Nä, det var väl 24..?

IDAG BLIR JAG fyrtioåtta. Hur gick det till..? Jag fyllde ju tjugosex ba­ra för något år sedan??? Och vart har jag hunnit, vad har jag åstad­kom­mit? Det enda riktigt minnesvärda jag presterat är nog ungen min.

Många människor i min omgivning tycker att jag får så mycket gjort, men faktum är att för mig själv känns det som ingenting händer. Kons­tigt nog, för jag kan ju med egna ögon se resultaten runt om­kring. Varför värderar jag mina egna prestationer så lågt???

Igår råkade jag se en snutt av ett av nutidens fåniga ”låt oss vika ut oss i tv och bli kändisar för en nanosekund”-program. Bröllopsform tror jag det hette. Det jag fastnade för var inte hur deltagarna såg ut eller lyckades i uppsåtet att förbättra sitt utseende/sin kondition, utan ett avsnitt där en av ledarna hade märkt upp en massa svans­försedda heliumballonger med alla möjliga vardagssysslor - allt från”plocka upp” till ”renovera”. Av dessa fick sedan man och hustru hugga åt sig de ballonger de tyckte att bäst representerade vilka delar han eller hon tog ansvar för i det gemensamma livet. Gissa vem som hade flest ...

Det var mycket prat om hur kvinnan i familjen måste få till stånd en bättre ansvarsfördelning för att ge utrymme i livet för s.k. egen tid. Vadå egen tid??? Vad fan är det? Insikten om att det egentligen är långsamt självmord att leva ensam och vara den som håller i alla ballongerna drabbade mig som en frontalkrock med ett ånglok. Om man i en tvåsamhet börjar må dåligt av att ha för mycket på sina axlar är det väl knappst förvånande att man som ensamstående gör det?!

Och hur någon terapeut kan tjata om att man måste unna sig själv att göra saker man mår bra av, det fattar jag inte. Om man i en par­relation - där någon annan faktiskt ansvarar för åtminstone en del av alla sysslor - inte mäktar med att måna om sig själv, HUR I HEL­VE­TE SKA MAN KUNNA DET NÄR MAN ÄR HELT SOLO?!?

Fan, vad jag blev arg. Är arg. Grattis på födelsedagen ... Nu går jag och bakar bröd.