Nu ska det bokashas å »Rucklet»!

DET MAN INTE har i plånboken får man fixa på annat sätt. Under gårdagskvällen satte väninnan och jag igång med att fixa fyra stycken bokashihinkar av material som samlats ihop lite härifrån och därifrån. Visst, det skulle funka med helt reguljära hinkar med lock, men eftersom jag kan och har verktyg ville vi förse våra lite större hinkar (20 liter) med insatssilar och tappkranar. Det sistnämnda för att även kunna dra nytta av det näringsrika lakvattnet.

Idag återstår bara monteringen av sagda kranar. Det ville jag inte göra inomhus inatt eftersom Lim & Tät helst ska användas i välventilerat utrymme.

Kostnaden per hink slutade på under fyra euro. Helt rimligt!

De lever!

I JUNI 2014 städade en av nästgårdsgrannarna i sin trädgård. I den vevan blev jag med småplantor av både det ena och det andra, bl.a. de här två klematisarna. De är fortfarande inte stora hos mig, men i en trädgård som min, där allt är frösått eller förökat med rotskott eller sticklingar, får man vara nöjd ändå. De har överlevt och ser i år ut att växa till sig en smula.

»Mervärdesöglan» goes international

EFTERSOM JAG TYCKER att den skruvade kopparöglan är så himla fiffig har den nu uppgraderats till min butik på Etsy.

Nytt namn har den också fått på kuppen: »The Spoop» – the space saving loop.

Rabarbertajm!!

IMORGON SKA DET bakas. Men jag kan inte besluta mig för om det ska bli den traditionella pajen eller ett recept av modernare snitt, som jag har arkiverat i ett album på facebook. Beslutsångest de luxe.

»Mervärdesöglor»

IDÉN ÄR INTE min, men då jag sett den har den involverat ringar från ölburkar. Testade, tyckte det funkade men att det var rätt fult.
Mina »mervärdesöglor» – bra namn va? :) – av grov koppartråd har såväl bättre funktionalitet som vackrare utseende. Gissa om det blev bättre plats i min alldeles för trånga garderob!

Om när ha-begäret slår till

NEJ, DE ÄR tyvärr inte mina, de här bedårande tulpanerna. Men jag vill ha! Jag vill, jag vill, JAG VILL!!

Om att ha det bra

DET ÄR RÄTT länge sedan jag bloggade om något med en allvarligare biton, men nu kände jag med ens att det är dags igen. Känslan infann sig när jag idag, för andra gången, råkade på psykiatern Niklas Nygrens blogginlägg om sina egna erfarenheter av att drabbas av utmattningssyndrom. Det är det mest glasklara och informativa jag hittills läst om vad som händer och hur det är – och dessutom berättat av en fackman.

Anledningen till att jag plötsligt drabbades av ett tvång att ventilera det hela igen är att det sedan min sjukpensionering för lite drygt två och ett halvt år sedan (1 november 2014) händer lite då och då att jag får höra:
– Ja, nog haar du det bra du som slipper jobba och kan göra precis vad du vill!
Visst, i viss mån är den slutsatsen helt korrekt, för ja, jag slipper jobba och ja, jag kan [i teorin] göra precis vad jag vill. Men varje gång jag hör något i den stilen skulle jag vilja skrika högt:
– MEN FÖR HÖGA HELVETE, MÄNNISKA, tror du verkligen, på blodigt allvar att det här var den långsiktiga planen jag hade för mitt liv?!

Är det att ha det bra att inte längre vara arbetsför i ett kreativt yrke jag älskade och att forever and ever after vara förvisad till att knattra fram på en inkomst som kallas existensminimum ..? Är det bra att leva med vetskapen om att de skador min hjärna fått av kombinationen fullkomlig utmattning och obehandlad neuroborrelios till största delen är irreversibla? Nå, i så fall har jag det bra. Riktigt kanonbra, faktiskt.

Det som däremot inte är så bra är att jag fortfarande, efter alla dessa år, har problem med att säga ifrån när det blir för mycket, för jag vill ju så gärna. Det är inte så jävla lätt att bli ett fullfjädrat proffs på att hålla sig innanför gränserna för vad den egna kroppen och hjärnan pallar med när motreaktionen ofta blivit en demonstration av sårad stolthet och/eller en konkret brytning. Då är det istället väldans lätt att fortsätta ”ställa upp”, ”finnas där” eller vad man nu väljer att kalla det, fast det egentligen är det motsatta som skulle behövas: att någon som omväxling tog en liten, liten smula hand om mig, när jag nu råkar vara så usel på att göra det själv.

Men nu är det som det är och blir som det blir. Om jag enligt vissa inte är något värd längre om jag slutar ”leverera” så so be it. Jag befinner mig där jag befinner mig i Lifvet och kan bara kämpa på med att bli bättre på att högakta mig själv och göra val som jag mår bra av. Innebär detta att jag i ännu högre grad än tidigare får soloflyga så tja, då blir det väl så.

Har du inte läst Niklas Nygrens klokskaper ännu? Gör det! Efteråt förstår du kanske lite bättre vad det är jag försöker säga, för han är så mycket bättre än jag på att sätta de exakt rätta orden på pränt.

En gumma åt gubben

Nyckelgubbe

»NYCKELBARN» HAR MAN ju hört talas om, men här har vi en riktig nyckelgubbe. Ska jag nog försöka mig på att göra en gumma också.

Gubbar i »Rucklet»!

SOM JAG SATT vid mitt köksbord och bände lite planlöst på en stump koppartråd, så där som det blir ibland när ingenting konkret är under tillverkning, så upptäckte jag med ens att det ju höll på att bli en gubbe. Något senare, efter ett dyk ner i lådan med träpärlor, var han klar. Ett utmärkt halsbandshänge – kanske på en tunn läderrem? – för den som gillar accessoarer men inte är hemfallen åt glitter och glamour ;-)

Och hur det nu bar sig så fick han redan nu på morgonen en kompis:

Kronjuveler av koppar :-)

SÅ HÄR BLEV det, halsbandet jag behövde kulpinnarna till för att kunna förse det med pärlor:

Lite putsning till med stålull ska det nog bli och det gäller även de här armbanden i samma stil:

Burn baby, burn!

HADE NÅGON SAGT mig när jag skaffade den att jag idag skulle använda min crème brûlee-brännare till att tillverka egna hattpinnar med kulor i ändarna hade jag garvat häcken av mig. Så icke idag. Piece of cake att få till exakt det jag behöver för halsbandet som är i vardande! Man blir aldrig fullärd, det är då visst och sant.

Vårgrönt är dagens tema

DAGEN BÖRJADE MED lite hantverkeri; ett armband av silverfärgad koppartråd och gröna glasstenar.

Baksidan med sina dubbelspiraler är minst lika dekorativ som framsidan:

Och till sen frukost/tidig lunch fick det bli en smoothie av den gröna modellen. Morot, äpple, spenat, lite spirulina, en gnutta kanel, en skvätt av mitt hemlagade flädersaftkoncentrat och naturell joggis blev överraskande fräscht och gott tillsammans.

Åt mor och mor åt.

MITT FÖRSTA BESTÄLLNINGSJOBB på glasarmbandsfronten, en rödvit skapelse med mässingstråd:

Spin off blev en tilläggsbeställning på ett likadant åt lillflickan i familjen. Visst måste man ju få vara lika fin som mamma? :-)

Och på tal om mammor så är det morsdag i Finland idag, en tilldragelse som passerar helt obemärkt hos mig i ”Rucklet”. Finare morsdagsfrukost/lunch än en sån här smoothie med gott & blandat från kylen blev det inte. Kocka fick jag dessutom göra själv.

glas + metall = SANT

IGÅR VAR JAG flitigt igång med tråd, tänger och ... färgglada stenar av glas. Tre armband blev det och dem har jag bestämt mig för att kalla för Happy, eftersom jag blir glad av färgerna, av känslan i handen när man stryker över det helt släta glaset och av materialen som sådana, båda favoriter. Och visst blir man glad av att titta på dem?

Enastående pianomusik för en stressad nutidsmänniska

0:00 - River Flows In You
3:07 - Kiss The Rain
7:21 - Spring Time
11:38 - Maybe
15:39 - When the Love Falls
18:57 - Because I Love You
22:27 - Love Me
26:33 - Time Forget
31:31 - If I could see you again
34:57 - Fairy Tale
37:39 - Hope
40:29 - It's your day
44:10 - Passing By
48:47 - Dream a little dream of me
51:00 - I...
55:12 - The Days That'll Never Come
58:22 - Reminiscent
1:01:37 - Farewell
1:04:06 - Sky
1:09:22 - Painted
1:12:52 - Till I Find You

Det växer!

JAG HAR DENNA vår, precis som vanligt, handlat en kruka ekobasilika från livsmedelsbutiken i akt och mening att förse mig med sommarens behov av plantor. Det finns nog ingenting enklare att toppsticklingföröka än basilika. Knips av med toppen under tredje, fullstora bladparet. Bort med detta och även det ovanför och så rakt ner i jorden. Klart!

Så här frodigt börjar det se ut nu. Läget för utplantering i växthuset eller omplantering i större krukor närmar sig med stormsteg.

Följande bild visar en groddad kärna från en ekologisk citron. Jag hittade en film på YouTube där en kille visar hur man tar det hårda ytterhöljet av kärnan, lägger den inre mellan fuktiga hushållspapper i en plastpåse som placeras mörkt och väntar ett par-tre veckor. I min hand ligger resultatet: en kärna som utvecklat en stadig rot och skjutit en grodd, där man redan skönjer anlagen till hjärtbladen. Nu ska de små liven i jord och sen ska det bli intressant att se hur det går.

Utomhus går det också bra just nu. Ifjol stack jag ett antal stjälkbitar från multiflorarosen 'Valdemar', en alldeles ljuuvlig klätterros som blommar oavbrutet juli-augusti. Och kolla här hur det ser ut efter vintern! Fyra stycken pinnar som samtliga håller på att veckla ut finfina blad!

Kopparfebern stiger

JAG FORTSÄTTER ROA mig kungligt med trådar och tänger. Hokin vet om jag inte borde lära mig att löda i koppar också, för jag anar möjligheterna :-)

Här har vi två damarmband gjorda av spirallänkar av olika modell. Riktigt dekorativa, if you ask me.

Tre stycken ringar till har också fått sin patina nu. Pärlorna består av rödmelerad sten. Den riktigt fläskiga statement-ringen gillar jag själv, även om sannolikheten är högre för att jag bär den tunnaste.

Och här har vi morgonens alster: ett herrarmband som omväxling, gjort av sammanlänkde råbandsknopar av koppartråd. Det här var lite pyssligt att få ihop, så jag känner mig faktiskt en smula nöjd.

Helt insnöad på koppartråd

MINNS NI RINGEN och armbanden av koppartråd jag visade i ett nyligt inlägg? Nu har jag äntligen fått hem preparatet jag väntat på för att kunna patinera dem. Så här blev ett par av armbanden, överst här på bilden, och under dem ett alldeles nygjort, som ännu inte badats i kaliumsulfid:

Och ringen – plus några till – fick det här utseendet:

Koppartråd (eller vilken böjlig metalltråd som helst) fascinerar mig just nu. Möjligheterna känns oändliga och jag önskar just nu att dygnet hade minst dubbelt så många timmar. Här en katt som hänger på ett halsband av tunn lädersnodd med glidknutar, så att man kan välja om man vill bära den kort eller lång:

Egentligen borde jag för länge sedan ha börjat med vårarbetet ute i trädgården istället för att sitta inne vid köksbordet och vrida metall, men av någon okänd anledning har den rätta lusten vägrat infinna sig i år. Med försommarvärmen, som förhoppningsvis snart kommer för att stanna, ökar den kanske så småningom ..?

Shit happens – revisited

NU VAR DET dags igen. Samma elände som för drygt tre och ett halv år sedan, då jag hade bott i kojan ungefär åtta år.

Det börjar bli hög tid för Mariehamns stad att ta sig en grundligare titt på hur det egentligen står till med avloppssystemet i anslutning till min fastighet. Fast på påskharen tror jag inte heller.