Det går med lust och olust

DET VAR I mitten av september ifjol jag med möda och besvär skrapade bort all gammal lack från ett litet Aaltomöblemang. Hela långa vintern har de stått och väntat på att jag ska få tummen ur och idag hände det äntligen. Hårdvaxoljebehandling på gång, sent om sider:

Som den periodare jag är så är det egentligen inte alls snickeri- eller målningsarbeten som inspirerar just nu. Nänä, bijouteritillverkning står klart högre i kurs! Min egen vänsterarm börjar bli rätt välprydd:

Senast ut är sådana här wrap-around-armband av tunna läderremmar räddade från ett utrangerat bälte med lås av hamrad koppartråd från el-ledningsstumpar som annars fått gå i soporna. Det sistnämnda ska patineras bara preparatet jag behöver dyker upp med posten någon gång:

Ett par silvriga, skruvade örhängen virade jag också till härom morgonen; lätta, nätta och faktiskt riktigt klädsamma.

Var är våren?!

IGÅR TORKADE JAG vittvätten utomhus i härlig vårvind och solsken. Idag är det omväxlande regn och snö.

Lika bra att knåpa på inomhus. Det har blivit lite metalltrådsarbeten den senaste tiden. F.n. använder jag koppartråd. Föremålen ska patineras så att de nästan liknar antikt silver, men jag har ännu inte fått hem medlet man behöver. Här några smakprov:

Lite kombo glas-metall har det också blivit, som det här setet med armband och matchande örhängen:

Tråden är av mässing och baksidorna är minst lika snygga som framsidorna:

Istället för vårstädning

SOM VANLIGT HOPPAR jag av och an mellan olika former av hantverk. Efter en kort period med ”juvelerararbete” med tråd och tänger har jag raskt (eftersom jag fick slut på metalltråd ...) gått över till skinn. Här några pinfärska armband av olika modeller:

Bland trådsmyckena jag nyligen knåpat ihop återfinns de här blommiga örhängena av hamrad, silverfärgad koppartråd med krokar av äkta silver. Dem gillar jag själv!

Och blommiga örhängen för mig vidare till sånt som växer, på riktigt. Här en bild på rotbiten av ingefära som nu börjat spira riktigt bra. Det ska bli spännande att se om jag lyckas odla fram något som medger skörd också, sen framåt hösten.

Det spirar och Ruckelhäxan virar

I SÖNDAGS, DVS för fyra dagar sedan, fick jag äntligen tummen ur och sådde det lilla jag behöver förgro inomhus i år: fyra sorters tomater, fyra sorters paprikor, gurka och squash. Idag kan jag konstatera att gurkan har bråttom, för två av fem frön har redan grott!

Sen är jag överlycklig över att, efter ett hantverksuppehåll på tolv oändliga dagar, igår ha fått klartecken av kirurgen att börja använda högerhanden igen precis så mycket som själv mäktar med! I morse vred jag därför ihop ett par örhängen av silverfärgad koppartråd som sammanfogats med tunntunn tråd av äkta silver; öronkrokarna är även de av äkta silver. Lite så där keltiska i sin framtoning, inte sant?

Ingefära på burk

EFTERSOM INGEFÄRA GILLAR värme och hög luftfuktighet tänker jag att det här sättet att rota en bit bör funka: en förgroddad rotbit till hälften täckt av jord inuti en glasburk. Under jorden har jag ett tunt lager mossa som hindrar den från att rinna ner i dräneringslagret av lecagrus. Innan jag satte korken på burken vätte jag jorden runt rotbiten med knappt tre matskedar vatten och det räckte tydligen. Efter ett dygn kondenserar det redan fint därinne :-)

Odla egen ingefära

DET KÄNNS SOM jag kommer att ligga lågt på odlingsfronten i år, men för första gången någonsin ska jag åtminstone ge mig på att odla egen ingefära. Groddningen verkar i alla fall lyckas. So far, so good med andra ord.

Sidbyte

DÅ TAR VI höger istället nu då, från vänstersidigt tångtrauma till tendovaginitis stenosans (triggertumme) till höger. Omväxling förnöjer :-)

Aj, som tusan!

Fuskemaljering ... eller vad vi nu ska kalla det

MED NÅGRA STUMPAR bindtråd och nagellack i olika nyanser kan man enkelt piffa upp en levande krukväxt som för tillfället inte står i blom på naturlig väg. Effekten blir nästan som emaljarbete, men med en klart mindre arbetsinsats :-)

Mera mössor med blommor

Blommor och blader gör människan glader

HÄROMDAGEN FYNDADE JAG mig på Emmaus ett litet verktyg för tillverkning av garnblommor. Ett antal ”pottmössor” virkade av helyllegarn har jag i lager sedan tidigare. Så tja, tänkte jag, man har ju faktiskt inte roligare än man gör sig.

Ruckelhäxan vardagsfilosoferar

ATT ÅLDRAS KAN jämföras med den gradvisa förlusten av ett par älsklingsjeans, de som inte ens från början var precis av modernaste snitt.

Det börjar lite försiktigt med att benfållarna drabbas av en viss fransighet; inget som påverkar funktionaliteten men definitivt det estetiska intrycket.

Småningom infinner sig nästa tecken på förfall: tyget börjar se aningen nött ut på knäna. Nåja, det håller nog ett tag till, tänker man. Man är väl fullblodsoptimist och vad gör väl det att modellen är totalt urmodig! Men plötsligt en dag finns det ett HÅL på det ena och lappningstiden har infunnit sig.

Knappt har man klarat av denna första reparation förrän även nästa knä når bristningsgränsen. Fram med lapp och symaskin igen, samtidigt som man med viss fasa noterar att tyget ovanom den föregående lappningen visar tecken på en icke önskvärd trådslitenhet uppe på låret. Ajaj, det är illa, men ännu ingen katastrof.

Det går ett tag, oklart hur länge, eftersom det i viss mån är avhängigt av användningsfrekvensen. Men plötsligt, vid en av tusentals knäböjningar som detta älskade plagg tvingas utstå under sin levnad, händer det som inte får hända: tyget slits itu, från söm till söm rätt över låret.

Men skam den som ger sig så lätt! Finns det liv finns det hopp. Fram med saxen och bort med det andra benet också, för visserligen duger de fortfarande som shorts. Men handen på hjärtat, hur ofta har man glädje av ett par sådana? Egentligen?

Nåväl, det går ett år eller två. Mest ligger de i skåpet till glädje för ingen alls, men får då och då komma ut och lufta sig när trädgården behöver ompyssling och det vid sällsynta tillfällen råkar vara tillräckligt fint väder. Visst håller de fortfarande ihop också, så där lite med ett kvidande nödrop.

Under resans gång nöter sekatören hål i båda bakfickorna, det återstående tyget får permanenta fläckar som inte går bort och en vacker dag gör man det där sista, avgörande knäböjet som spräcker tyget där akteröver. Slitaget har passerat gränsen för det reparabla och nästa anhalt är soptunnan.

R.I.P.

Tuschteckningen gjorde jag 1982, dvs för snart 35 år sedan. Jeansen på teckningen är sedan länge borta, men tavlan har jag kvar!

Ny teknik i »sockfabriken»

JUST NU ÄR det sockstickning som gäller. Enfärgade, randiga, kortskaftade, långskaftade, ankelmodell, olika ribbningar och så nu: helixstickning. Den tekniken innebär att man har flera färger på gång på samma varv, vilket resulterar i en smalrandning i spiralform men som ser ut som det skulle vara hela varv. Coolt!

FINLÄNDSKA MEDBORGARE: SKRIV PÅ!!

 
 

Ruckelhäxan är trigger happy ... not :-(

JAHAJA, NU SER det inte bättre ut än att jag dragit på mig vad som kallas för trigger thumb på högra handen. Detta är ju verkligen yippie-kay-ay för någon med ett brinnande hantverksintresse som jag :-(

Tänka sig, att man ska få vara frisk och glad preciiiiiiis hela tiden! *ironisk* Få se vad ortopeden jag har fått tid hos den 8.2 kommer att säga om/göra åt saken.

Det är sopigt på Åland

MINA FÖRVARINGSLÅDOR FÖR de sopor som ska återvinnas börjar bli fulla och jag inser att jag nu står inför det senaste idiotpåfundet när det gäller avfallshanteringen på Åland: att a) nödgas äga en bil och b) vara tvungen att göra en t/r bilresa på 20,4 km för att kunna dra mitt strå till miljöstacken. Tidigare hade jag 1,4 km till återvinningscentral, dvs gång- eller cykelavstånd.

Mariehamn är Ålands centralort och det är även inom stadsgränsen som majoriteten av hela Ålands befolkning är bosatt. Varför i herrans namn ska man då flytta återvinningscentralen till grannkommunen, över en mil bort?? För att göra det lätt och smidigt för folk att bli duktiga sorterare eller månntro för att minimera mängden onödig bilkörning ..?

Att det sedan är planerat att alla hushåll ska påtvingas 4- eller 8-fackskärl för sitt avfall är lika mycket vanvett det. Allra helst så länge som man inte själv får bestämma tömningsintervallet. I dagsläget har jag egen varmkompost i kombination med minsta storleken av tunna för brännbart avfall. Denna har hittills tömts varannan månad och är sällan mer än halvfull.

I och med att avfallshanteringen sedan länge inte bekostas med skattemedel, utan de facto är en tjänst som jag som konsument köper, borde jag också ha min fulla rätt att avgöra i vilken utsträckning jag är i behov av sagda tjänst. Att påtvinga ett enpersonshushåll en kostnad av samma storlek som den för en storfamilj är absurt. Lika absurt som att jag skulle tvingas gå och klippa mig var åttonde vecka oavsett om det föreligger ett behov eller ej.

Vi är faktiskt färre än 30.000 själar som bor här. Hur i herrans namn tror vi oss om att kunna »uppfinna» bättre lösningar på samhällsproblem än vad man förmår göra i hela nationer med många miljoner invånare med en proportionerligt såväl bredare som djupare brunn av hjärnkapacitet att ösa ur? Ibland blir jag såå trött på att bo här på Åland, där allt, precis allt, ska göras så erbarmligt krångligt och oftast dysfunktionellt bara för att vi med allt våld ska ha en egen Ålandsmodell.

Ruckelhäxan är före sin tid

IMORSE MÅSTE JAG garva när jag bladade igenom dagens nummer av lokaltidningen Nya Åland. I denna finns en artikel om bilskatten, i vilken det bl.a. rapporteras att det eventuellt ska bli så i framtiden att man beskattas enligt förbrukning. Tänka sig, att jag redan för över sex år sedan var inne på samma linje i en krönika som jag skrev för Ålandstidningen!

Vips så bidde det ett par

EN BEKANTING HAR stickat par efter par med härliga långstrumpor och nu kunde inte jag hålla mig längre. Jag måste också få till åtminstone ett par jag med.

Dessa är stickade på stickor 2,5 och 3,0 mm. Garnet är »Maavillane», ett baltiskt, tvåtrådigt helyllegarn som jag köpt i Tallinn. Eftersom jag ligger inne med rätt mycket av det garnet blir det säkerligen flera par långstrumpor, nu när jag väl kommit igång. Nästa par ska jag nog förresten göra tre-fyra centimeter längre.

Hooked on att virka vantar

ATT VIRKA VANTAR är ett utmärkt sätt att göra sig av med diverse restgarner har jag märkt. Det har blivit några par sedan jag blev inspirerad av Kerstin på Öland. På vägen har det blivit ett alldeles eget mönster också som du hittar här under bilderna.

De här är virkade i princip efter Kerstins mönster:

Medan de här är gjorda enligt mitt eget:

Och här kommer själva mönstret:

VIRKADE VANTAR, DAMSTORLEK

Virknål 6 mm + garn som lämpar sig för det.
Virkfasthet: 10 cm = 14 m. Laborera med nål och/eller garn så du får det att passa.

Virka en luftmaskkedja med 26 maskor och slut den till en ring med en fast maska i den första luftmaskan. Virka därefter fasta maskor runt i spiral (på det första varvet enbart i den bakre maskbågen därefter under båda maskbågarna) = inga synliga varvbyten. Lägg t.ex. en lös garntåt mellan den sista maskan på varvet du just slutfört och den första maskan på nästa varv, så vet du var det nya varvet började. Flytta på tåten efter varje varv.

Virka 17 varv.

På det 18:e varvet ökas 1 maska i varvets första maska och 1 maska till i den 13:e maskan = nu 28 maskor på ett varv.

Virka ytterligare 3 varv.

På följande varv (det 22:a) börjar du med att virka 5 luftmaskor där öppningen för tummen ska bli. Hoppa över de första 5 fasta maskorna på förgående varv och fortsätt fr.o.m. den 6:e maskan virka fasta maskor som förut.

Efter 12 varv med fasta maskor ovanför tumhålet är det dags att minska för vantens topp:

På första varvet virkar du ihop 6:e och 7:e maskan och fortsätter så varvet ut (4 minskningar; återstår 24 maskor).
På andra varvet virkar du ihop 5:e och 6:e maskan och fortsätter så varvet ut (4 minskningar; återstår 20 maskor).
På tredje varvet virkar du ihop 4:e och 4:e maskan och fortsätter så varvet ut (4 minskningar; återstår 16 maskor).
På fjärde varvet virkar du ihop 3:e och 4:e maskan och fortsätter så varvet ut (4 minskningar; återstår 12 maskor).
På femte varvet virkar du ihop 2:a och 3:e maskan och fortsätter så varvet ut (4 minskningar; återstår 8 maskor).
På sjätte varvet virkar du ihop maskorna två och två (4 minskningar; återstår 4 maskor).
Ta av garnet, trä det genom den främre maskbågen på det sista varvets fyra fasta maskor och snörp ihop. Fäst tråden på insidan av vanten.

Tumme:
Virka 12 fasta maskor runt öppningen för tummen och virka 9 varv i spiral. Virka därefter ihop maskorna två och två tills det återstår 3 fasta maskor. Avsluta på samma sätt som på vanttoppen.

Trävligt pyssel

ETT NYTT INFALL: att överföra svartvita laserutskrifter direkt på trä. Involverar ingenting annat än en träbit, utskriften, lim och tålamod. Resultatet blir rätt trevligt.

Man spegelvänder helt enkelt bilden när man skriver ut den, smetar limmet på bildsidan och stryker fast det på träbiten. Sen får det torka ordentligt (det är här tålamodet kommer in i bilden) och efter det fuktar man papperet och gnuggar försiktigt bort det. Kvar blir kolpulvret, fasttorkat i träet. Här är en bild på hur det ser ut när papperet är under avlägsnande: