Om att ha det bra

DET ÄR RÄTT länge sedan jag bloggade om något med en allvarligare biton, men nu kände jag med ens att det är dags igen. Känslan infann sig när jag idag, för andra gången, råkade på psykiatern Niklas Nygrens blogginlägg om sina egna erfarenheter av att drabbas av utmattningssyndrom. Det är det mest glasklara och informativa jag hittills läst om vad som händer och hur det är – och dessutom berättat av en fackman.

Anledningen till att jag plötsligt drabbades av ett tvång att ventilera det hela igen är att det sedan min sjukpensionering för lite drygt två och ett halvt år sedan (1 november 2014) händer lite då och då att jag får höra:
– Ja, nog haar du det bra du som slipper jobba och kan göra precis vad du vill!
Visst, i viss mån är den slutsatsen helt korrekt, för ja, jag slipper jobba och ja, jag kan [i teorin] göra precis vad jag vill. Men varje gång jag hör något i den stilen skulle jag vilja skrika högt:
– MEN FÖR HÖGA HELVETE, MÄNNISKA, tror du verkligen, på blodigt allvar att det här var den långsiktiga planen jag hade för mitt liv?!

Är det att ha det bra att inte längre vara arbetsför i ett kreativt yrke jag älskade och att forever and ever after vara förvisad till att knattra fram på en inkomst som kallas existensminimum ..? Är det bra att leva med vetskapen om att de skador min hjärna fått av kombinationen fullkomlig utmattning och obehandlad neuroborrelios till största delen är irreversibla? Nå, i så fall har jag det bra. Riktigt kanonbra, faktiskt.

Det som däremot inte är så bra är att jag fortfarande, efter alla dessa år, har problem med att säga ifrån när det blir för mycket, för jag vill ju så gärna. Det är inte så jävla lätt att bli ett fullfjädrat proffs på att hålla sig innanför gränserna för vad den egna kroppen och hjärnan pallar med när motreaktionen ofta blivit en demonstration av sårad stolthet och/eller en konkret brytning. Då är det istället väldans lätt att fortsätta ”ställa upp”, ”finnas där” eller vad man nu väljer att kalla det, fast det egentligen är det motsatta som skulle behövas: att någon som omväxling tog en liten, liten smula hand om mig, när jag nu råkar vara så usel på att göra det själv.

Men nu är det som det är och blir som det blir. Om jag enligt vissa inte är något värd längre om jag slutar ”leverera” så so be it. Jag befinner mig där jag befinner mig i Lifvet och kan bara kämpa på med att bli bättre på att högakta mig själv och göra val som jag mår bra av. Innebär detta att jag i ännu högre grad än tidigare får soloflyga så tja, då blir det väl så.

Har du inte läst Niklas Nygrens klokskaper ännu? Gör det! Efteråt förstår du kanske lite bättre vad det är jag försöker säga, för han är så mycket bättre än jag på att sätta de exakt rätta orden på pränt.