PÅSKEN BLEV EN riktigt bedrövlig tilldragelse den här gången. Knappt hade jag slagit upp mina grusiga på skärtorsdagsmorgonen och hunnit tänka: Usch, så jag mår! förrän febern steg till >39°. Någon Blåkullaflygning blev det således inte i år. Istället ägnade jag torsdag-söndag åt att driva in i och ut ur feberdimmorna. Idag vaknade jag äntligen feberfri, men oerhört slut. Hög feber i fyra dygn ovanpå åtta genomlidna veckor med vad nu det kan ha varit är mer än min redan överbelastade lilla kropp pallar med.
Framåt lunchtid kände jag mig tvungen att skala av mig lager efter lager med svettiga, stinkande paltor för att ta en snabb dusch och tvätta bort feberresterna. Det borde jag inte ha gjort. Det vara bara rena turen att jag tog mig ur duschkabinen med alla bensköra skelettdelar intakta, för så fort jag lyfte armarna i axelhöjd svartnade det för ögonen och knäna hotade att vika sig. Efteråt var jag tvungen att sitta ner i tio minuter för att överhuvudtaget orka torka mig.
Men är man av finsk härstamning ska man väl för kattsiken ha lite finsk sisu! Så varför nöja sig med ett litet svimningsanfall i duschen? Nej, bädda rent måste man ju göra! Och varför stuva ner smutstvätten i korgen och vänta på vigulantare tider, när det går att trava en våning ner och dra igång maskinen på stuberten?
Ner gick bra. Uppåt var det värre. Kallsvetten bröt ut i pannan, jag var så andfådd att en svimning ännu en gång kändes hotande nära, hjärtat slog som besatt och efter halva trappans längd var jag så skakig i knäna att jag nätt och jämt tog mig hela vägen upp.
Så påsk må det ha varit, men inte i ”Rucklet”. Resten av denna första feberfria dag har jag inte gjort mycket mer än att efter fyra dygns nästintill totalfasta försöka få i mig något lite mer än yoghurt. En diet bestående av c. 2,5 dl sådan per dag är nog ingenting min dietist skulle jubla över, men hon ska vara tacksam för att jag råkade ha en oöppnad liter hemma när jag kroknade. Utan den hade jag svårligen fått i mig mer än vatten och någon enstaka tugga banan.
Hur sjuk jag än kan ha varit tidigare i livet har jag aldrig råkat ut för att mat skulle ha smakat rent ut illa. Det gjorde den nu. Riktigt så där så att jag fick kväljningar av allt jag stoppade i munnen. Ja, utom joggisen då. Den som tog slut igår ...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men usch vilken helg du har haft! Hoppas att du snabbt tillfrisknar nu!
SvaraRaderaKram, Monica
Det sista som överger människan lär vara hoppet. Tillåt mig anmäla avvikande åsikt.
RaderaOj du skulle behöva en hemhjälp nu när du är så knäsvag. Hoppas att det ordnar upp sig glöm inte att äta.Krya på dig kramar.
SvaraRaderaJovars, en sån skulle jag inte tacka nej till just nu! Men ännu hellre skulle jag vilja få rätt på en läkare som är kapabel att se den stora bilden, identifiera logiska händelseförlopp och bortse från tidigare, felaktiga antaganden gjorda av kolleger. Innan det miraklet inträffar hyser jag inte stort hopp om att någonsin bli i fullgott skick igen.
RaderaMitt immunförsvar är i så risig form numera att infektionerna kommer att avlösa varandra i ett enda långt pärlband. Men det är klart, så länge som det är av större vikt att behandla doktorernas egon än patienternas åkommor kan det inte bli på något annat sätt heller.
Borde du överhuvudtaget befinna dig hemma, är inte lasarettet den rätta platsen för dig? Nästa gång du känner att febern är på gång tycker jag att du ska se till att någon skjutsar in dig till akuten och att du vägrar att gå hem innan du fått diagnos och rät behandling! Tycker jag!
SvaraRaderaBra tänkt men det funkar inte i praktiken. Jag går glatt med på att det jag nu åkte på till påsk var ett reguljärt influensavirus, ovanpå en redan pågående, segdragen övre luftvägsinfektion av okänd art. Men därmed skickas man hem såsom varande "virusflunsa", med en klapp på axeln och orden: "Krya på dig!"
SvaraRaderaAtt jag år ut och år in med allt tätare intervall drabbats av "förkylningar" med högst 1 dag med måttlig feberstegring åtföljd av två, tre, fyra, ibland ännu fler veckor med hosta, hosta och mera hosta är vad som borde få läkarna att skärpa till sig! Särskilt nu när det verifierats att jag bär på antikroppar mot både det ena och det andra + att jag vid 50+ plötsligt utvecklat psoriasis, en autoimmun åkomma, vars genetiska variant inte finns i släkten + allt möjligt pekar på att jag har ett nedsatt immunförsvar. Men att utreda om det förhåller sig på det viset är säkerligen dyyyyyrt – det är kulor man inte ödar på en redan sjukpensionerad, medelålders kärring. Man skiter högaktningsfullt i om resultatet av en utredning kunde leda till en korrekt behandling, med påföljd att jag kanske kunde bli så gott som fullständigt arbetsför igen.
Men nu tar vi en sak i taget. Jag ger mig inte förrän jag fått antibiotika och jag är t.o.m. beredd att skriva under ett papper på att jag helt av egen, fri vilja tar den kuren mot läkarens inrådan.
Tyckte jag inte att det var lite tomt i luftrummet här ovanför och att vissa återkommande kärringar saknades. Men fy så tråkigt du ar det! Här lider jag mest av en gubbe med någon slags 100-dagars hosta. Det går mig lite p nerverna ibland men det får man inte låtsas om. Däremot är det många runtomkring som upplever att de har haft vinterns influensa två gånger efter varandra, så det verkar vara extra besvärligt den här våren.
SvaraRaderaKram och krya på dig /Kerstin
Tornet gav mig inte starttillstånd i år och tur var nog det. Radarn var liksom överhettad, så jag hade väl hamnat vid treriksröset istället.
RaderaOm gubben din hostat på i 100 dagar tycker jag att det även i hans fall kan börja bli dags att testa för t.ex. TWAR om det inte redan har gjorts. Oavsett ålder på den som dras med en alltför seg luftvägsinfektion för att det ska kunna betraktas som normalt (2-4 veckor) är det skäl att utreda orsaken närmare.
Influensa hör f.ö. inte till det som jag brukar drabbas av. Den här påsken var undantaget som bekräftar regeln, för det är långt mer än 15 år sedan jag senast hade en riktig influensa. Det som varit mitt gissel är de årligen återkommande luftvägsinfektionerna – oftare och långvarigare för vart år som går.