fredag 18 juli 2014

Ruckelhäxan reflekterar över jävlar anamma

 
Tjurskallighet

Det ska fan vara enveten,
när man ids blomma fast man är
så liten att man knappt syns.


Allt som oftast känner jag mig som den här pelargonen, liten men en­vis som synden. Fast blommar gör jag sannerligen inte. Det är nog mer av motsatsen.

Och på tal om jävlar anamma, så snubblade jag igår kväll helt out of the blue på K, en gammal arbetskamrat från fornstora dagar. Det är en dam med mycket jävlar anamma det! Vi har inte setts på femton ...tju­go ... ja, kanske ännu fler år, men det kändes som igår.

Så är det med somlig vänskap, precis som med en pelargon som väg­rar låta sig knäck­as fast man misslyckas med att vårda den ;o)

2 kommentarer:

  1. Ja, envishet och tjurskallighet kommer man långt med!
    Leve ihärdigheten!
    Kram, Monica

    SvaraRadera
  2. Tänk att det kan vara så där med vissa vänner! Man kanske träffas vart-, vartannat eller var tionde år, men ändå är det som om det vore igår. Inga som helst problem med att sätta igång och snacka och man känner sig "hemma" med dom direkt. Sen finns det andra som man kanske träffat flera gånger under ett år och så går det några månader - och då har man inget gemensam alls längre! Hmmm...!?
    KRAM
    Susie

    SvaraRadera

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!