Om hur det alltsomoftast blir dyrt att köpa billigt, även inom sjukvården

VARFÖR TA DEN pålitliga vägen när det går att ta den billiga? Idag har jag fått ett handfast bevis för hur den samhällsfinansierade vården ”sparar” pengar. Istället för att skicka mig på en diagnostiskt säkrare provtagning i form av s.k. PCR-analyser av förekomsten av Chlamydophila pneumoniae (TWAR) och Mycoplasma pneumoniae togs det härförleden blodprov för att kontrollera förekomsten av antikroppar; en analys som – om antikroppar påträffas – egentligen inte ve­ri­fierar mer än att patienten har haft en bak­teriell infektion. Dessa prover kostar c. 40 €/st.

Om man istället tar det säkra för det osäkra och går på PCR-analys direkt, som avslöjar om det faktiskt finns bakterier och en aktiv infektion, är pris­lappen en annan: 250-300 € ... per bakterie som ska analyseras.

Visst, jag har tjatat mig till ett recept på antibiotikum, men inte tänker jag peta i mig det förrän det är verifierat att det behövs! Mitt nojs bottnade i att jag, i min enfald, inbillade mig att den skattebetalda vården skulle säker­stäl­la behovet först, men si, så var inte fallet. Nu får jag istället plocka >600 € ur egen ficka för att få förekomsten av bakterier utesluten/verifierad. Så imponerad jag blir.

Nåväl, om en vecka vet vi. Är svaret positivt blir det behandling. Om inte, tja, då får privatvården take it from there, för nu tackar jag för mig hos primärvården. Och i väntan på bu eller bä försöker jag, med högst varierad framgång, fröjda mig åt att våren trampar på i ullstrumporna. T.ex. börjar mina plantor med julrosor efter några år här på gården bli riktigt välväxta!