Livet, döden och allt tjafs däremellan

DET ÄR ALLTID bra att sova på saker; något som den nedan om­skrivna, imbecilla vykortsskrivaren också borde ha gjort. En natts sömn – usel, men dock – har förskjutit perspektivet. Som min kog­ni­tiva terapeut har försökt lära mig, har jag två val: att låta mig på­verkas av denna stendumma människas illvilja eller rycka på axlarna och ge fullständigt f-n i det. Jag väljer det senare. Livet är för kort för att bry sig.

Morgonens tankar kretsar f.ö. mycket runt just livet. Om ett par veck­or har det gått fyra år sedan min mamma dog efter en lång och svår sjukdom, som under en radda år på många sätt ställde mitt eget och mitt barns liv på huvudet. Som enda nära anhörig föll allt ansvar på mig, och jag erkänner utan omsvep att det var tungt, både fysiskt och psykiskt. Men jag höll ihop to the bitter end, och hon behövde inte dö ensam och bortglömd i en steril sjukhussal. Jag var där. Jag höll hennes hand ända till slutet.

Idag befinner jag mig i en liknande situation. En av mina allra bästa vänner är hårt märkt av sin cancersjukdom, och i hans närhet finns för tillfället ingen "riktig" familj. Bara vi, ett par kompisar. Det här är en företeelse som säkert inte är särskilt ovanlig här på Åland, där så väldigt många är inflyttade; somliga riktigt långt bortifrån. Därför stäl­ler jag mig frågande till att det inte inom Ålands hälso- och sjukvård, ÅHS, finns utarbetade rutiner t.ex. i form av färdiga blanketter för s.k. samtycke, om patienten själv vill ge någon utomstående rätt att ta del av hans hälsotillstånd.

Nu har vi i alla fall fått ett sådant papper till stånd, och både han och jag känner oss lugnare. Nu vet han att personalen ringer mig om det blir nödvändigt, och jag kan lita på att jag blir kontaktad om något händer. Även om jag vägrar ge upp hoppet om att han ska gå seg­rande ur striden, så är det i alla fall ett som är säkert: ingen ska be­höva vara ensam när slutet kommer. Så länge som jag själv står på benen kommer jag, om det bara står i min makt, att finnas där!