Klarsyn

TIDIGT I MORSE drabbades jag av ett obetvingligt behov av att putsa mitt köksfönster. När den klara vårsolen lyser rätt in genom det på mor­gonen går det liksom inte att missa hur skitigt det är. Så pass, att det gör ont i själen. Nu gör det istället ont i ögonen, så kristallklart blev det med den gamla, hederliga metoden avtorkning-med-disk­trasa-doppad-i-diskmedelsvatten-och-efterputsning-med-tidnings­papper.

Klarsynthet är en fröjd. Och på tal om det, så snubblade jag igår över min ursprungliga inledning till 60+ och singel. Den som jag sedermera skrotade. Men så här i efterskott tycker jag faktiskt att den var riktigt fyndig – och klarsynt:

»Livet är som en bostadskö, med en enrummare i vardera ändan. I den första får du nöja dig med ett andrahandskontrakt. Standarden är väl kanske inte den bästa, men det finns i alla fall vattenburen värme och är nära till butiken. Dessutom vet du redan när du flyttar in att det bara är en tillfällig lösning, sällan för en längre tid än nio månader.

När du väl har fått kontraktet på den andra – ett utsiktslöst helvete med lågt till tak – spelar det ingen roll att grannarna är av den lugna och stillsamma sorten och att värden installerat jordvärme. Du vet att du för alltid har förlorat din plats i kön och är dömd till evig trång­boddhet.

Hyresmarknaden är fri, så det gäller att se om sitt hus mellan den ena ytterligheten och den andra. Själv bestämde jag mig sent om­sider för att det jag ville ha var mera svängrum och panorama­föns­ter mot omvärlden. Jag bestämde mig kort och gott för att börja leva livet, inte bara vänta ut det i kön. Ännu har jag en möjlighet att cease the day innan tiden för disease of the day är kommen!»

Jag önskar att jag kunde vara lite mer som Solveig i boken. Men jag är så trött, så trött. Leva livet är det inte tal om just nu, utan mera att överleva detsamma. Den avklarade fönstertvätten måste därför näst­intill klassas som ett underverk, värt att lyfta fram till allmän beskådan.