Ack, ja ...

NÄR JAG VAR barn tyckte jag alltid att tiden gick otroligt långsamt. Se­dan jag blev vuxen har jag alltid tyckt att den går för fort, ända tills nu. ”Inlåst” på ett ställe som det här, utan tillgång till allt som hör var­dags­livet till, blir tiden oändlig.

Virknål och garn har jag självfallet släpat med mig, men i förmiddags tog garnet slut och ett sådant missöde är ju snudd på katastrof! Ty­piskt nog hann jag inte ens bli färdig med den pågående scar­fen/sja­len av Salomons knutar :o/

Som tur var passerade jag ett supermarket idag på min 6 km långa promenad t/r Åbo universitets centralsjukhus. Och som tur var hade de hundragrams garnnystan på specialpris, för Plan B, att plocka åt mig en bok från institutets svenskspråkiga bibliotekshylla, bleknade bort och försvann vid åsynen av vad som erbjuds:

Men nu kan jag alltså slå mig lös med lite ny virkning och kanske ett par partier Alfapet mot datorn (eftersom det trådlösa bredbandet fort­farande inte funkar i ”cellen”, så att jag skulle kunna spela mot en mänskligare motståndare).

Kvällspromenaden skippar jag idag, för mina knän tycker definitivt att sträckan till och från dagens sjukhusbesök räckte och blev över. Men med de kilometerna i bakfickan kan man ju med gott samvete ägna sig åt lite tröstätning i sin ensamhet istället!

Dessutom har jag noterat att en av de finskspråkiga tv-kanalerna visar ”Bridget Jones dagbok” ikväll. Det må vara en äkta, cineastisk lätt­vik­tare, men när alternativet i grannkanalen är Bondfilmen ”You Only Live Twice” från 1967 drar Sean lite otippat det kortare strået den här gång­en.

Men hur avlöpte det då på ÅUCS idag då? Jotack, de bokade 30 minu­ter­na blev väl lite uttänjda om jag så säger, för damen jag träffade bå­de talade hyfsad svenska och insåg att jag bjuder på en rätt trasslig sjukdomsbild. En hel drös nya labprov ska med anledning av osteo­po­rosen tas när jag väl är hemma igen och vad neuroborreliosen be­träf­far var hon mäkta förvånad över att jag fått antibiotika bara i tablett­form och inte intravenös behandling med ett helt annat preparat. Det­ta föranledde att hon utan desto mer snack om saken la iväg en kon­sultationsbegäran till en kollega inom specialområdet infek­tions­sjuk­domar. Hatten av för det.

Sen behöver jag väl knappast nämna att hon tyckte det var skanda­löst att inget borreliatest tagits varken när det begav sig 2005 eller under åren som gått? Men jag gör det faktiskt ändå, för det är för­skräckligt.