torsdag 25 oktober 2012

Om att ta det kallt
– eller snarare om att inte lyckas så bra med detsamma

INTE ÄR DET mycket att skryta med jämfört med vad som långt tidi­gare kommit över norra Sverige och Finland, men det är kornsnö, inte frigolit.


Det börjar bli kallt, utomhus. Inombords kokar det, både av ilska och av en borreliainfektion Stage 2, som befinner sig i en aktiv fas.

Igår räknade jag ut att jag sedan smittan 2005 (eller rentav tidigare) har träffat minst tretton (!) olika läkare. Tretton olika läkare, som var och en fått sig serverad hela min armslånga lista med kufiska (men för borrelios utmärkande) symptom. Tretton olika läkare, av vilka ingen kommit på den strålande idén att testa för detsamma.

Always look on the bright side of life heter det. Jomenvisst! Det är såå kul att ha förlorat ett sedan 20 år inarbetat eget företag. Det är himla skoj att ha blivit av med två tänder helt i onödan. Det är enastående underhållande att Lilla A fått uppleva en tonårstid i fattigdom. Det gör mig överlycklig att veta att jag antagligen för all framtid förlorat stora delar av min kognitiva förmåga. Jag formligen jublar av lycka över att sparkapitalet för Lilla A:s högskoleutbildning är förbrukat. Jag gråter av glädje över att i åratal ha blivit nonchalerad, ifrågasatt och fått ett försumligt bemötande.

Ja, ni får faktiskt förlåta mig, men jag har i det här skedet liite svårt att skönja the bright side. Det skulle i så fall vara, att jag själv, lekmannen och patienten, till slut insisterade på en prov­tag­ning för borrelia. Och att jag i ett något tidigare skede inte gav mig, utan tjatade mig till en bentäthetsmätning.

Jag skrev nyligen, i ett helt annat sammanhang, att ÅHS är en nutida kopia av regalskeppet Wasa. Man har byggt för mycket på höjden och lastat för tungt i toppen, vilket gör skorven rank. Alltsomoftast får man en känsla av att patienterna inte är mycket mer än den barlast som ska se till att alla på övre däck kan segla vidare.

Detta står jag för, all the way. Om ock på svaga, bensköra ben och saf­tigt susig i luvan.

Mer att läsa: Läkartidningen nr 47 2011

8 kommentarer:

  1. Men du har iaf din galghumor kvar och den hoppas jag att ingen tar ifrån dej!

    kram, Pipi

    SvaraRadera
  2. Nävars, den hänger nog - haha! - med ända till the bitter end.

    SvaraRadera
  3. Vad jag förstår av det jag läst om borrelia i olika former så är läkarvetenskapen i Sverige både oense och okunnig om hur de olika sjukdomstillstånden verkar, hur de ska behandlas och hur länge de kan finnas kvar i kroppen. Kanske inte helt lätt då för en husläkare att kunna uttala sig om orsak och verkan. Hoppas att du kommer att få hjälp nu när dom verkar ha satt en diagnos i alla fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag har också förstått att det i Sverige pågår en del diskussioner runt borrelios, och hade jag varit patient i Sverige hade jag haft en helt annan förståelse om jag fått vänta i >7 år på diagnos. Men inte på Åland.

      Åland är fästingtätt som bara den och antalet borreliasmittade fästingar är stort; Åland betraktas t.o.m. som ett s.k. hyperendemiskt område. Dock har vi förmånen att ha en av borreliaforskningens största kanoner här på ön, prof. Dag Nyman, och härifrån bedrivs mycket av den nutida forskningen för att ta fram ett verksamt vaccin mot sjukdomen.

      Därför gör det mig så blixtförbannad att ingen i något sammanhang kunnat förmå sig - trots uppmaning från undertecknad - att tänka out of the box. Istället stuvades jag ner i lådan märkt "utmattningsdepression" och därefter har vartenda borreliasymptom jag uppvisat viftats åt sidan såsom varande en följd av min utmattning.

      Såtillvida får jag ju vara glad över min tjurskallighet och att jag t.ex. kategoriskt hävdat att jag inte är deprimerad och därmed vägrat peta i mig "små tabletter med skåra i mitten", som skulle göra mig snäll och foglig. Man skulle ha kunnat medicinera mig med antidepressiva läkemedel tills helvetet fryser till is, borrelian hade jag ändå haft kvar.

      Nåväl, idag har jag telefontid med nya borreliadoktorn, så idag ska jag väl äntligen få ordination om adekvat behandling. Hoppas kan man ju alltid.

      Radera
  4. Tyvärr har jag flera exempel, ganska nära här, där man fått borrelia men sjukvården har inte tagit det på allvar. Det har gått rätt långt här också i vissa fall. I ett av fallen var det ett kusinbarn som drabbats och hon fick diagnos av sin kusin som är veterinär, men se det gillade inte den vanliga sjukvården, så där kom hon i kläm i ett samarbete som skulle ha kunnat vara givande. Nu blev det bara tärande. För alla. Sänka tar man gärna vid alla besök hos vårdcentralen och jag kan nog inte förstå varför inte ett borrelia test kan vara lika självklart när man har diffusa symptom. Om vi nu ska nämna bara detta. Totalekonomiskt är det förödande om man nu bara ska tänka ekonomiskt. Lägger vi in fler faktorer blir inte saken bättre direkt. Jag förstår, inbillar jag mig i alla fall, att du kokar inombords. Låt det inte koka över, bara.
    Agneta

    SvaraRadera
  5. Ja, eftersom Åland är fästingarnas paradis på jorden, så borde det ligga nära till hands och det är väl ganska typiskt för sjukdomen att den ger upphov till diverse varierande symtom, ibland lite olika från person till person.Men, men....vissa läkare har väldigt svårt att få in i sina fullärda hjärnor att ibland är det faktiskt så att patienten själv känner sin kropp bättre än vad de gör.
    Kram /Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Huvet på spiken, Kerstin! Och nu har den här evighetslånga eländeshistorien försetts med ytterligare en oväntad knorr:

      Vid gårdagens telefonsamtal med borreliakonsulten fick jag beskedet att, nähä, här kan minsann inte författas något intyg över att borreliosen sannolikt härrör från 2005. Detta låter sig absolut inte göras, eftersom det INTE FINNS NÅGRA TIDIGARE BORRELIAPROV ATT HÄNVISA TILL.

      Va?! Är detta Moment 22 eller är detta Moment 22?? Jag har alltså en lastgammal, hittills odiagnosticerad och obehandlad borreliainfektion, men just pga att den är o- det ena och det andra ska jag fortfarande inte kunna få ett vederhäftigt läkarutlåtande över mitt hälsotillstånd att dunka i bordet hos pensions- och socialförsäkringsbolagen.

      Detta är nästan mer än jag kan smälta. Här har vi nu äntligen, efter mina många år med verifierad ohälsa, hittat en mycket plausibel förklaring. Men till vad nytta..?

      Nädu, här får man bara vackert kliva tillbaka till Ruta 1. Igen. Med ännu en diagnos i bagaget.

      Radera

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!