Bland annat har jag verifierat att min nuvarande koncentrationsförmåga som allra, allra mest håller i lite drygt tre timmar. Sen blir det kortslutning i internkommunikationen, när killarna på kontoret slänger vantarna i bordet och tar ledigt resten av dagen. Bevis för detta? Tja, när någon som jag plötsligt slutar kunna ordningsföljden i alfabetet, då är det ganska tydligt.
Lederna i knän, höfter och tummar håller inte heller för många timmar i rad med inplockning av böcker på hyllor både högt och lågt. Ajajaj, så illa det varit vissa dagar! Plus att mina luftrör definitivt inte uppskattar den knastertorra inomhusluften i en mekaniskt luftväxlad miljö – inte heller ett inomhusklimat som är fyra-fem grader varmare än jag har hemma i ”Rucklet” (20-21°).
På aha-sidan noterar jag, att jag har oerhört svårt att hejda mig när jag väl drabbats av en god idé. Rusar på som ett skenande ånglok gör jag, och det kreativa vårflödet gör att jag inte kan koppla av ens på hemmaplan, än mindre sova som folk på nätterna. Plus att jag överallt, hela tiden ser saker som kunde göras på annat (effektivare) sätt, struktureras upp eller bara så där i allmänhet förändras en smula för att bli intressantare. Goda idéer får jag dessutom precis hela tiden och vid genomförandet av dem blir jag snudd på manisk :o/
Ett annat aha-ögonblick infann sig efter ett par veckor, då jag på ”jobbet” överhuvudtaget inte suttit vid en dator och hemmavid långt mycket mindre än vanligt. Ta-daa! Den mer eller mindre dagliga ”grova sjögången” mellan öronen har hållit sig borta helt och hållet och fortsatt med det så länge som jag undvikit mer än 15-20 minuter framför en bildskärm!
Så vad händer nu? Tja, inte vet jag. Men om ett par veckor ska det vara pow-wow med läkare, arbetspsykolog och arbetskraftskonsulent och göras en utvärdering av hur den här månaden gick. Vad som händer därefter är ett papper lika blankt som vanligt, men min egen förhoppning är att vi då, efter snart fem år med minst sju sorger och åtta bedrövelser, ska ha nått fram till slutet på historien.
Fast den förhoppningen är nog fåfäng, det inser jag, eftersom en av kockarna i soppan är Alandia Försäkring. I det bolaget nöjer man sig inte förrän man grillat en försäkringstagare så hårt, att allt som återstår är en förkolnad hög med aska, utan minsta tillstymmelse till livsgnista.
Men till A, som utstått min vilda framfart ända sedan den 2 september, säger jag: ”Stort tack, för att du gett mig chansen att utreda var mina gränser går!” En liten blomma fick hon faktiskt av mig igår, denna underbara mänska, som sannerligen fått utstå både det ena och det andra under de veckor jag klampat runt på hennes revir. En gör-det-själv-blomsteruppsättning ungefär lika ostyrig som Livet självt, men given med känsla och tacksamhet.
Den fina blomsteruppsättningen uppskattade hon säkert väldigt mycket, så fin som den var.
SvaraRaderaIntressant det där med den uteblivna sjögången. Det får mig att tänka på hur jag kände det innan jag skaffade terminalglasögon.
Tja, oavsett hur blommeriet såg ut, så brukar de flesta bli glada när de får blommor. Jag får hoppas att så var fallet även den här gången :o)
RaderaJo, det är faktiskt riktigt intressant att gunget uteblivit när jag uteblivit, från datorsittandet alltså. Däremot är det i så fall ingenting som går att korrigera med glasögon, för sådana har jag redan skaffat [för dyra pengar] utan att uppleva någon som helst förbättring. Personligen tror jag att det är flimret i skärmen, osynligt för blotta ögat, som triggar det hela. Jämför gärna med att ett epileptiskt anfall kan utlösas av snabbt blinkande ljus.
Spännande! Då får vi se vad som händer nu då. I dag har jag presenterat den röda skönheten på min blogg lite närmare. Jag tror att det var du som undrade vad det var.
SvaraRaderaKram /Kerstin
Japp. "Den som lever får te", som kinesen lär ha sagt ;o)
RaderaSka genast studsa över till ditt hörn av den virtuella världen för att få veta mer om rödingen! För visst var det jag - och kanske andra med mig - som blev nyfiken på vad det är för något :o)
Jag tycker, att det verkar som din livsglädje fick en knuff framåt av ditt arbete i alla fall! Att få nya idéer, att upptäcka att saker kan göras på ett effektivare sätt, allt sånt gör ju en gladare! Tycker jag...
SvaraRaderaKram från mig!
Monica