Ryktet och alla eventuella spirande hopp om min hädanfärd dementeras respektive grusas härmed. Kärringen är fortfarande vid liv, till förtret för många. Men borreliosen är fortfarande, drygt två månader efter diagnos, inte kommen under behandling, så man gör helt klart vad man kan för att få det onda krutet att förgås.
Pilutta er!
Edit kl. 17:09
Efter att under dagen ha ägnat onödigt mycket av min tid åt att producera c. 1,8 kg ny ammunition (i form av kopior, kopior och ännu fler kopior) till det kontinuerligt upptrappade papperskriget slogs jag under middagen av en insikt:
Den enda juridiska handling jag t.v. inte har kunnat prestera – den enda som gissningvis skulle ha någon önskvärd effekt, fast det vete fan – är en dödsattest. Med mindre än att man kan dunka en sådan i bordet tycks det vara en teknisk omöjlighet att som ”försvarsadvokat” i den justitiemordsbenägna ”hälsodomstol” jag hamnat i ha en rimlig chans att leda i bevis att man är sjuk.
Men tro fan inte att jag ger mig.
Och idag gick deadline för FPA och deras svar till JO respektive polismyndigheten. Nu ska det bli ryysligt spännande att få ta del av vilka amsagor som presterats som förklaring till att man bryter mot lag. Japp, det ska det sannerligen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tur för oss här ute i cybern som håller av och hejar på dej att du inte gått hädan. Vi är många som följer din kamp och skakar bekymrat på huvudet för alla byråkratiska hinder och omöjligheter som du stöter på.Kan du ta emot styrkekramar så här , då kommer här ett lass.
SvaraRaderaSkönt med ett livstecken i alla fall.
SvaraRaderaHar dom för många invånare på Åland? Du har inte funderat på att emigrera?
När jag hade behandlats för cancer och började arbeta igen på 50% tog det ganska lång tid för mig att övertyga "sjukkassan" om att det var betydligt bättre för mig att arbeta 4 dagar x 5 timmar varje vecka istället för de vanliga 5 dagar x 4 timmar.Detta beroende på glesa bussturer. Med deras fastställda norm skulle jag få tillbringa flera timmar varje dag strosande runt i väntan på bussavgång, vilket knappast innebar någon vila. Det tog åtskillig tid, inkopplande av många chefer och långa diskussioner innan de vågade ta steget och tillåta det som så uppenbart var så mycket lämpligare för mig som patient.Håll ut!
SvaraRaderaKram /Kerstin
Jag väntar med spänning på att få ta del av de svaren!
SvaraRaderaPipi