Boost för ett slokande självförtroende

PÅ VISSA OMRÅDEN har jag, precis som de allra flesta, ett alldeles excellent självförtroende. Det är liksom något av en självklarhet, när det gäller saker man vet med sig om att vara bra på. Men sedan finns det ju gott om annat, där man känner att man är ute på de välkända sju famnarna djupt vatten; t.ex. då man gör något för första gången och inte har en pastellblå aning om hur resultatet ska bli, hur det ska tas emot av andra.

Som när jag utan nämnvärd eftertanke inhandlade en hyfsad bords­mik­ro­fon, ljudisolerade Lilla A:s sovrum så gott det gick, laddade ner ljudredigeringsprogrammet Audacity och glatt gav mig i kast med att läsa in ”60+ och singel” själv, väl medveten om hur illa jag alltid tyckt om min egen röst och utan någon som helst erfarenhet varken av in­spelningsteknik eller ljudredigering.

Många, många timmars högläsande senare och efter ännu fler timmar framför det digitala redigeringsbordet var filerna äntligen klara och res­ten är historia. Den strömmande ljudboken har, till min häpnad, blivit en riktigt populär biblioteksbok och särskilt varm om hjärtat blir jag, ro­mandebutanten och den glada inläsningsamatören, när för mig okända lyssnare har så här gott att säga om resultatet:

Tack, Kia! Kanske jag trots allt måste överväga att läsa in min senaste bok också, YOLO [man lever bara en gång], medan jag inväntar in­spi­rationen att ta mig an Solveigs fortsatta öden och äventyr? YOLO som ljudbok fanns inte med i planerna, men jag är ju kvinna! Därmed har jag fullt mandat att ändra mig ;o)

Något tilltryck av 60+ som riktig bok fanns inte heller med i planerna, så det var ju lite synd att det förlagsavtal jag erbjöds inte var ett så­dant man tackar ja till om man har hjärnan ansluten till resten av krop­pen. Jag tror nämligen att tant Solveig hade hittat fram till många lä­sare den vägen. Nej, förresten, jag vet att hon hade gjort det! Det finns ju lik­som kvitto på det, i och med hur väl e- och ljudboken gjort ifrån sig, helt utan förlagsmarknadsföring.

Men, va’ fan! ”Lätt fånget, lätt förgånget”, heter det ju. Jag får väl, som jag konstaterat tidigare, säl­ja filmrättigheterna istället. Hallå, Felix Herngren, varför hör du aldrig av dig?! Haha!