Livet i ett laddningslöst limbo

AUGUSTI. NÄSTAN HELA sommaren har gått. En energifattig sommar. En sommar med Livet i pausläge. En sommar av oändlig väntan på be­sked, från justitieombudsman, polis och åkla­garmyndighet, besvärs­nämnder (ja, pluralis), FP-fucking-A och till och med från sjukvården. Besked som dröjer och dröjer och lämnar mig bakbunden, hand­lings­för­lamad och höggradigt förbannad.

Vore det inte för mitt barn och min älskade trädgård hade steget att välja den enkla utvägen inte varit särskilt svårt att ta. Men nu har jag båda. Och jag fortsätter med den omtalade dårens envishet att vän­ta.

Jag börjar bli rätt utled på alltihop. Och på all nonchalans och in­kom­petens som tillåts finnas inom organisationer där motsatsen borde va­ra regeln och inte, som nu, undantaget. Framför allt är jag jävligt trött på att va­ra ett per­sonnummer och inte en människa av kött och blod, om ock en rysligt obekväm och besvärlig sådan.

Men tro fan inte att jag är nere för räkning! Än finns det kampvilja i tanten. Däremot är jag för tillfället helt off att läsa andras bloggar. Jag orkar helt enkelt inte, hur gärna jag än skulle vilja. Så det är alltså inte nonchalans från min sida. Det är bara batteriet som är på laddning.