Om när osthyveln själv får välja

TILL VÅRT FINA stadsbibliotek här i Mariehamn är man välkommen att komma med inköpsförslag, vilket jag gjorde för någon vecka sedan.

En av mina absoluta favoritförfattare, Carlos Ruiz Zafón, har äntligen kommit med en ny bok, ”Himlens fånge”, som är den fristående fort­sättningen på romanerna ”Vindens skugga” och ”Ängelns lek”. Dessa båda fullständigt trollband mig, så jag står frustande i den litterära startfållan, skälvande av iver över att få kasta mig över den nya.

Men det föreligger ett problem, ett litet gruskorn i läsmaskinen.

Problemet är att jag numera har sådana bekymmer med att läsa tryckt litteratur, så min läsiver stillas föga av att stadsbiblioteket tagit in den tryckta boken på svenska. I denna språkversion finns tills vidare inte ens någon ljudbok producerad. Det finns det däremot på engelska.

Jag tyckte därför själv att jag kläckte en strålande idé när jag tipsade bibban om inköp av den engelskspråkiga varianten. Dels är Zafón en populär författare och dels är utbudet av ljudböcker på engelska inte särskilt stort i vårt annars mycket välförsedda bibliotek.

Men någon sådan blir det inte. Antagligen som ett direkt resultat av den rådande sparivern. Den ståndpunkten kan jag omfatta. Ja, jag om någon förstår faktiskt behovet av att spara. Men jag blir aningen syrlig när förklaringen är: ”Vi har beslutat att inte köpa in den. Vi har redan boken i svensk översättning, ’Himlens fånge’”.

Jahaja, men att den finns på svenska, i tryckt form, är väl ändå inget fullgott skäl till att den inte skulle finnas att låna även som ljudbok, på engelska..?

Jag menar, varför inte köra med raka puckar istället och säga som det är: det finns inga medel budgeterade för inköp av utländsk litteratur. För det måste väl ändå vara just det det handlar om? Här på Åland är vi lika lite som vår omvärld förskonade när det gäller att välja spar­åtgärder. Det är på barn- och äldreomsorg, vård och kultur det snålas in, så i det avseendet är vi inte heller särskilt unika.

Vad som däremot är åt det mer unika hållet, är att Ålands relativa li­tenhet, och då menar jag både geografiskt och befolkningsmässigt, gör den växande inkomstklyftan i samhället väldigt mycket tydligare här än på större orter. Den avtagande välfärden synliggörs på ett helt annat sätt när det är så få som c. 28.000 som är utsatta för trenden.

Faktum är, att det skulle vara synnerligen intressant att se ett flödes­schema över hur makten – både den ekonomiska och den politiska – här på ön är fördelad. I stil med det som upprättats över den fast­ländska Bensowstiftelsen, som befinner sig under lupp. Kanske något för Nya Ålands Annika Orre att ta sig an..?