Ruckelhäxan vardagsfilosoferar

ATT ÅLDRAS KAN jämföras med den gradvisa förlusten av ett par älsklingsjeans, de som inte ens från början var precis av modernaste snitt.

Det börjar lite försiktigt med att benfållarna drabbas av en viss fransighet; inget som påverkar funktionaliteten men definitivt det estetiska intrycket.

Småningom infinner sig nästa tecken på förfall: tyget börjar se aningen nött ut på knäna. Nåja, det håller nog ett tag till, tänker man. Man är väl fullblodsoptimist och vad gör väl det att modellen är totalt urmodig! Men plötsligt en dag finns det ett HÅL på det ena och lappningstiden har infunnit sig.

Knappt har man klarat av denna första reparation förrän även nästa knä når bristningsgränsen. Fram med lapp och symaskin igen, samtidigt som man med viss fasa noterar att tyget ovanom den föregående lappningen visar tecken på en icke önskvärd trådslitenhet uppe på låret. Ajaj, det är illa, men ännu ingen katastrof.

Det går ett tag, oklart hur länge, eftersom det i viss mån är avhängigt av användningsfrekvensen. Men plötsligt, vid en av tusentals knäböjningar som detta älskade plagg tvingas utstå under sin levnad, händer det som inte får hända: tyget slits itu, från söm till söm rätt över låret.

Men skam den som ger sig så lätt! Finns det liv finns det hopp. Fram med saxen och bort med det andra benet också, för visserligen duger de fortfarande som shorts. Men handen på hjärtat, hur ofta har man glädje av ett par sådana? Egentligen?

Nåväl, det går ett år eller två. Mest ligger de i skåpet till glädje för ingen alls, men får då och då komma ut och lufta sig när trädgården behöver ompyssling och det vid sällsynta tillfällen råkar vara tillräckligt fint väder. Visst håller de fortfarande ihop också, så där lite med ett kvidande nödrop.

Under resans gång nöter sekatören hål i båda bakfickorna, det återstående tyget får permanenta fläckar som inte går bort och en vacker dag gör man det där sista, avgörande knäböjet som spräcker tyget där akteröver. Slitaget har passerat gränsen för det reparabla och nästa anhalt är soptunnan.

R.I.P.

Tuschteckningen gjorde jag 1982, dvs för snart 35 år sedan. Jeansen på teckningen är sedan länge borta, men tavlan har jag kvar!