Det där med ”bäst före”

NÅGON FÖRÄRADE MIG vid denna tidpunkt ifjol (eller var det rentav för två år sedan?) en flaska Glühwein. Den öppnades, ett glas eller två förtärdes, varefter korken skruvades på och flaskan glömdes bort. Tills igår, då kompisen Y hälsade på och det blev tal om glögg.

– Hm... jag tror faktiskt jag har kvar sen ifjol, sa jag, och dök in i ett underskåp. Strax halade jag fram en öppnad flaska glöggbas samt sag­da Glühwein.
– Ha! jag visste väl det, utbrast jag triumfatoriskt, och höll upp den se­nare till allmän beskådan.
– Men den där går väl inte att dricka mera? undrade Y. Den är ju redan öppnad.
– Äh, den har ju varit ordentligt igenkorkad sen dess, svarade jag, och ställde pavan på diskbänken för framtida kontroll.
– Dessutom finns det inget bäst-före-datum på den heller, kon­sta­te­rade jag efter att jag synat buteljen i sömmarna.

Nåväl, på kvällen skruvade jag med visst besvär av korken. Den hade torkat fast riktigt ordentligt och det behövdes några minuter i hett vat­ten plus ett stadigt grepp med dubbelvikt disktrasa för att få upp den. Men upp gick den.

En olfaktorisk undersökning avgjorde att smaklökarna lugnt kunde få ha ett ord med i laget. Så raskt in med ett glas i mikron för värmning, för Glühwein ska ju i likhet med glögg intagas varmt.

Smaken var det inget fel på, varken på mugg 1 eller mugg 2. And I live to tell. Ikväll blir det en mugg till, för det är ju faktiskt andra advent ;o)