliga – är 'P.J. Mezitt' alltid den första att gå i blom. På grund av det oansenliga bladverket kan den nästan ta upp kampen med forsythian om att ”blomma på bar kvist”.
Samma är det med de jättelika fågelbärsträden. Helt översållade av bländvita blommor står de och ståtar längs tomtgränsen.
Men själv varken blommar eller ståtar jag. Det är vissna och hålla sig undan som gäller. Mina inflammatoriska rygg- och ledbesvär blommar däremot som aldrig förr. Och nu har jag, efter sju långa år utan gehör från sjukvården, som vanligt lyckats hitta pudelns kärna alldeles själv. Hur fan jag ska orka kämpa mig till en adekvat behandling ännu en gång vete fåglarna.
Man tycker ju, att jag borde ha lyckats vinna ett visst mått av trovärdighet i och med att jag i tur och ordning själv ställt helt korrekta diagnoser på: hypotyreos, melanom, osteoporos, artros och neuroborrelios. Men icke. Stämpeln ”medelålders, hypokondrisk kärring” går inte att tvätta bort, även om man så skulle gnugga fingrarna blodiga i ett bad av lut.
Så om det vecka efter vecka blir helt tyst här på bloggen, då vet ni vad det beror på. Då har jag, en gång för alla, gett upp. För nu känns det, ärligt talat, som det räcker och blir över. Allra helst som Lilla A redan fått nog och flytt mig och ”Rucklet” till förmån för de mångfalt grönare ängderna vid fadershuset. Men så vadå? Majoriteten människor är i grunden opportunister, så varför skulle ens egen avkomma utgöra ett undantag?
Åh, äntligen ett livstecken ifrån dig.
SvaraRaderaJag förstår att du har ett riktigt helvete där borta på ön.
Blir ledsen att läsa om lilla A, men som jag känner henne tror jag hon mår riktigt illa av att se sin mamma lida.
Det är inte lätt att vara tonåring i sådana lägen. Jag hade själv en mamma som blev dödssjuk i hjärnhinneinflammation orsakad av fästingbett, hon låg 7 veckor på sjukhuset i Malmö och 4 veckor hemma, sedan tog det flera år innan hon blev helt frisk.
Jag var 15 år då och fick hjälpa pappa med hushållsarbetet samtidigt som jag hade min skola att sköta.
Det blev ingen tid över för något uteliv med kompisar att tala om.
Det är tur att du har vackra blommor att glädjas åt.
Hoppas att du förmår hålla kvar lite livsgnista, jag har dig i mina tankar Nina det vet du.
Många kramar i från oss båda.
Jadu, det känns riktigt konstigt att varken ha lust eller ork med bloggen. Men det heter ju att allt har sin tid, så varför skulle inte detta gälla även bloggandet?
RaderaJag vet att jag otaliga gånger tidigare skrivit här att jag snart inte orkar mer. Varje gång har det känts så, annars skulle jag inte ha uttryckt mig så. Men varje gång har jag ändå, helt i linje med min personlighet, lyckats kräla ytterligare någon meter framåt, lika förundrad varje gång över att det fortfarande har funnits en reserv att ta till. Den här gången är det annorlunda.
I mer än tio år nu har jag varit i konstant Red Alert-läge. De första åren framför allt pga en mycket sjuk, gammal och krävande mamma. Hennes sjukdom gjorde att jag helt enkelt inte tillät mig att känna efter hur jag egentligen mådde själv, rent fysiskt. Är man solo med eländet är det bara att gilla läget, som man brukar säga.
Efter hennes död i december 2005, när en enorm stressfaktor till sist försvann, var det som att dra proppen ur badkaret. Slag i slag har än den ena, än den andra kroniska åkomman istället slagit klorna i mig. Och det är väl egentligen ingenting att gnöla om, för få är förskonade från krämpor. Men att i >10 år tvingas SLÅSS för att sent om sider få vård, det tar i långa loppet ut sin rätt.
Det tog mig sju år att få borreliosdiagnosen. SJU ÅR!!
Det dröjde närmare tre innan jag till slut fick medicinering mot osteoporosen, som naturligtvis är många, många år äldre än så. Benskörhet är ingenting man får över en natt.
Besväret med lederna och framför allt ryggen har jag också sökt för i sju år nu. Och så ska vi inte tala om hypotyreosen, med vilken det också dröjde >sju år innan jag till slut fick träffa en s.k. specialist.
Outredda, hormonella rubbningar ("klimakterium" vid 43) + obalanserad sköldkörtelmedicinering sedan samma tidpunkt + obehandlad borrelios sedan året därpå + galopperande osteoporos + nu även en likaledes obehandlad, mycket trolig psoriasis sedan minst ett årtionde ... Det säger sig självt: systemslitaget har varit jä*ligt stort och det är faktiskt inte särskilt förvånande att jag på alla sätt och vis börjar "ta slut".
"Det som inte dödar, härdar", säger man ju. Under den rubriken vill jag gärna inordna kunskapen man inhämtar på vägen: lärdomen om var man hittar - och inte hittar - lojalitet hos sina medmänniskor. Den sanna vänskapen, den som står stadigt även när det blåser hårt, har visat sig finnas på ställen där jag minst av allt anat det. Som sällsynta svampar ur jorden har de ploppat upp och på sätt eller annat räckt ut den bildliga, hjälpande handen. Dessa underbara människor, som har förmågan att se bortom sig själv, se att ensam inte alltid är stark, se att jag, som alltid varit den som stöttat och lyssnat, nu inte orkar mer. De är värda sin vikt i guld, som man brukar säga.
Och nya vänner är inte sämre än gamla. Tack för din/er omtanke, Monkan!
(Den här svarskommentaren får räcka för er övriga här under också. Jag orkar helt enkelt inte skriva mer idag, så det här får bli mitt "tack, för att ni bryr er" till er med.)
Vad ska man skriva som inte låter fel?
SvaraRaderaHelt klart så ska du förstås vända dig till sjukvården med dina sår/utslag även om du har blivit dåligt bemött tidigare. Finns det ingen privat läkare som du känner förtroende för?
Att lilla A just nu föredrar att bo hos sin pappa förstår jag känns tungt, men hon kommer nog åter så småningom, det gäller bara att ha tålamod. Tonåringar har ofta nog med sig själva och kan ha svårt att hantera föräldrars bekymmer. Själv upplevde jag att dottern under sina jobbigaste år var mycket tärande. I dag är hon väldigt gullig och omtänksam.
Hon ska förresten bli mamma i mitten av november vilket glädjer alla i hennes omgivning med tanke på de tio år hon fick kämpa mot smärta och sjukvård, för att inte nämna försäkringsbolag.
Jobba inte för hårt i din vackra trädgård, unna dig vila, att kanske bara sitta och njuta av det du åstadkommit.
Kram!
Usch, det där låter verkligen dystert! Livet är onekligen hårt ibland, det erfar nog alla förr eller senare.
SvaraRaderaTa en dag i taget, så ljusnar det säkert så småningom!
Styrkekram från mig!
Monica
Lägg dej i trädgårdsstolen och hämta kraft gläds åt de som blommar och växer .De som behöver rensas,vattnas,klippas ser du inte nu!
SvaraRaderaStor varm kram!!!
SvaraRaderaPipi
Hallå Nina! Inget ovanligt att tonåringar flyttar, speciellt när de har föräldrarna på olika håll och kan spela ut dem mot varandra. Ge det lite tid bara. Min dotter flyttade till grannar med stort hus när hon var 16 och har inte bott hemma efter det men vi har ett bra förhållande för det.Sätt dig med en mysig filt i trädgårdsstolen och låt tankarna flyga runt lite. Hur blir det med din butik? Ny bok? Gör något Nina! Man känner sig bättre om man träffar lite nya intressanta människor, någon bussresa kanske? Ja,ja, jag vet att du har ont och inte alls känner dig bra men försök ändå! Jag har varit med om att värsta migränattacken har lindrats över en kopp kaffe med en god vän.För att inte tala om hur vi skrattade så vi nästan grät ibland när jag låg inlagd för canceroperation med damer med samma diagnos i sängarna runtomkring.Du fixar det här, Nina! Du är inte den som ger upp! Kram, kram, kram /Kerstin
SvaraRaderaDet gör mej ont Nina. Kram runt hela dej <3
SvaraRaderaJust nu vet jag inte vad man ska säga för att hitta de rätta tröstande orden,men du ska veta att jag tänker på dig o alla styrkekramar till dig.Försök att ta fram din underbara humor,fast jag vet att det inte är lätt när allt är emot en. Kram Berit
SvaraRaderaDet låter verkligen inte roligt. Och att ha värk och ont är väldigt nedslående, plus dom andra krämporna du har. Jag hoppas att någon hörsammar dig, det är ju man själv som känner sin kropp och något så när vet hur man förändrats och därav kan dra slutsatser. Att ingen då vill lyssna är förskräcklig, men tyvärr verkar det vara så både här och där.
SvaraRaderaGlömmer inte när jag kände att det liksom rasslade ner i rören, gick till doktorn som sa att dom hade som policy att patienterna skall självläka. Bad henne att i alla fall lyssna mot lungorna, eftersom jag har lätt att få lunginflammation. Då, efter en lång vädjan (man får ju gå i försvar för sig, och det gillar jag inte, när det handlar om sjukdom) från min sida, lyssnade hon, försvann, kom tillbaka med tabletter till mig och sa att det finns fler att hämta på apoteket. Hon berättade ingenting utan jag fick fråga om hon hört något nerigenom. Jooo, det rasslade! Och jag sa inte: vad var det jag sa! Jag bad bara om ursäkt att jag hade besvärat henne och då säger hon att jag är välkommen hur ofta jag vill!
Ja, det var bara det. Hoppas livsandana vaknar och på något sätt segrar över det onda!
Agneta